Gör det själv 5.1-ljud

Mitt ljudkort har stöd för upp till 7.1-ljud men i praktiken använder jag bara hörlurar (alltså 2.0-ljud). Men många QuickTime-trailers kommer med 5.1-ljud, så hur göra för att få lyssna på dem i originalutförande? Om jag nu vill det förstås, QuickTime är rätt bra på att mixa ner ljudet till en helt adekvat 2.0-mix.

Det är dags att ta fram det tunga artilleriet av program (eller; jag visste att det skulle löna sig att köpa/uppgradera de där programmen - trots att jag skaffat flera av dem på ren hobbybasis): Sound Forge 9.0, Sony Vegas Movie Studio 7.0, Sony DVD Architect 4.0 samt QuickTime 7.0 Pro givetvis.

1. Först ut måste vi extrahera ljudet från trailern eftersom Vegas Movie Studio inte kan läsa QuickTimes AAC-ljud om det har mer än två kanaler. Dessutom måste vi extrahera ljudet till AIFF format för att behålla 5.1-mixen intakt, och än mer viktigt är att vi väljer rätt kanalkonfiguration från början. I listan över möjliga exportformat väljer vi 5.1 (L R C LFE Ls Rs).

Så här ser 5.1-ljud ut. Från ovan och neråt: L, R, C, Sw, Ls, Rs.

2. I Sound Forge öppnar vi AIFF-filen och får se en härlig flerkanalsmix. Skulle kanalerna ligga på fel plats (ifall man valt fel exporttyp i QuickTime, eller sitter och mixar ett soundtrack själv från grunden) så kan man använda verktyget Channel Converter för att flytta på dem.

3. Exportera den nya mixen till Dolbys format, i en AC3-fil.

4. I Vegas Movie Studio lägger vi in trailern i ett tomt projekt och sätter de egenskaper vi vill ha på slutfilmen, som PAL eller NTSC, samt 4:3 eller 16:9 format på bilden. När vi har valt klart exporterar vi hela rasket till dvd-format via Make Movie och alternativet Burn it to DVD. Då kommer vi att få två filer, en filmfil och en separat ljudfil.

Trailern i Vegas Movie Studio, till synes utan ljudspår, men det fixar vi ju från annat håll.

5. Eftersom ljudfilen i det här fallet kommer att vara tyst som en mus så ersätter vi den helt enkelt med den fil som vi exporterade från Sound Forge. Ge den samma namn som filmfilen inför den sista biten.

6. Skapa nytt projekt i DVD Architect (eller öppna befintligt om du är en trailersamlare som jag) och importera trailern. Har filmfilen och ljudfilen samma namn hanteras dessa automatiskt av programmet. Sätt projektet till samma format som filmfilen, alltså NTSC/PAL och 4:3/16:9 och viktigare, sätt projektets ljudformat till 5.1. Slutligen så renderar du dvd-filerna och bränner dem till en skiva.

Beviset att ac3-filen fungerar, PowerDVD rapporterar Dolby Digital 5.1 audio vid uppspelning.

7. Avnjut i din hemmabioanläggning. I mitt fall rockar trailern för J.J. Abrams ännu ej namngivna projekt 01-18-08 riktigt fett, när alla kanalerna arbetar snyggt tillsammans.

Med den här tekniken föds givetvis nya idéer. Varför inte ta framtida semestervideos, ta stereoljudet och lägga det i L R och lägga på ett lagom bitskt kommentarspår på surrounden. Eller utmana konventionen av hur man använder LFE-kanalen... Det här är en guldgruva!

Det riktigt roliga är att det inte enbart är Dolbys bioljud man kan sitta och leka med. Sound Forge, som numera ägs av Sony, har även möjlighet att spara multikanalsfiler i ATRAC-formatet. Och ATRAC är grunden i SDDS (om nu någon mot förmodan kommer ihåg, än hört, detta ljudformat på bio).

Högljudd premiär

Fredagens premiär på The Simspons - Filmen bjöd på en sällsynt kombination, den av en stor filmpremiär och en rejält entusiastisk publik.

För vad kan man annars kalla publiken när eftertexterna startar och ett jubel bryter ut som utan tvekan låg nästan dubbelt så högt i ljudstyrka som filmen gjorde (och jag körde filmen ändå ganska högt - då jag fann ljudmixen i sig själv lite låg, samt för att inte några skämt skulle drunkna i publikens skratt). Jublet hördes även långt ut i foajén.

Och där stod jag utan hörselskydd i salongen för att öppna dörrarna. Aj, mina öron... Men kul att publiken älskade filmen.

Månadens bild, juli 2007

"Be Kind, Rewind"
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4,0L USM

Ok, jag har inte kunnat fotografera så mycket som jag velat förra månaden, eller ens denna. Så för första gången kommer månadens bild inifrån maskinrumet (trots att jag redan publicerat mycket därifrån). Jag tror titeln säger allt, film under tillbakaspolning framför en skara trailers, som ser på i andlös spänning...

Death Proof - kul film

Grindhouse: Death Proof är en ytterst rolig film. Inte till innehållet, men rent tekniskt.

Akt 1 - 3 är medvetet manipulerade så att de ser fruktansvärt slitna ut, med repor, tejpskarvar, klipp, damm, inristade skiftmärken och allsköns problem med ljudet. Hade det varit på riktigt hade mitt block för filmskaderapporter varit slut vid det här laget. Det var så verkligt att jag blev lurad när jag spolade upp filmen. Först trodde jag att någon märkt ut skiftmärkena på akt 3 med krita (som trots allt förekommer), men då märket inte försvann när jag gnuggade på filmen (som det brukar göra) så insåg jag att det faktiskt skulle vara så...

Och så är akt 4 helt svart/vit. Och inte bara färgfilm med bilden justerad, nej, 175 meter av filmens totalt 3102 meter är kopierad på äkta svartvit filmbas. Hur jäkla läckert som helst. Se bilden intill, som visar skarven mellan akt 4 och 5.

Akt 5 - 7 är av ganska normala men i eftertexterna klipper herr Tarantino in massor utav bildrutor från diverse färgtester, som normalt sett syns på många startsladdar.

På sätt och vis känns hela filmen som ett enda stort insiderskämt för oss som jobbar med film, eftersom filmen medvetet är gjord att efterlikna hur det kan te sig om filmer får rulla för länge på ställen helt utan kvalitetstänkande.

Jag var dock tvungen att sätta en lapp i kassan om detta till de kunder som eventuellt inte är införstådda med vad herr Tarantino håller på med.

Finjusterad digitalreklam

Fick ett snabbt besök idag av en person från leverantören av det system som digitalreklamen använder. De två små återstående tekniska detaljerna som hindrar systemet från att vara top-notch fixades.

Först så ställes datorn om att mata ut filmerna i 1080i, istället för 576p. En stor skillnad, eftersom scalern ändå bearbetar upp bilden till 1080p så att projektorn blir nöjd.

Slutligen så finjusterades även tiden mellan reklamen och starten av 35mm-filmen, och i vårt test så var timingen helt perfekt på sekunden när.

Men så kom verkligheten och en riktig föreställning. Givetvis väljer då en av reklamfilmerna att frysa sig med ett irriterande Clip Freeze Error, vilket ställde till det rejält. Filmen frös för ca. 10 sekunder men räkneverket fortsatte att ticka, vilket fick det resultatet att trailern för Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer totalt körde över reklamfilmen för MacDonalds. Way to go! Öh... jag menar; Fyyy, stygg reklam!

Tillägg lite senare på kvällen; och givetvis fuckar en helt annan reklamfilm upp sig och renderar i en asful övergång mellan Fanta och Fantastic Four-teasern. Har de ingen kvalitetskontroll alls på SF-Media?

Förkylt också...

Hatar att vara förkyld. Irriterande ont i huvudet, täppt näsa och oftast förbannat överflöd av tårvätska från ett eller båda ögonen. Som tur är finns fin-fina produkter som Panodil varmdryck och Otrivin nässprej. Det gör att man åtminstonde kan gå till jobbet som (nästan) vanligt.

Men helvetet på jorden är nog ett alldeles för varmt maskinrum, den där lätt unkna doften av snor i näsan, man är lätt lomhörd och det är en och en halv timme kvar av kvällens sista föreställning. De längsta 90 minutrarna någonsin, känns det som.

Har lyckats lösa personalproblemet så att det inte är jag som river biljetterna idag och imorgon, så jag har så lite kundkontakt som möjligt tills jag frisknar till ordentligt. Alltid något.

Så, om klockan kunde bli 23:30 så jag kunde gå hem... f*n, bara 22:25, och jag har till råga på allt ett skifte kvar av Transformers. Argh!

Litet körschema

Vår filmsättare gick på semester för ett litet tag sedan, så då fick vi en bra mängd föreställningar spikade för ett par veckor framöver.

Eftersom det bara är jag som kommer ihåg körschemat utan minneslappar så får jag fixa ut det på papper till de andra som kör filmer också. Om inte annat så för att se till att de laddar rätt film till rätt föreställning.

Nu över sommaren är det inte speciellt komplicerat heller, "bara" två föreställningar per dag. Men för att undvika pinsamma misstag så sitter alltid en akutell lista på elskåpet och med ett enkelt streck med en märkpenna över körd föreställning vet man lätt var man är någonstans i listan.

Jävla svin!

Det har varit några tacksamma år av uppehåll, men idag hittade vi bevis på att den - för oss ökände - påskissaren är tillbaka. Första gången var efter en föreställning av Titanic då vi hittade en påse med visst riskavfall. Idag var det dags igen efter Harry Potter och Fenixorden.

Jodå, istället för att gå på toa under filmen så kissar man i en påse och lägger den i papperskorgen på vägen ut. Den här gången i en spypåse. Det var nära att jag fick akut användning av samma påse till vad den egentligen är till för.

Så kära "påskissare", bara så du vet så finns det hjälp att få för urininkontinens.

Att jag aldrig lär mig...

Filmhjul snurrar snabbt. Speciellt när man spolar tillbaka filmen.

Då är det inte ett bra tillfälle att stoppa in ett finger eller två mellan ekrorna.

Aj min tumme... två dagar och det gör fortfarande ont.

Jag ser fram emot non-rewindinstallationen mer än någonsin nu. Då slipper man ju spola tillbaka efter varje föreställning...

Julafton kom tidigt i år

Monterat till vänster i bild är en Dolby CP65. I kartongen nere till höger väntar en Dolby CP650 på installation.

Manualen är redan uppackad och (mer eller mindre) lusläst. Dolby trailern Perspectives redan provkörd.

I'm in happy land!

Inspelat buller

Idag har jag samplat mina maskiner. Allt som behövdes var en PC, Sound Forge (min egen lagliga licens ifall ni undrar), ett par meter mikrofonsladd med tillhörande mikrofon och en testslinga laddad i projektorn.

Orsaken? Nja, det är ju alltid kul att höra detta härliga smatter, eller hur? I ärlighetens namn ville jag bara prova och spela in lite ljudeffekter. Nu när jag har ett kanonbra videoredigeringsprogram så kanske jag publicerar något på YouTube i framtiden. Med betoning på kanske.

En pall kommer lastad...

Vad var det i den småmystiska leveransen jag kort nämde i min förra post?

Jo, inte mindre än 14 nya surroundhögtalare, modell EAW CR72i. Nice! Som Borat skulle sagt.

Utkörd långkörare

Idag var det dags att säga hej då till piraterna (för den här gången). Och det var nära att den slog det tidigare rekordet i flest antal föreställningar, den nådde till 43 visningar. Endast Titanic har fler med 44 föreställningar.

Det här är rätt stort för en singelbiograf som för bara tio månader sedan gick över till att köra film hela veckan samt köra minst två föreställningar per dag, istället för bara en föreställning per kväll fredag till tisdag. Att Pirates of the Caribbean: Vid världens ände klarat sig kvar i sju veckor är förhoppningsvis ett tecken på att besökarna har lärt sig att vårt program är lite mer flexibelt nu än förr. Då gick filmerna oftast bara en vecka, ibland två, oavsett hur populära de var, långkörare som Titanic var ytterst sällsynta.

Imorgon är en annan stor dag, eller ja, åtminstone ska vi få en stor leverans. En hel pall med något ska dyka upp på förmiddagen. Jag vet inte exakt vad det rör sig om men jag har mina aningar...

Heltäckande

Så gott som alla filmer som visas nu eller kommer visas inom rimlig tid finns inlagda och kategoriserade i reklamdatorn efter vilken typ av reklamprogram filmerna ska ha visade framför sig.

Då är det rätt kul att upptäcka att även My Fair Lady är inlagd, även om den - mig veterligen - endast visades en enda gång i våras, och då som en specialföreställning på 70mm och då visades det ingen reklam.

De är alltså grundliga i sitt jobb på SF Media. Men ironiskt nog är de så grundliga att slutvinjetten efter alla reklamvisningar de senaste två veckorna har uteblivit, trots samtal till supporten...

Dagens citat - kinky!

Ska du ha en kudde? Ska du ha en ass pad?

Konversation mellan två unga män som fått syn på våra sittkuddar för barn och kortväxta, vid insläppet till Die Hard 4.0.

Read my... subtitles

Det är intressant att notera att den i Sverige så dominerande lasertextningen av våra biografkopior har fått konkurrens, av komposittext som ordnas redan i kopieringslabbet.

Istället för att skicka färdiga kopior till Sverige, eller någon annanstans, och där låta en laserprinter bränna bort bitar ur bilden som då bildar den vita texten, så läggs texten på digitalt redan på det negativ som sedan skapar visningskopiorna.

Fördelen med sådan text är att den lättare blir skarp tillsammans med bilden. Lasertext har den nackdelen att den kan bli suddig även om bilden är skarp eller tvärt om. Eller det ökända problemet med ljusa scener där texten direkt försvinner och man knappt kan se konturen av bokstäverna ens.

Spider-man 3 hade ett simpelt och trevligt typsnitt, Pirates of the Caribbean: Vid världens ände fortsatte trenden och använde sig även av text med en smidig liten svart skugga i en mycket ljus scen. Die Hard 4.0 (eller Rigor Mortis 4 som jag skämtsamt märkt kopian med i maskinrummet) har skugga på texten hela tiden, samt mycket mindre typsnitt än vanligt.

Det ska bli intressant att se vilken film som härnäst får sådan här textning, och om det är en bestående trend eller om det bara är något man reserverat för sommarfilmerna.

Och när vi ändå är inne på ämnet textning så litar visst filmbolaget på att folk kan engelska. Den nya trailern för Simpsons Filmen som ligger taggad på Die Hard saknar nämligen text. Men det är bara kul att kunna visa åtminstonde en trailer helt i originalutförande någon gång då och då.

Ingen rök utan falskt brandlarm

Ja, gårdagen blev lite väl intensiv eftersom det blev en oväntad premiär för något som mig veterligen inte hänt alls, någon gång. Brandlarmet gick.

Givetvis fick jag avbryta föreställningen av Pirates för att undersöka saken. Och det var ett jävla tjutande kan jag ju tala om. Tack och lov har jag alltid mina pålitliga öronproppar med mig, vilket var tur. Vissa områden bakom scenen gick inte att vistas i utan dessa skyddande små pluggar.

Men som sagt, ingen rök, ingen lukt, ingen värme, ingenting hittades. Och sensorn som utlöst larmet satt i salongen och där fanns absolut ingen rök eller ens lukt av rök. Larminstallatören trodde också att det kunde var damm i sensorn som utlöst falsklarmet.

Dagen slutade med fribiljetter till de som inte fick sett färdigt Pirates, samt beslut om att våra brandröksdetektorer måste bytas ut mot nya. Samt att man fått en ny arbetslivserfarenhet, om än en något obehaglig sådan.

Inte nu igen!

Det är verkligen turbulent på den svenska biomarknaden just nu. Triangelfilm i konkurs, Spegeln i Malmö letar ny ägare, Astoria höll på att gå under.

Och nu håller man på att sätta kaffet i halsen när man läser Sydsvenskan. Astoria har problem. Igen.

Den som lever får se hur det här går. Själv tror jag att jag bör ta mig till Malmö för ett stödbesök snart. Om inte annat för att se en film i Malmös näst bästa salong, BioPalatset 1.

Jag är fast i en annan tidszon...

...eftersom min dygnsrytm är helt ur balans för tillfället. Ända sedan nattpremiären av Pirates of the Caribbean: Vid världens ände har det blivit sena nätter och uppstigning har skett sent. Jag räknade ut att skulle min biologiska klocka få bestämma skulle jag i nuläget bo i Halifax, Canada.

Idag tog dock priset då jag enligt uträkning borde ha befunnit mig i Huston, Texas.

Nu är jag i och för sig en naturlig nattuggla, men det här håller inte längre. När mer och mer av dagen äts upp känns det som om jag inte gör annat än sover, äter och går till bion.

Att bara gå och lägga sig tidigare fungerar inte. Då blir bara taket studerat i vaket tillstånd i två eller tre timmar. Urkul! Ställa väckarklockan fungerar väl sådär, bara när jag absolut måste upp och jobba på förmiddagen går det. Annars håller jag på att slita sönder snooze-knappen istället.

Omskyltning

Vardagen fortsätter så här efter midsommar. Endast midsommarafton var en ledig dag för min del. Nåväl...

Upptäckte en lätt irriternade detalj på maskinrumsdörren idag. Från början fanns där en annan dörr som fick bytas ut. "Projektorrum / Ej obehöriga"-skylten flyttade man helt enkelt vid dörrbytet. Men den var fastklistrad och blev lite tillbucklad vid flytten för nio år sedan. Bokstäverna blev lite lösa därav och snabbt trillade ett o av. Så skylten sa helt enkelt "ej behöriga". Lustigt.

Men för ett tag sedan har fler detaljer börjat trilla av, och det är egentligen verkligen konstigt eftersom man kan peta och gnida rätt hårt med fingrarna utan att något händer. Men ändå så trillade prickarna över ö-et bort, snabbt följt av j-et. Nu upptäckte jag att skylten idag sade "E horiga".

Då fick jag nog och med kniv avlägsnade rubbet, så nu säger den bara "Projektorrum".

Posten får allt mindre att göra

För nu ska kassarapporter inte längre gå brevledes till filmbolagen, utan skickas digitalt via en portal som drivs av Filmägarnas Kontrollbyrå. Vilket är rätt läckert, eftersom nu syns repetoaren även på bioguiden.se.

Vad som är mindre läckert är att vårt kassasystem inte är helt färdigt för ändringen så tills dess får jag mata in uppgifterna manuellt på nätet. Det vill säga antalet biljetter, fribiljetter, rabatter, företagsbiljetter (och vilken kod de har) med mera. Till råga på allt så inleds det hela med att alla kassarapporter ska fyllas i från den 1/6. Idag är det 19/1. Det har rullat en hel del föreställningar under den tiden...

Stäng av mobilen, tack!

Råttan och grisen från Pearls Before Swine går på bio.

Nu tror jag personligen på betydligt mjukare sätt att få dessa mobiltelefoner att bli avstängda i salongen. På salongsdörren sitter numera ett anslag som uppmanar till att telefoner skall hållas avstängda, inte enbart på grund av ringsignaler eller samtal.

Det verkar nämligen vara så att många har mobilen igång ljudlöst för att kunna skicka SMS, problemet är bara då att displayerna är idag så ljusstarka att det direkt distraherar personer bredvid och på raderna bakom. Just displayljus har jag fått en del klagomål på och har själv gått in ett antal gånger under föreställning och bett vederbörande stänga av mobilerna.

Sök och du ska finna

Sitter och tittar igenom besöksstatistiken för hemsidan till bion. Den absoluta merparten av besökarna som sökt sig till sidan har använt söktermer som bions namn och ortnamnet i otaliga kombinationer.

Men man får sig ett litet skratt när någon faktiskt hittat till sidan med någon av följande sökfraser:

vilket år uppfanns televisionen?
bild,ekollon
bara bilder på bambi
4953454936140
"pontus är"
louvren+biljett

Vad som är roligare är att många träffar kommer från söktermer som är relaterade till bildformat och widescreen-filmernas historia. Detta är naturligt eftersom jag för två år sedan skrev en artikel för att fira att orten då haft en Cinemascopeinstallation i 50 år.

Serviceminded

Idag har varit en riktigt varm och solig dag. Det har verkligen märkts i biomörkret.

Först ut var Pirates of the Caribbean: Vid världens ände. Ingen dök upp innan reklamen startade. Ingen dök upp under reklamen heller, men 30 sekunder efter att reklamen var färdigkörd kom två besökare in genom ytterdörren. Då hade jag redan slagit av automatiken så att filmen inte automatiskt startade efter reklamen, men det var bara att vända mig om och trycka på start och skifta in manuellt.

Tre och en halv timme senare var det dags för Ocean's Thirteen. Här kom däremot en besökare ungefär tio minuter innan filmstart.

I båda fallen vet man att man gjorde rätt att visa filmerna när man får ett personligt tack efteråt.

Visst betyder tre besökare att kassan för dagen inte var speciellt givande, men vi har ärligt talat ingen policy på hur många besökare som "måste" dyka upp för att köra en föreställning. Sådant tycker jag även hör till det förgångna och det är väl bättre att bli känd som en biograf som sätter kundernas filmintresse först. Har en kund tagit sig tid att ta sig till biografen ska denne inte behöva bli besviken för filmen ställs in för något så oberäkneligt som publiksiffror.

Det låter ju bra...

Fick ett roligt besked igår, äntligen händer det nämligen saker med vår näst intill antika ljudanläggning.

Nu är den absolut inte dålig. En Dolby CP-65 är en väldigt bra låda med allt för den seriöse biografmaskinisten att sätta tänderna i vad gäller analogt ljud. Mono, Dolby A, Dolby SR, Non-sync (CD-ljud) och ingångar för analogt magnetljud samt även ingångar från ett valfritt digitalljud.

Men slutstegen har länge varit riktigt klena. Det är nästan så jag skäms när jag nu nämner att jag kört filmer som Sagan om Ringen trilogin, Titanic, Pearl Harbor och dylika filmer med extremt bra ljud... på bara 120 W per kanal, i en salong med 201 platser. Mycket riktigt så ligger slutstegen och kör på nästan full kapacitet hela tiden vilket inte är speciellt kul i längden.

Men inom en månad så bygger vi om maskinrummet igen. Knappt har vi avslutat digitalinstallationen så går vi alltså loss igen. Men den här gången blir det ett lite större ingrepp. Enligt de uppgifter jag fick igår så ska det bli en helt ny ljudanläggning med inte bara rejält kraftigare slutsteg, det ryktades även om nya högtalare samt viktigast av allt, digitalljud.

Enda lilla kruxet är att man uppenbarligen vaknat sent och gör installationen mitt i sommaren, bland alla storfilmer som kräver sina föreställningar.

Going up?

Idag höjde filmbolaget på egen begäran åldersgränsen på Ocean's Thirteen från barntillåten till 7 år.

Orsaken är inte filmen utan trailern för Harry Potter och Fenixorden är tillåten från 7 år. Och den vill de ha taggad framför (med all rätt, det är en riktigt bra trailer).

Det här är väldigt unikt, normalt sett brukar de snarare klippa ner filmer för att få ner åldersgränsen, som när Disney gjorde vissa klipp i Dinosaurier för att få den från 11 till 7 år, eller att Fox saxade bort lite ur The League of Extraordinary Gentlemen för att få ner den från 15 till 11 år.

Men i det här fallet är filmen lika beskedlig som vanligt, inget nytt och snaskigt. Bara en trailer framför har tillkommit.

Månadens bild, juni 2007

Mystic Light
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4,0L USM

Egentligen inte speciellt mystiskt. Lite trädgårdsbelysning som blivit förbättrad av en slutartid på 30 sekunder och under tiden så har jag sprejat ner förgrunden med ett vanligt bevattningsmunstycke, satt till inställningen mist.

Under ytan med IMAX

Så var det dags igen för ett besök i Köpenhamn för lite 15/70mm film. För ett år sedan passade jag på när jag upptäckte att Tycho Brahe Planetariet visade Magnificent Desolation i originalversion utan dubbning. Nu kan man visserligen få originaldialogen i hörlurar om man vill, men det förtar lite av det magnifika surroundljud som IMAX erbjuder.

Men under året som gått har det blivit inte mindre än sex olika filmer i Köpenhamn, både i 2D och deras nya 3D-filmer. Och det här året bjuder de på en undervattensutflykt i originalversion med speakerröster av Johnny depp och Kate Winslet.


Deep Sea
Regi: Howard Hall

Ursprungligen gjord för IMAX 3D, men i Köpenhamn visad i standard 2D (IMAX 3D kan inte visas på kupolduk då det kräver två projektorer som samkör var sin filmremsa för vänster respektive höger öga). Tyvärr står det ganska fort klart att 3D-effekten var det som egentligen skapar tjusningen.

För fotot är snyggt och funktionellt, man blandar närbilder med större vidare bilder och gör det helt sömlöst. Däremot är tagningarna långa och emellanåt väldigt utdragna. Efter en stund inser man lätt att det är för att i 3D blir de mycket mera dynamiska när det händer saker.

Men oavsett hur filmen presenteras är det största problemet bristen på referenspunkter. Visst presenteras djuren av berättaren som si och så stora, men eftersom allt blir så extremt stort på en IMAX-duk blir en räka lika stor som en bläckfisk. Just denna blandning av storlekar gör att hela filmen tappar fokus och känns emellanåt direkt overklig.

Nu låter det kanske som jag totalsågar filmen, men den är inte helt dålig. Som vanlig dokumentär fungerar den ändå ganska bra och likaså finns en stor behållning i den lågmälda men engagerande uppläsningen av Johnny Depp och Kate Winslet.

Upplevelse: 6/10
Filmen: 5/10

Dagens citat - ont i huvudet?

Automatisk hållplatsuppläsning: Nästa uppehåll Malmö Syd, Svågertorp
-Magnecyl?
-Ja, det behöver man om man bor här ute...

Hört på öresundståget mot Köpenhamn.

Hur man identiferar en populär film, del 2

När vi ändå är inne på ämnet populära filmer så dök dett upp ett pressmeddelande från Sonet Film.

Uppenbarligen är den svenska filmen Så som i himmelen otroligt populär även utomlands. Nu meddelas nämligen att filmen lyckats med ett annars svårslaget rekord. På Cremorne Orpheum i Sydney har den spelat in mer pengar än Titanic sedan filmens premiär i November 2006, och är i nuläget den film som spelat bäst i biografens 72 åriga historia. 27 veckor har gått sedan premiären och den drar fortfarande publik.

Det är bara att applådera.

Hur man identiferar en populär film

Man finner att på nio föreställningar, så har Pirates of the Carribean: Vid världens ände dragit sju fler besök än vad Spider-man 3 gjorde på alla sina 24 föreställningar.

Livets små glädeämnen (del IV)

De senaste veckorna har varit lite av en musikalisk revolution. Jodå, filmmusiken flödar fortfarande i hörlurarna, men jag hade glädjen att upptäcka två - för mig - nya artister. Den ena av dessa var en ingen mindre än Nina Simone.

Det är alltid något speciellt att höra en låt och direkt fatta tycke för den. Och än mer så när den används som den kritiska ingrediensen i en filmscen, som i slutet på Den nya världen. Ur intet uppenbarar sig detta mästerverk;

Oh Sinnerman, where you gonna run to?
Sinnerman, where you gonna run to?
Where you gonna run to?
All on that day

Well I run to the rock
Please hide me, I run to the rock
Please hide me, I run to the rock
Please hide me Lord
All on that day

But the rock cried out
I can't hide you, the rock cried out
I can't hide you, the rock cried out
I ain't gonna hide you guy
All on that day

I said, Rock
What's the matter with you rock?
Don't you see I need you rock?
Lord, Lord, Lord
All on that day

So I run to the river
It was bleedin', I run to the sea
It was bleedin', I run to the sea
It was bleedin'
All on that day

So I run to the river
It was boilin', I run to the sea
It was boilin', I run to the sea
It was boilin'
All on that day

So I run to the Lord
Please hide me Lord
Don't you see me prayin'?
Don't you see me down here prayin'?

But the Lord said
Go to the devil, The Lord said
Go to the devil
He said go to the devil
All on that day

So I ran to the devil
He was waitin', I ran to the devil
He was waitin', I ran to the devil
He was waitin'
All on that day

Jag räknar mig inte som troende, men även om det i grund och botten är en traditionell låt som användes för att få syndare att bekänna sina synder i kyrkan finner jag något speciellt i den.

För mig säger den rakt ut att du kan inte gömma dig, allra minst för dig själv. Varför trodde du aldrig på dig själv? Varför gjorde du inte som du kände för när du hade chansen?

Gradvis har jag den senaste tiden upptäckt små nya, och trevliga, saker hos mig själv. Jag planerar mig tid på ett helt annat sätt än tidigare och har överkommit vissa kritiska steg i min tillvaro. Ironiskt nog behövde jag ett par filmer som på olika sätt belyst detta för mig. Så kan det gå.

Därför känns det här stycket som en ren bekräftelse på att jag tagit mig ur vissa negativa tankegångar. Och om inte annat så finns den nu där som en trogen påminnelse.

Och Nina fortsätter själv med;

Oh I run to the river
It was boilin', I run to the sea
It was boilin', I run to the sea
It was boilin'
All on that day

So I ran to the Lord
I said, Lord hide me
Please hide me
Please help me, all on that day

He said
Child
Where were you?
When you oughta been prayin'?

I said Lord, Lord
Hear me prayin' Lord, Lord
Hear me prayin' Lord, Lord
Hear me prayin'
All on that day

Sinnerman you oughta be prayin'
Oughta be prayin', Sinnerman
Oughta be prayin',
All on that day

Sinnerman - Nina Simone. Från albumet Pastel Blues (1965).

Vill du nu höra musiken, och framför allt den helt underbara rösten, så kan du ju alltid lita på duktiga YouTube. Förbered dig på tio minuter musikaliskt mästerverk. Alla kategorier.

13:16

...var vad klockan sade när jag vaknade idag.

Men så är det heller inte varje dag som man har en trevlig världspremiär 00:03 till 02:51 för 120 personer (inklusive ett kommunalråd såg jag) under natten.

Men, nu är klockan 14:18, och 15:30 är det dags att jobba igen. Dock är det lugnt idag, eftersom jag bara kör 16:30-föreställningen, inte 20:00.

Triangelfilm i konkurs

Enligt pressen (Sydsvenskan / DN) och en annan bloggpost så begär Triangelfilm sig i konkurs. Vilket ju är ytterst tråkigt, men inte helt förvånande även om jag personligen blev tagen på sängen av beskedet, i och med Astorias rekonstruktion räknade jag inte med det här.

Innan resten av filmbesökarsverige börjar gnälla alltför högt om hur SF bara kör "mainstream" och allt där kommer från Hollywood; tänk efter och svara ärligt: när såg du sist en så kallad "kvalitétsfilm" och då helst en som Triangelfilm importerat, alternativt sett den på någon av deras biografer?

Smalfilm drar inte speciellt mycket besökare. För att ge lite siffror så tittade jag i statistiken för min bio. Från årskiftet har jag kört tio filmer under ett Studio-koncept där syftet varit att visa just lite smalare film med lägre pris. Dessa visningarna uppgick till ungefär 9,4% av alla föreställningarna, men drog ändå bara 2,5% av besökarna för samma period, eller 7,4 personer i snitt per föreställning om man nu vill räkna så. Som jag tidigare rapporterat drog en av dem bara en enda besökare och den filmen var egentligen inte speciellt smal heller.

Bor du på en ort som har en biograf som valt att satsa på smalfilm vid sidan av (eller tillsammans med) de större Hollywood-filmerna, så gå så ofta du kan. Räkna inte med att andra gör det i ditt ställe. Annars kan du tyvärr inte komma och gnälla när visningarna eventuellt upphör p.g.a. svikande intresse. Kom ihåg det.

Vad som återstår i den här affären är att se vad som händer med den kommande repetoaren från Triangelfilm, som t.ex. Terry Gilliams Tideland. Själv hoppas jag att de kommer hit på något sätt ändå, som t.ex. via en annan distributör.

Ett välbekant dilemma

Usch... känner mig så kluven just nu. Spider-man 3 sjunger på sista versen (eller tredje spelveckan om man så vill). Om två dagar kommer nästa förväntade braksuccé Pirates of the Caribbean: Vid världens ände.

Men jag har ärligt talat inte sett spiderman filmen än. Å ena sidan har jag ju sett både ettan och tvåan på bio, och varför bryta en fin tradition. Å andra sidan är jag så trött på den nu, jag har sett teasern och trailern 10⁴³⁴ gånger (känns det som) och jag har kört filmen rätt många gånger, vilket gjort att jag sett vissa nyckebitar, om och om igen. Jag vet t.ex. exakt hur den börjar och slutar.

Därför känns det tyvärr som det kan kvitta om jag ser den eller inte. Filmvåren fick sig ändå en fin avslutning med Notes on a Scandal och imponerande Den nya världen.

Den här problematiken infinner sig oftare än vad man kan tro. Antingen ska jag se filmen så fort som möjligt, eller så tappar jag väldigt lätt intresset för den just eftersom jag får se för mycket av den.

Det förekommer undantag, men de är få. Titanic och Pearl Harbor var båda filmer jag älskade att köra, föreställning efter föreställning. Fråga mig inte varför de stod ut från mängden, men det gjorde de. Jag kan bara hoppas att kommande filmsommar innehåller minst en film till av den kalibern.

Wild and crazy...

...är jag uppenbarligen. Hmmm...

What Classic Movie Are You?
personality tests by similarminds.com

Värmebekämpning

Förra sommarens värmerekord är redan i farozonen då samma temperatur har uppnåtts under en föreställning av Spider-man 3.

Det som gör situationen värre nu är att vi har mer teknisk utrustning i maskinrummet som inte mår speciellt bra av sådan extrem värme. Som en digitalprojektor, scaler och två datorer. Varav den ena är en server och väsnas extra mycket när temperaturen går uppåt.

Ventilationen suger fortfarande, kl. 23:00 varje kväll är den dessutom programmerad att stänga av sig! Vilket är ju helfestligt när föreställningar inte är slut förrän 23:30, eller som kommande premiären av Pirates of the Caribbean: Vid världens ände som ska börja kl. 00:03.

Men lite hjälp har dykt upp, i form av en mobil luftkonditionering. Dock kan den ju bara köra emellan föreställningarna eftersom det krävs utblås som vi då lämpligt lägger via en öppen nödutgång. Men tack och lov så klarar maskinen av att kyla rummet ganska snabbt och annars fungerar som en bra fläkt också.

Jag fick en idé...

Jag har inte haft en semester sedan... öhm... nyår 2006/07. Så, dags att planera inför nästa. Och vad kan passa bättre än att återvända till ett trevligt ställe som det här:

Fast när alla ljusen är tända. Och det är de bara en gång om året; under Blackpool Illumination.

Blackpool rymmer så mycket mer än bara Ocean Boulevard (på bilden). Blackpool Tower and Cirkus, Zoo och Pleasure Beach som i år har en hel del nyheter. Ja, ett par dagar här skulle verkligen sitta fint.

Så nu går jag i planeringstankar. Flyg, tåg eller buss, hotell och returresa. Vad det skulle kosta och allt däromkring. Men om jag verkligen kommer iväg till hösten återstår att se. Men vilken otroligt kul liten upplevelse det skulle bli. För vilken annan svensk känner till Blackpool Illumination, Tower eller Pleasure Beach?

Den digitala domänen färdiginstallerad

Så ser den ut, digitalinstallationen för reklam och framtida dvd-filmer (främst skolfilmer och andra specialtillfällen). Takfästet för projektorn fick vi tyvärr montera ner igen, då det var alldeles för ostabilt för den tyngd som projektorn har. Så ett panikinköp på IKEA var lösningen på alla våra problem.

Från toppen och neråt:

• Scaler Crystalio II Omvandlar bilden från 720p till 1080p


• Cineo 3+ 1080p e-cinema DLP projektor


• Skärm och tangentbord för val av reklamprogram


• Själva datorn för uppspelning av vald reklam


• Tom hylla för framtida dvdspelare (beställd men ej levererad)


• Och på väggen underst kan servern för alla reklamfilmerna skymtas.

Hur är då den digitala bilden. Tja, precis som med alla andra DLP-projektorer som har ett färghjul så uppstår regnbågseffekten om man vet hur man ska titta (vissa reklamfilmer med snabba rörliga bilder i hög kontrast avslöjar effekten direkt utan att du behöver röra på blicken).

Nu har jag visst en finslipad syn efter ett par år i maskinrummet, för teknikern kunde inte se regnbågseffekten. Men trots allt är bilden bra, men i ärlighetens namn saknar den det där lilla extra i ren färgmättnad. Något som syns extra tydligt när reklamen är slut och våra trailers på 35mm tar vid. Det är ingen "natt och dag"-skillnad men fullt påtaglig om man vet vad man ska titta efter.

Vissa inkörningsproblem återstår dock, som två tunna vita linjer till höger om bilden, men det misstänker jag är scalern som introducerar, eller så är det bara att applicera ett par procent overscan så bör de försvinna. Ljudet körs också utan brumreducering eftersom den lilla lådan fungerade inte alls.

Trailerfrossa 2: Klipp och klistra

Ännu en intressant iaktagelse bland alla trailers. Dock måste jag erkänna att jag inte lade märke till den själv förrän jag lagt båda dessa trailers tillsammans i samma paket framför Spider-man 3.

Sommaren kommer att vara full av filmer med hot från yttre rymden. Eller vad sägs om Transformers:


När så alla Decepticon-robotar fått spö så dyker Silversurfaren upp i Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer...


Rätt lustigt med en sådan extrem likhet mellan filmerna, trots de helt åtskilda berättelserna.

Båda bilderna är från filmernas respektive trailers, som kan skådas hos apple.com.

Eskapader i den digitala domänen

Installationen av digitalreklamen fortskrider nu i en rasande takt. Projektor, server, dator och scaler är fixade. Det som däremot tagit tid och resurser har varit ljudet.

Att få befintlig ljudanläggning att acceptera en vanlig PC som digital ljudkälla var inga problem. Med ett bra ljudkort är visst allt möjligt. Men att få rätt ljud var snårigare.

Än värre blir det när ljudanläggning och digitalanläggning ligger på två olika eluttag, med olika jordkällor. Datorn matar därför ut ljud som ger brum i salongen. Teknikern monterade då en liten "brumbox" som motverkade detta elektriska brum, men samtidigt verkar lådan vara byggd helt åt helve.... Den tar nämligen varje enskild kanal (vänster, center, höger, sub, left surround, right surround) och gör en "monomix" av allihopa där varje kanal i sin tur ger starkast signal, t.ex. att höger kanal läcker till samtliga andra kanaler - samtidigt som vänster gör det samma. Med det resultatet att var för sig låter de väl acceptabelt men totalt blir det en sju helvetes kakafoni. Definitivt inte föreställningsmannamässigt.

Så dagens eskapader i den digitala domänen var helt enkelt att försöka få rätt på den här brumlådan. Men det gick inte speciellt bra. Vad jumper J6 gör för något går liksom inte att ta reda på när fansk... *öhm* lådan inte kommer med någon manual.

Så med början i morgon så ska jag provköra digitalreklam med en aningens brum på ljudet. Och så får jag väl se hur publiken tar upplevelsen att få reklam igen framför filmerna. Det var ju ett tag sedan sist, 28 december 2006 körde jag sista reklamjournalen på 35mm. Nu är det den 6 maj 2007...

Månadens bild, maj 2007

Starry Night
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4,0L USM

En bild mot en klar natthimmel med en viss känd stjärnbild i rätt läge. Att stjärnorna är lite långa beror på att slutartiden ligger på 30 sekunder.

Bland maskinister, tekniker och övriga entusiaster

Mina besök på Royal i Malmö blir allt färre, men när jag väl går dit så blir upplevelsen desto bättre. Som idag med My Fair Lady i 2,20:1 på 5/70mm format.

Att se en bild så enorm (omkring 18x8 meter) och i så hög upplösning är riktigt roligt, tillsammans med ett ganska välbevarat 6-track magnetiskt ljudspår. Speciellt om man, som jag, sitter på rad 4 (av 22). Magnifikt är bara förnamnet.

Tillställningen var dessutom mer eller mindre en födelsedagsfest anordnad av en riktig 70mm entusiast. Filmkopian kom dock från Norge då filmen inte fanns i Sverige på 70mm. Så att se Audrey Hepburn och Rex Harrison sjunga med textning på norska var rätt lustigt.

Och förutom en stor skara filmentusiaster förekom det också just biografmaskinister och biograftekniker i salongen. Vilket är ganska vanligt vid sådana här tillfällen. Ibland önskar jag att jag bodde i Los Angeles där det går att regelbundet få se nygjorda 70mm kopior av både ny och gammal film, för det är verkligen något utöver det vanliga att skåda på en stor duk.

Life's good...

Det här kan bli rena rama musikalåret för mig. Funderar starkt på att se både Chicago och Oliver! i Köpenhamn till hösten. Och så såg jag den alldeles fantastiskt underbara Dreamgirls i dagarna.

Lysande grepp att starta filmen med tystnad under filmbolagslogotyperna, för att sedan lägga på publikljud och ett starkt inbjudande intro. Har inte sett musikalen på scen eller hört musiken förr, men mixen av R&B, Soul, Disco och ett stänk Opera var underbar. Rejält sväng i många av låtarna, som första aktens Move, Cadillac Car och Steppin' To the Bad Side.

Och när man inte trodde det kunde bli bättre så river Jennifer Hudson av en sådan otrolig prestation som Effie i And I Am Telling You I'm Not Going., att man bara häpnar. Välförtjänt birolls-Oscar där. Tillsammans med det snygga fotot var första akten riktigt känslomässigt utömmande. Och misstanken att resten inte kunde leva upp till And I Am Telling You... sprack rätt fort efter de första balladerna i andra akten rullat förbi. Patience, One Night Only och Listen är alla riktigt bra låtar och tillsammans i samma film blir resulatet magiskt.

Likt filmversionen av Chicago låter man eftertexterna inledas av ett s.k. Curtain Call med ett snyggt montage av alla de stora rollerna i filmen. På så sätt varar filmens underbara stämning ytterligare ett par minuter innan de vanliga eftertexterna tar över. Och varje sekund av denna feel-good-känsla är guld värd.

I och för sig är jag inte förvånad över hur bra filmen är, regissör är ju Bill Condon som verkligen överraskade mig med sitt väldigt lyckade drama Gods and Monsters för ett par år sedan.

Ja, och som inte det var nog i musikalväg så ska jag se My Fair Lady imorgon i Malmö på 70mm. Life's good...

Celebert besök i städskrubben

Eller vad ska man annars kalla det här:



Kul att veta att man jobbar på en harmonisk arbetsplats där personalen tar sig tid att efterleva det filmen lär oss, att ta ut våra artistiska svängar när tillfälle ges.

23 ways to screw with your mind...

Har visat den småtrevliga thrillern The Number 23 i ett par dagar nu. Blir inte riktigt klok på filmen. Nog är den bra och spännande men voice-overn gör att berättelsens andra del tappar fart på och på slutet blir det lite för krystat för egen smak. För att inte tala om hur Jim Carreys fru (i filmberättelsen alltså) handlar när vissa detaljer kommer i dagen, inte speciellt troligt att man gör så om maken gräver upp diverse saker ur jorden efter 13 år. Dock innehåller filmen en mycket intressant iaktagelse; hur mycket talet 23 förekommer runt omkring oss (förutsatt att manusförfattaren gjort sin research ordentligt).

Lustigt nog har besökare vid två tillfällen iaktagit just 23 eller 32 direkt efter de kommit ut från filmen. Som när en såg affischen för 300, en trea och två nollor. Eller den som lade märke till att de kom ut vid 22:03 tiden. Lite krystade båda två.

Men när jag ikväll kom hem och satte på vattenkokaren för lite Earl Gray-tea så vart vattnet klart vid 22:33 tiden, enligt klockan på mikrovågsugnen... um... Får nog trösta mig med att filmen inte blev nummer 23 sedd på bio i år. Men vänta nu... om jag tar siffersumman av mitt fulla namn och modulus med min favoritsiffra så får jag ju 23...

Vilken (sköldpadds)soppa!

Inom branschen nog inte många missat att Nordisk Film valt att gå sin egen väg från Sony Pictures och startat egen distribution. Därför får man väl ha lite förståelse för att det brister lite i rutiner t.ex.

Men snälla nån! Tidigare har jag visat tre av deras filmer, Beck - den svaga länken, Hannibal Rising och Parfymen. Inte till någon av dessa filmer dök det upp affischer. Och ett tomt skyltfönster är ganska oproffsigt, samt just tomt och får inte någon att stanna upp och se efter vilken film som visas nu.

Men priset togs nog i fredags när Teenage Mutant Ninja Turtles inte behagade att dyka upp, vare sig som affisch eller filmkopia. Det sista beskedet jag fick var att det fanns nog en kopia i mellansverige som skulle kunna utgå. Tja, klockan var då 15:45 och jag hade filmstart 16:30... Innan någon undrar, ja, filmen var bokad och bekräftad att vi skulle visa den under helgen.

Nu vet jag inte exakt vad som sades, men jag förstod på föreståndaren att efter ett samtal till Stockholm så blev det lite uppröda känslor. Och se, lördag middag stod filmen i maskinrummet och affischen satt i fönstret.

Är du här nu igen?

Den senaste "långköraren" jag haft nöjet att visa var The Queen. En väldigt fin film, med en helt klart värdig Oscarsvinnare i Helen Mirrens porträtt av den Queen Elisabeth II. Emellanåt slår det direkt gnistor om hennes skådespel, speciellt tillsammans med Michael Sheen.

Långkörare blev den då den klarade sig kvar tre veckor i maskinrummet (bra för en singelbiograf med rätt så många andra filmer runtomkring). Till saken hör att jag fick hem filmen på dvd (import från England) dagen efter att jag skickat iväg filmkopian från bion. Så det är en ganska udda känsla att återigen få köra den på 35mm på bion ikväll, då filmen går i repris i form av en abonnerad föreställning.

Men allt som allt är det kul att filmer stannar kvar i mitt medvetande på det här sättet. Inte bara för att de kommer tillbaka och spökar för mig, utan för att de känns som gamla bekanta, som någon man håller av och därför är det kul att träffa dem igen.

Tyvärr blev kvällens återträff lite av en skräckfylld sådan. Återigen fick jag ta fram blocket med filmskaderapporter och fylla i en diger lista med fel på kopian. Det digital ljudspåret (Dolby Digital) var t.ex. sönderrepat så att det inte längre går att köra filmen med digitalt ljud. Och även i det analoga förekom skrapljud. Lägg därtill dammiga akter och inristade skiftmärken. Så det känns som om jag fått polisanmäla en misshandel av min kära vän.

Livets små glädjeämnen (del III)

Till och från den senaste tiden har jag känt mig ganska stressad. Om inte det har varit något att göra så har jag glömt saker och ting, gång på gång. Eller så behöver jag bara blicka framåt i kalendern för att bli smått blek av anstormningen av arbete...

Men då behöver man bara lyssna på rätt musik så brukar det ordna sig rent sinnesmässigt. Igår kväll körde jag Blood Diamond för en liten skara besökare. Fördelen med få besökare är att man har salongen för sig själv rätt fort efteråt. Och med långa eftertexter kan man ta och koppla av en stund innan man går hemåt.

Och återigen visar James Newton Howard upp sin genialitet med ett riktigt fint soundtrack. Just den låt som avslutar hela filmen är en riktigt underbar pärla, som likt t.ex. Leave No Man Behind av Hans Zimmer från Black Hawk Down bygger upp musiken i flera steg men med samma tema, lager på lager, tills slutet är så där emotionellt kraftigt och musikaliskt underbart.

Det räckte med dessa ca. 7 minuterna igår för att må bättre både under resten av kvällen och även idag. Det soundtracket står nu högt på inköpslistan.

Wings of Glory

Jag håller med att spel kan vara konstverk i sig själv. Men jag är personligen mycket mera förtjust i direkt praktiska spel. Såsom simulatorer.

På min hårddisk gömmer sig en liten men trevlig samling av just sådana spel, som Roller Coaster Tycoon 2 (bygg din egen nöjespark - och här snackar vi konstverk när allt i från attraktioner och matstånd, samt städning och planering av gångvägar klaffar!), NoLimits Rollercoaster Simulator (bygg och åk din egen bergochdalbana), Microsoft Train Simulator (kör tåg) och slutligen Ship Simulator (kör båt, eller RMS Titanic om du så vill!).

Men det senaste tillskottet är både det mest utmanande och mest uppslukande av alla sådana spel jag köpt. Microsoft Flight Simulator X (deluxe edition) tillsammans med en joystick med Force-feedback är det roligaste jag installerat på år och dar. På fem dagar har jag lyckats med 60 landningar (varav en med en Boeing 747-400) och totalt drygt tio flygtimmar (och ärligen inte så många krasher, bara ett par stycken faktiskt, och nästan samtliga orsakade av Robinson R22 Beta II-helikoptern - förbannat bångstyriga åbäke!)

På väg från Kastrup mot Sturup, det är Skåne i bakgrunden.

Med hela jordklotet inlagt (jupp, baserat på satelitfoton) och 24000 flygplatser och en rejäl mängd med lokala byggnationer (som Öresundsbron och Turning Torso) kommer simulatorn räcka länge. Har redan upprättat en del övningsrutter, t.ex. från Kastrup till Sturup, eller Stralsund till Maglarp. Och även om mina landningar suger (jag brukar få touchdown när det bara är en si sådär 30 meter kvar av landningsbanan, eller trimma trädtopparna strax före banan) så går det framåt.

Tyvärr känner jag direkt hur farligt det här spelet är. Har jag någon fritid går den direkt åt att sätta mig ner och läsa igenom nästa flyglektion för att bättra på mina kunskaper om höjdmätare, trim, flaps, lyftkraft, V-speed och så vidare... Så om jag inte bloggar på ett tag vet ni var jag befinner mig, någonstans mellan molnen, fast ändå inte.

Every day is Kebab day

Det blir lätt så när man jobbar mycket och gör misstaget att inte äta bättre hemma först (eller efteråt). Efter två, tre föreställningar suger magen och man känner att huvudvärken inte är långt borta.

Lägg därtill att det inom en radie på 30 meter från bion finns inte mindre än fyra ställen som säljer hamburgare, kebab, pizza eller thailändskt. Samt toppa med en personalstyrka som älskar just kebab. Då är det svårt att svara nej på frågan om man ska ha något från något av dessa matställen.

Märkligt nog måste jag säga att midjemåttet inte har vuxit, snarare krympt något på senaste tiden. Och så vill jag att det ska fortsätta, åtminstonde en liten tid framöver.

Så nu blir det att hålla igen lite. Från fem gånger i veckan till max en gång per vecka. Och det ska nog bli ett lätt löfte att hålla. Lyckades jag helt sluta med Coca Cola så lär jag nog lyckas bli så gott som kebabfri också.

Arbetsnarkoman? Igen?

Påskafton var egentligen en ledig dag. Ingen film, inga föreställningar, inget mer än en påskmiddag med familjen.

Tror ni inte att jag dyker upp på förmiddagen ändå för att testa en ny typ av programmering av skiftdatorn för projektorerna?

Jodå. Yours truly mer eller mindre bor på bion nuförtiden...

Det enda som är positivt med dagen är att de två testkörningarna av trailers fungerade fullständigt felfritt, så från och med i morgon har jag mycket bättre möjlighet att köra trailers och huvudfilm i skilda bildformat än tidigare.

Och så fick jag återse en gammal favorit jag har liggande, trailern till Michael Bays The Island, på hög volym i Dolby SR till råga på allt. Mysigt.

Dagens citat - sovit gott?

Eftertexterna är i alla fall jävligt bra... det var ungefär där jag vaknade.

En arbetskollega till mig om filmen 300. Hur man nu i hela friden kan sova under det pådrag som filmens ljudspår presterar...

Jag har skådat skärselden!

Och tro mig, det är ingen vacker syn.

Fan, inte ens Dantes inferno är i närheten av vad en till sista platsen utsåld föreställning, med målgruppen 7-12 år, varav samtliga tagit del av ett erbjudande om gratis liten popcorn och liten läsk, kan generera.

Krydda nämligen med en film som Mr. Beans semester och resultatet: Helvetet på jord... öh, jag menar en rejält skitig biosalong.

Jag fick ringa in extrapersonal när vi förstod åt vilket håll publiksiffrorna för dagen barkade, men trots vi var sex personer tog det oss 20 minuter att få ordning på stället innan vi vågade släppa in publiken till nästa film. Och den i sin tur blev omkring fem minuter sen istället.

Tyvärr har jag inga bilder på eländet, däremot på äldre föreställningar med liknande resultat, men de är i mångt och mycket för snälla mot dagens inferno av popcorn, popcornbägare, utspilld läsk och annat skräp på golvet, så jag låter bli att publicera någon bild. Om inte för att skona era näthinnor... jag tror inte de hade klarat av en sådan syn.

Månadens bild, april 2007

Gargoyle
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2,8L USM

Har fortfarande inte hittat min Canon CD med Digital Photo Professional, och i ärlighetens namn har jag inte orkat bry mig heller då annat tagit upp min tid.

Bjuder därför på en bild från April förra året. Guldstjärna till den som listar ut var bilden är tagen. Som ledtråd kan jag säga att det tog mig 1,5 h timme i kö för att komma hit, och €7:50 i inträde.

Känsliga varnas

Idag har Mr. Beans semester premiär. Filmen bjuder på en del roliga stunder faktiskt, även om den långt i från är något mästerverk. Den slutliga känslan jag fick av filmen är densamma som efter Natt på museet, alltså en helylle matinéfilm. Jag lär nog få visa den ett bra antal föreställningar.

Men som sagt, känsliga varnas. I en speciell scen när herr Bean nått fram till Cannes så smiter han in i ett maskinrum under pågående föreställning av en otroligt überpretto-film. Han "stänger av" filmen och byter ut den mot vad han filmat på sin egen videokamera via en digitalprojektor. Men snälla nån! Puckot tippar bara Kinotonprojektorn bakåt och råkar ta av filmen så att resten bara matas rakt ner på golvet! Fruktansvärt. Rena rama skräckfilmen för en biografmaskinist.

Men scenen innehåller även ett mycket bättre skämt. Prettofilmen har fått publiken att tröttna fort och håller på att somna i salongen. Men när Bean kommer in i maskinrummet så får man se filmtallriken... och det är långt över två timmar kvar av filmen! Tyvärr lär många aldrig lägga märke till det roliga.

Och slutligen: ha inte brått ut från salongen. Eftertexterna bits inte...

Paradoxalt

Är nyligen hemkommen från en alldeles utomordentligt fantastisk föreställning av Verdis Macbeth på Malmö Opera och Musikteater. Eftersom jag köpt ett säsongsabbonemang så har jag fått se en hel del mycket bra uppsättningar där i år. Men generellt sett så är det lite av ett undantag för mig att gå på opera, musikal eller teater.

Så hur brukar jag koppla av då? Med en trevlig engelsk Ale under solen? En bra bok i läsvrån? Datorspel till långt ut på natten? Nej, förutom de enstaka operorna då och då, så går jag på bio.

Nyligen besökte jag Köpenhamns bästa bio, Tycho Brahe Planetariet för IMAX-film eftersom jag behövde ta det lite lugnt och få det så klassiska luftombytet (och för att en film jag ville se hade kort tid kvar), och nu är det dags igen. Mitt i programmet för påsklovet har jag ordnat med biljett till en förhandsvisning av Sunshine under Öresund Filmfestival.

Mer jobb och stress på bion får mig alltså att bli mer aktiv och gå på bio. Hmmm...

Standee vi minns

För att anknyta lite till vad jag skrev om hur kreativa vissa reklamstandees kan vara, så vill jag demonstrera detta.


Skåda Peter Pan. Snygg, och slimmad med massor utav bilder från filmen på sidorna, och med en väldigt fin färgsättning som känns enhetlig trots så många nyanser. Det syns knappt men Peter själv var fäst med på en genomskinlig tjock plastpinne och svävade ca 30 cm från själva pelaren.

Just detta standee lever kvar, i form av de skruvar och muttrar som höll ihop sidorna med fronten. Dessa passar nämligen utmärkt som reservdelar till de stolar vi har i foajén. Stolarna har nämligen en viss förmåga att bli av med sina egna skruvar titt som tätt...



Men den snyggaste än så länge måste ha varit Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet som helt enkelt var en replik på garderoben i samma film. Men med en liten tvist, en ljuskänslig cell monterades undertill som kände av om någon gick nära standeet, och då tändes lyktan som Lucy står bredvid i skåpets vinterlandskap.

Denna standee kom och monterades i Maj månad, lagom till Star Wars: Episode III för att stå kvar på plats till och med Narnias premiär i December samma år. Ett svårslaget rekord i hur länge vi haft en och samma reklamgrej uppställd.

När tar det slut, egentligen?

Läser lite kommentarer i pressen om Beck 57 - Gunvald och lårbensbrottet, öhm, jag menar Beck - Den svaga länken, nr 24 i ordningen. Peter Haber stämplar mer eller mindre ut som Martin Beck, och tur är väl det, för oj vad han ser trött ut på pressbilderna från Nordisk Film. Inte nog med det, inte på någon av bilderna har han händerna utanför rockfickorna.

Lägg därtill att man verkligen tappat stinget med en film som har en 11-årsgräns (istället som förväntat 15 år). Och som pricken över i:et så har filmen än så länge det sämsta publiksnittet av alla Beck-filmer jag visat på bion.

Hur många fler tecken måste man ha för att inse att serien gått på konstgjord andning ett tag nu? Men nej, då kontrar de i artikeln med:

– Vi säger inte att vi inte ska göra fler filmer. Vi har sagt det förut och då öppnat dörrar för andra att göra liknande filmer, säger Thomas Michaelsson.

Jaha, så det är därför som det ligger en taggad teaser för Irene Huss, en svensk deckare, framför Beck - Den svaga länken...

If you can't Standee ads, you'd better stay ot of the foyer...

Förutom trailers och affischer finns ytterligare ett sätt att göra reklam för en film på en biograf, nämligen med ofta ganska utrymmeskrävande och iögonfallande standees. Det finns ofta ingen hejd på kreativiteten (och därmed heller inte byggtiden).

Så här är det senaste mästerverket jag byggde ihop härom kvällen. I byggbeskrivningen stod att det rekommenderades att vara två personer för jobbet. Och det stämde rätt bra det där, för att bygga den själv var verkligen ingen dans på rosor. Började strax efter 19:30 med att gå igenom att alla delar var med i kartongen, sedan fortsätta med att förvika alla vikbara delar.

Inte förrän närmare 01:00 kunde jag gå hem, och då med en hel del mindre skärsår på händerna, och helt slut i fingrarna av allt vikande och meckande med skruvar och muttrar. För att inte tala om hur många gånger jag var tvungen att tvätta händerna. Men resultatet är ganska imponerande. Drygt 2,5 meter hög och nästan lika bred, och givetvis extremt strategiskt placerad i foajén.

Laser Audio

Jag inser att min blogpost om Den strulande ljudläsaren inte säger så mycket utan en bild, då det är en pryl som inte många vet den ser ut. Så håll till godo, en bild på när The Queen Underbara älskade rullar.

Helt annat än era laserpickuper i dvdspelaren, inte sant?

Uppdatering: Underbara älskade ska det ju vara. The Queen har inte ett Cyan Dye spår som filmen på bilden. My Bad.

IMAX - älskade filmformat

I dessa tider då alla andra teknikfrälsta bitchar om vad som är bäst av Blu-ray eller HD-DVD så tog jag mig en tur till en av mina favoritbiografer för lite underhållning i Extreme Definition. Eller IMAX som det egentligen heter.

Greece: Secrets of the Past
Regi: Greg MacGillivray

MacGillivray Freeman Films har en ganska imponerade resumé med många stora, omtalade och prisbelönade dokumentärer för storformatsfilm. Och eftersom jag blev ganska överraskad av Coral Reef Adventure förra sommaren så såg jag fram emot den här filmen om Grekland. Tyvärr blev jag lite besviken när filmen mest inriktar sig på arkeologin.

Nu är det absolut inget fel på arkeologi, tvärt om kan det vara mycket intressant att se dokumentärer om detta ämne. Men då på Discovery Channel. För att vara en IMAX-film känns nämligen Antikkens Grækenland (som den heter på Danska) lite väl krystad för sitt eget bästa. Att se krukskärvor och utgrävningar i närbild lite för ofta drar ner på intresset snabbt, mest eftersom de inte kan mäta sig med de fantastiska flygbilderna över Santorini och Aten. Dessutom uppdagas inte speciellt mycket nytt om grekerna. Man nafstar lite i kanten på legenden om Atlantis med kopplingen till Santorini och så gör man ett abrupt kast till Aten och Akropolis.

Däremot är filmen mycket faktaspäckad, och det är just den kombinationen av mycket fakta och lite snygga bilder som gör den till en besvikelse. Fakta går alldeles utmärkt, men i IMAX gäller det att få publiken att svälja detta till bilderna också.

Upplevelse: 6/10
Filmen: 7/10

Och eftersom jag stressat till bussen alldeles för tidigt på morgonen, och hamnat på ett alltför försenat Öresundståg, och sedan gått smått vilse på Köpenhamns Huvudbangård för en ombyggnands skull, ja då kunde jag ju lika gärna vänta 2,5 timme efter filmen för att se en annan film som jag velat se länge nu...


Mystery of the Nile
Regi: Jordi Llompart

En till MacGillivray Freeman film och risken fanns för ytterligare en besvikelse, men tack och lov var så inte fallet. Tvärt om blev detta årets storformatsupplevelse!

Här var det nämligen inget fel på upplägget. En resa i gummiflottar nerför den Blå Nilen och ut till medelhavet. Spänning bjuds det på (strömmar, krokodiler och banditer) samt fart och fläkt. Kombinationen av dokumentation av expiditionsdeltagarna och riktigt lyckade tagningar i first-person perspektiv är svindlande. När kameran är monterad frampå en gummiflotte som i full fart åker nerför en ström kunde inte många i skolklassen på bänkraden nedanför hålla tyst, med all förståelse.

När bilden framför dig täcker 180° horisontellt och 120° vertikalt på den 1000m² stora kupolduken så behövs ingen simulator för att du ska känna dig delaktig i sådana scener. Det verkligen känns i magen trots att du inte rört dig en tum på din plats. Och när filmen bjuder på tillfälle efter tillfälle av sådana stunder och varvar det med mera rena dokumentära vyer från Nubiernas forna hemvist, Abu Simbel och Gizapyramiderna fungerar det perfekt som den lärorika upplevelse IMAX är ämnad för.

Och äntligen vågade man köra ljudet precis så högt som IMAX-film bör köras på. Jag är svag för fin bas i filmljud, och här var det en så underbart välmixad film att jag bara rös av välmående.

Upplevelse: 10/10
Film: 8/10

Själv är bäste dräng, misstagen blir så mycket roligare då...

Dagen har varit en intressant sådan, eftersom jag uppdagade att det fanns en svag tendens till missljud fortfarnade, men bara på vissa kopior. Men som sådant är det ju oacceptabelt med brum som ackompanjemang i en stilla scen där Drotting Elisabeth och Tony Blair pratar med varandra i The Queen.

Sagt och gjort, det var bara att ringa serviceteknikern som slussade vidare ärendet till chefen som i sin tur slussade vidare mig till en tekniker som satt på verkstaden och kunde titta på en annan ljudläsare som guide. Men ibland känns det som jag kör film på reliker, för det var uppenbart att ljudläsarna av idag ser lite annorlunda ut än mina gör, som är tio år gamla. Efter en halvtimme på telefon fick vi ta en paus.

För det behövde jag verkligen, jag hade lossat på två skruvar som... *hrm* jag inte skulle ha lossat, typ. Hela den lilla armen med den ljuskänsliga cellen längst ut var, liksom... lös. Oops!

Men det var bara att rikta tillbaka armen mot lasern, placera den på rätt avstånd från filmplanet och skruva åt. Ordentligt. Och hoppas på det bästa. Men då vill man verkligen inte höra ett svagt gnissel när man vrider på valsen bredvid...

Men slutligen lyckades jag hitta rätt skruvar att lossa på och kunde justera ljudläsaren till ett bättre läge med hjälp av en s.k. Buzz-track testfilm. Så nu ligger den inte längre och läser perforeringen även på de lite knepigare kopiorna. Äntligen. Efter att ha provkört en akt ur The Queen och slutligen även lyssnat otroligt kritiskt på kvällens två ordinarie föreställningar så låter det precis som det ska göra. Tack och lov.

Erfarenhet är bra, men just i den stunden då jag råkat lossa på cellen så riktigt såg jag dollartecken svischa förbi i vad det skulle kosta med inställda föreställningar nytt besök av tekniker. Så efter dagens pers behöver jag lite vila, och det skall det bli med lite 15/70mm film i Köpenhamn imorgon.

Those were the days...

Hittade den här skärmdumpen idag, och kan inte låta bli att bli lite nostalgisk. Det var söndagen den 31/8, 2003.

To advertise, or not to advertise...

Installationen av digitalreklamen på bion fortsätter, om än i en fart som skulle fått en snigel att känna sig som en puma.

För ungefär en månad sedan bestämdes det var servern för digitalreklamfilmen skulle installeras. Det fanns bara en plats för det stora serverskåpet att stå, i ett källarutrymme. Men när så all annan utrustning kommer saknas två saker. Serverskåpet och ett takfäste för digitalprojektorn.

Då visar det sig att själva bladservern inte är så stor utan går att installera i maskinrummet, i vårt fall genom att sätta den mot en vägg och dra bredbandet dit. Längre än så kom de inte och installatören skulle efterlysa takfästet till projektorn.

Idag dök det upp. Nej, inte takfästet men väl serverskåpet...

Jag tror jag ska vara glad om jag kan visa reklamfilm igen det här året...

Årets bästa film, redan sedd?

Så, då kan jag mycket väl redan ha sett den, årets bästa film. Även om den kom förra året.

Filmen handlar om Alex som ska köra från Timmins till Winnipeg, Kanada. Han tar motvilligt upp Vivienne som behöver lift en bit på vägen. Men precis då han börjat fatta tycke för den unga och livskraftiga kvinnan omkommer hon i en kraftig kollision med en lastbil. Alex som känner sig skyldig för det inträffade, trots att han inte är det, väljer att söka upp Viviennes mor Linda för att överlämna en present hon som hon annars skulle fått av Vivienne. Men Linda är autistisk och hanterar sin sorg på ett helt unikt sätt, samtidigt som Alex bryskt inser vad det är att leva ihop med en autistisk person, även om det bara blir under veckan fram till begravningen.

Det här var något helt enastående, vilken otrolig överraskning. En riktigt snyggt uppbyggd film, i mycket lugnt och behagligt tempo med enormt utrymme för skådespelarna att berätta sina historier på. Och för att inte säga vilken fantastisk rollprestation Sigorney Weaver gör som autistisk. Hon inte bara spelade, hon formligen strålade ut som Linda.

Som alltid med smal film som fått rulla länge innan den når den egna duken, så var kopian inte helt i topptrim. Men det var inte långt ifrån. Några skarvar för mycket under första akten det var allt. Men vilket ytterst udda ljudspår, förutom vissa effekter i inledningen så var det extremt tyst, och för att över huvudtaget få dialogen att höras fick jag dra upp volymen mycket långt över det normala.

Snabbspola ett par veckor från det att jag körde filmen (och skrev texten ovan)...

Och nu så sitter jag med filmen på dvd och sliter med att få till en recension av densamma. Frågan är om inte detta blir min första 10/10 poängare nu när jag fått se om filmen, den har all potential att bli det.

El Floppo

Ja, vad ska man annars kalla en film som med fyra planerade föreställningar drog (trumvirvel) 1, en, uno, one, ein... besökare. 0,25 besök per föreställning. Skrämmande rekord. Tror inte ni vill veta vilken film det var, men ni får reda på det ändå: Brian De Palmas Den svarta dahlian.

Tur i oturen är att jag kör filmen från hjul och inte en s.k. non-rewind. Jag kan bara ta av filmen igen och gå hem. Kör man på non-rewind finns det mig veterligen ingen metod för att ta av filmen utan måste köra den klart, även om salongen är tom.

Cirkus filmsättning presenterar...

Visade det alldeles underbara sportdramat Rocky Balboa den gångna helgen. Tre föreställningar blev det, fredag till söndag kl. 21:00. Rätt trevlig tid för en sådan typ av film faktiskt. Nåväl, det var de enda visningarna av filmen eftersom det låg en skickorder som sa att kopian skulle gå vidare direkt måndag morgon.

Så idag, måndag eftermiddag, så blev programmet klart för nästa vecka. Fredag och söndag, kl. 21:00 - Rocky Balboa...

Öhm... vänta nu lite här, var det inte den filmen som vi nyss skickat iväg? Jomenvisst var det så.

Fortsättning lär ju följa...

Uppdatering 2007-03-07
Uppenbarligen hade någon glömt att flagga för att eventuellt hålla filmen en vecka till. Så filmdistributören såg helt enkelt en oanvänd kopia och beordrade den vidare till nästa biograf.

Men 21-tiden är ändå inte inställd, nej vi kör en repris av 19-föreställningen istället.

Förbannade idioter!

Just nu har jag kopia 040 av Underbara älskade i mitt maskinrum. En efterfrågad titel, och folk var i alla fall tårögda efter gårdagens föreställning. Det var inte jag, utan jag var - och fortfarande är - ganska så förbannad.

I dessa tidevarv då det klagas öronen av oss som jobbar på bio då bilden, ljudet och/eller upplevelsen suger jämfört med vad folk har hemma så vill jag absolut leverera filmer i hög och fin kvalitet, varje gång.

Men det är fullständigt omöjligt när jag får in en kopia där någon komplett idiot har fått köra den tidigare. I detta fall har samtliga akter körts så slarvigt att halva bilden är repig med diagonala slagrepor. Dessutom har det vid ett annat tillfälle uppstått tre(!) längsgående repor genom hela kopian från start till slut. Lägg därtill smuts som damm och olja så är den lilla katastrofen ett faktum. Den enda förmildrande omständigheten är att reporna inte är av grov karaktär utan svaga svarta, dock syns de och irriterar när de hela tiden ligger där och dansar fram och tillbaka över bilden.

Min avslutande kommentar på filmskaderapporten som distributören får på måndag summerar exakt vad jag tycker om det här:

Ytterst tveksamt om man ens kan ta fullt biljettpris med den här kopian.

Månadens bild, mars 2007

Pussel
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2,8L USM

Det blev inte många bilder tagna under februari månad, förutom sådana i mitt maskinrum, så jag väljer att återigen besöka Skottland för månades bild.

Eller jo, det blev en del bilder tagna, närmare bestämt för 0,97 GB men jag har fortfarande inte hittat min Canon CD med Digital Photo Professional så jag kan inte framkalla mina RAW-bilder. Programmet finns heller inte att ladda ner, bara uppdateringar. Så jag måste ha min CD som följde med kameran för att få installerat programmet i fråga. Väldigt, nej, fruktansvärt irriterande.

Någon kan inte räkna...

Visade nyligen filmen Hoppet. Och där kunde det här inlägget varit slut, om det inte vore för den smått lustiga numreringen av akterna.

En film består av små delar, kallade akter, och beroende på längd har en film fler eller färre akter. Och för att kunna visa filmen i rätt ordning är dessa numrerade 1, 2, 3 osv... En självklarhet.

Men inte Hoppet. Nej. Här hade vi akt 1, 3, 4, 5, 6 och 7. Till råga på allt så identifierades första akten som 1 på startsladden, och 2 på slutsladden... total förvirring.

En möjlighet är att man skarvat ihop akt 1 och 2 till en ny akt 1 men då den ändå inte var längre än drygt 400 meter (ca 15 minuter) verkar det vara lite märkligt. Och att filmen verkligen bara skulle ha sex akter framgick av både tillståndskort och transportlåda.

Jag fick skriva ett litet brev och bifogade det i lådan där jag beskrev den märkliga numreringen så nästa maskinist inte blir lika konfunderad som jag blev när jag började spola upp filmen.

Bokrean, lika fyndig som alltid

Precis hemkommen från årets bokrea. Det har blivit lite tradition att stå och köa mitt i natten för att titta på böcker "först" av alla. I år blev det rätt bra fynd om jag får säga det själv.

• Marie-Antoinette, Antonia Fraser


• Romantikens Paris, Katarina Markiewicz


• Vargarnas rike, Jean-Christophe Grangé


• Tecknens rike, Cecilia Lindqvist


• Druvan bakom vinet, Oz Clarke och Margret Rand


• Prismas Franska ordbok

Ordinarie pris hade varit totalt 1965 kr. Jag gav 523 kr istället.

Fanns där någon tanke bakom valet av några av böckerna? Tja, såg nyligen Sofia Coppolas Marie Antoinette och om jag inte är helt felunderrättad så ska boken jag hittade vara den som hon i stora drag baserade sitt manus på. Vargarnas rike råkar även att ligga på en dvd och väntar på min uppmärksamhet... Så lite filmanknytning fanns där allt.

Ahoy, matey!

Idag var det den sista dagen av sportlovet här here i södra Sverige. Höstlov och sportlov är de som får absolut mest matinéer inplanerade, tätt följt av jul och nyårshelgen. Och som brukligt måste jag helt koppla bort jobbet när jag är hemma för att orka med. Det betyder nästan inget att göra till bions hemsida, och se film brukar jag också hålla nere på ett minimum.

Men nu fick jag chansen att koppla av med ett nytt trevligt tidsfördriv, Ship Simulator 2006 med Add-on...



Med 14 olika fartygstyper kan man göra en hel del. Provade t.ex. att ta Titanic på en sväng i den Thailändska övärlden. Första försöket slutade med att jag körde på den enda bojen på den 700 km² stora spelplanen. Andra försöket slutade med att jag i 15 knops fart ränner på grund! Hoppsan.

Då gick det bättre när jag tog Ocean Star (modellerad efter några av Carnival Cruise Lines fartyg) på en resa uppför Elbe in i Hamburg och angjorde kajen där, på första försöket.

Annars är det mest containerfartyg som ska åka hit och dit i Rotterdam, Water-Taxi som kör runt i New York eller yachts som glider runt Phi Phi Island. Men det är grymt snygg grafik och otroligt realistisk hantering av fartygen. Och precis som i Microsoft Train Simulator; om ett uppdrag tar en timme i verkligheten, så tar det en timme i simulatorn. Inte undra på att jag gått och lagt mig mellan kl. 03:00 och 04:00 ett par dagar i sträck nu...