IMAX - Full rulle!

Det bjuds på IMAX Classic Festival där på planetariet i Köpenhamn. Och ett sådant tillfälle får man ju bara inte missa för allt smör i småland. Så förra veckan innan helvetesveckan (dvs. höstlovet) utbröt så blev det två lediga dagar i Danmark.

Blue Planet (1990)
Regi: Ben Burtt

Trots att det skiljer fem år dem emellan så känns Blue Planet stöpt i nästan samma form som The Dream is Alive. Filmad ombord på flera olika uppdrag med NASAs rymdfärjor och ihopklippt med foto från jorden. Dock ligger fokus helt och hållet på vår planet, med vackra vyer från omloppsbana och utvalda platser på jorden. Så här 18 år senare är filmens tema med miljö rätt tam jämfört med dagens klimatdebatt och miljömedvetenhet, däremot fungerar den fortfarande som relativt lättsam dokumentär med syfta att fånga uppmärksamheten kring ämnet.

Och fånga uppmärksamheten gör den, speciellt i inledningen. Efter förtexterna blir duken svart, och långsamt, långsamt kommer den enorma, blåa planeten upp från tomma intet tills hela duken är fylld av en hänförande vy ner mot ett hav, med landmassor och moln som små bomullstussar. Eftersom IMAX bygger på en så enorm bild att hela ens synfält upptas av filmbilden blir ofta effekten av att det känns som man är där själv. Och mycket riktigt är det här det närmaste man själv kommer en rymdfärd.

Tyvärr tappar filmen lite av styrfarten efter en stund. Det står klart att filmen lever mest för sina vyer och spektakulära scenerier. Som flygbilden över Los Angeles är nästan lika hänförande som inledningen, eller vyn från läktaren på en baseball-arena, utsökt komponerad för att förstärka effekten "av att vara där". Och tvyvärr måste jag säga att jag kommer att minnas mer från filmen tack vare sina vyer, än själva berättelsen i övrigt. Men trots allt är det en film som bör ses i sitt rätta format, från 15/70mm film på IMAX duk, Flat eller Dome spelar ingen roll.

En bra detalj med en IMAX-projektor är att den har förmågan att ta bort damm från bländaröppningen med tryckluft under tiden filmen rullar. Vilket behövs, för kopian som rullade var ju 18 år gammal. Inga repor, lite fladdrig färg emellanåt, men kopiöst med damm. Och damm på en IMAX-film blir rätt stort på duken. Flera av fläckarna som dansade runt gång på gång var en meter långa. Så operatören rensade bländaren nästan konstant i 40 minuter.

Upplevelse: 7/10
Film: 6/10

Everest (1998)
Regi: David Breashears, Stephen Judson, Greg MacGillivray

Efter att ha sett The Alps förra året har jag undrat hur förlagan med Himalayas högsta punkt står sig som film. Och nu så kom chansen att se Everest.

Världens tak, en så avlägsen plats att väldigt få besöker den, än färre får chansen att bestiga Everest, och ännu färre når toppen. Därför är upplägget med en dokumentärfilm där en filmkamera faktiskt följer med hela vägen upp till toppen en briljant idé. Och idén förvaltas perfekt.

Återigen är det en film som lever för sina vyer, för utsikten från bergssidorna och i dalgångarna högt där uppe i Himalaya är verkligen underbara. Det är svårt att beskriva känslan av att sitta och titta på något så beständigt, så gammalt, så stort och så vidsträckt, när man vet hur liten man är i sammanhanget. Man blir rörd, känner vördnad inför bergen och att filmen lyckas förmedla den känslan är ett mycket gott betyg.

Tvyärr inträffade en av de värsta olyckorna på berget någonsin när filmen spelades in. Nu frossar man inte i detaljerna men de har helt klart tagit med tillräckligt mycket av olyckan för att vi ska få en tydlig uppfattning av exakt hur farligt det är att klättra så högt upp. Samtidigt är olyckan en katalysator till känslan av framgång och lycka över att de slutligen lyckades ta sig (och IMAX-kameran) upp till toppen.

Att se världen från ovan, att veta att man kan inte komma högre upp, det finns bara ner härifrån är verkligen enastående. Att jag sen inte behöver riskera liv och lem eftersom jag sitter ner på rad 7 strax bredvid IMAX-projektorn spelar ingen roll, i de få scenerna befann jag mig där, jag var med. Det kändes i alla fall så. Och det var på ett strålande humör jag avslutade dag ett när jag gick ut från Everest. Upplyft, glad och nöjd med en av de bästa IMAX-filmerna jag sett. Fantastiskt.

Upplevelse: 10/10
Film: 10/10


Mysteries of Egypt (1998)
Regi: Bruce Neibaur

Det första som slår en när bilden tornar upp sig på duen är ett "woah... ta ett steg tillbaka". Mycket riktigt, filmen är egentligen gjord för IMAX Flat (platt duk), och i förlängingen är den väldigt snygg för det lilla formatet. Tyvärr är det så att när filmen projiceras på kupolduk blir den beskuren i hörnen, samt att perspektivet blir något förvrängt så trycks vi än närmare motivet. Vilket yttrar sig i att när man förlägger handlingen till bildens övre halva så hamnar det nästan rakt ovanför oss på duken. För IMAX bör man dessutom lägga allt viktigt i sweet-spoten som befinner sig i bildens nedre tredjedel.

Resultatet av det här är att filmen är snygg, men många vyer och vistas från Epypten blir ordentligt vingklippta. Eftersom Everest dagen innan var så perfekt från rad 7 så valde jag att skippa att gå förbi de som redan satt på rad 8 där jag egentligen skulle sitta, och tog samma plats som kvällen före. Bad Move. Men det gick ändå.

Men själva filmen var mycket trevlig, med det för IMAX-dokumentärer udda greppet att ha handlingen centrerad kring en berättare som dessutom är en karaktär i filmen själv. Grundhistorien täcker in upptäckten av Tutankhamuns grav och hur Egyptierna såg på gudar, solen, faraonerna och efterlivet. Det läggs väldigt mycket krut på pyramiderna och framförallt en scen står ut som riktigt häftig: Cheopspyramiden sedd rakt ovanifrån. I sin fulla storlek på duken var det det enda klipp som verkligen bevisade pyramidens formidabla storlek.

Musiken är också riktigt fin och skänker filmen extra magisk krydda. Resultatet är storslaget och emellanåt riktigt detaljerat om Egypten och dess historia. Mycket trevlig film.


Upplevelse: 8/10
Film: 8/10


Grand Canyon: The Hidden Secrets (1984)
Regi: Kieth Merrill

En mycket kort film, bara 35 minuter lång mot normalt ca 40-45 minuter som IMAX-dokumentärer brukar vara. Och det är synd, eftersom den annars är så proppfull med enormt vackra vyer över Coloradoflodens största bedrift, Grand Canyon. Istället för att fokusera på geologin i området berättar den via dramatiseringar om de första bosättningarna vid och i klyftan, samt upptäckten och de första utforskningarna av Grand Canyon. Givetivs förekommer flera små åkturer med kameran satt längst fram i en båt som åker nerför lite vilda strömmar. Det suger rejält i magen när det händer...

Det här var den äldsta IMAX-filmen jag sett, och det syntes tyvärr, för det förekom en del repor i början av filmen. Mest udda med repor på IMAX-kopior är ju att de drar horisontellt förbi på duken, eftersom filmen rullar sidledes i projektorn. Något som jag inte vet är om ljudet spelades upp från originalet på 35mm magnetband som rullar i synk med filmen, eller om de fått tag på en digital kopia av ljudspåret. Det som talar för det första är att det svajade likt ett kassetband på två ställen. Men i vilket fall som helst är tyvärr filmens ljud i behov av en nymix. För det var alldeles för skarpt i diskanten för att vara njutbart när musiken av (ingen mindre än) Bill Conti drog loss ordentligt. Fantastisk musik till lika fantastiska bilder, men som sagt mixat till en liten plåga.

Som dokumentär räknat är den dock ganska tunn, allt den lever för är storslagna vyer över Grand Canyon. Förvisso blir man mättad av det ganska snabbt, men å andra sidan kan man heller inte få nog av utsikten över detta enorma, naturliga monument över erosion och den totala tidlöshet som omgärdar området.

Upplevelse: 9/10
Film: 7/10

Totalt kostade mig dessa två dagar rätt mycket. 400 kr i resekostnader (totalt tre timmar restid allt som allt), 312 DKK i biljetterna (vilket blir ca. 426 SEK),
304 kr i mat och kaffe. Men skulle jag göra om det? Med råge JA!

För jag gick nämligen förbi Imperial som råkar ligga på vägen mellan Köpenhamns huvudbangård och planetariet. Och vad får jag se på en reklamskylt. Jo, The 2:nd Annual 70mm Festival. Med filmer som Poltergeist, Patton, Hello Dolly!, Fame, The Abyss och Titanic. Ja jävlar. Tur att öronen fanns kvar annars hade mungiporna mötts i nacken. Gissa vad jag gör 26-30/4 2009?

All things Tideland

Ja, det började med en dvd att recensera. Terry Gilliams mardrömslika skildring av Mitch Cullins bok Tideland. Musiken i filmen är riktigt bra: drömsk, storslagen men ändå minimalistisk och framför allt lika snårig och mångsidig som bilderna till vilka den spelas. Och på kommentarspåret till filmen pratades det rätt mycket om boken hit och boken dit.

Så nu under sportlovet då jag ändå inte har tid att se, än mindre skriva om film, så fick det gå lika bra med att läsa boken (på engelska dessutom) och lyssna på soundtracket på CD.

Lustigt nog är boken bara den andra skönlitterära boken på engelska som jag äger. Annars är det bara facklitteratur. Och den första romanen på engelska då? Mycket riktigt även den med filmtema, förlagan till filmen med samma namn The Last King of Scotland av Giles Foden.

Ännu aktiv

Jaha, då var en till recension uppe på dvdforum.nu, den här gången för Vargarnas rike. En titel som legat liiite för länge innan man fick tummarna ur... Nåväl. Såg den (minst) tre gånger, läste boken och dammsugit Wikipedia för bakgrund till De grå vargarna, som filmens titel anspelar på. I min mening bitvis medioker bok men bra film.

Jag vill fortsätta att recensera filmer för dvdforum.nu, problemet är att det har varit en bristvara med tid att göra det på. Och de senaste veckorna har varit intressanta, minst sagt, ur den vinkeln att det finns visst något som heter socialt umgänge utanför arbetet också. Livet är trots allt mer än äta, sova, jobba. Och därmed mindre tid till skrivandet... nåja. "If something's important, you make the time" som de säger i Star Trek VI: The Undiscovered Country (hjärnsläpp också, Star Trek Generations ska det ju vara).

Äventyr på riktigt hög höjd med IMAX

Det är Draft Take away-week, eller rensning av texter som inte blivit publicerade än. Denna film sågs för ett tag sedan och först nu publicerar jag mitt omdömde av densamma. Snigelartat...


The Alps
Regi: Stephen Judson

En av de mest omtalade storformats- filmerna är dokumentären Everest där man för första (och än så länge enda) gången tog med sig en IMAX-kamera upp på toppen av världens högsta berg. Dessvärre har jag inte sett den filmen så jag kan inte uttala mig om dess kvaliteter, men det räcker med att syfta på Everest för att dra till sig uppmärksamheten. Och det märktes när den senaste MacGillivray-Freeman filmen fick Dansk premiär i Köpenhamn, med titlen Europas Everest.

Med berg endast hälften så höga som i Himalaya, kan det då gå att skapa en visuellt utmanande dokumentär? Jupp. Faktum är att kontrasterna mellan de snöklädda topparna, de kala bergsytorna och de lustra och gröna dalarna i Schweiz är det som gör den här filmen så vacker. Och inte bara det, de gör en del sinnrika val av inspelningsplatser, t.ex. ombord på ett tåg med panoramafönster ut över alpdalgången de passerar under tiden som huvudpersonerna diskuterar saker. Eller när den beryktade norrsidan på berget Eiger presenteras i bild, uppifrån och ner, fast upp och ner och samtidigt som bilden panorerar upp över duken. Svårt att förklara och känslan i magen är lika svår att beskriva, men det är så lyckat att man myser.

Finns det något att klaga över? Inte direkt, förutom att grundhistorien är lite tunn och sammanfattas lätt som en mans kamp mot berget, föga originellt. Bortsett från det är det en intressant film om just berg, och de som är starka nog att besegra dem.

Upplevelse: 8/10
Film: 8/10

Godzilla klampar in på CD, äntligen!

Så äntligen har det lilla skivbolaget La-La Land Records fått släppa The soundtrack från 1998. David Arnolds monstruösa och alldeles underbara Godzilla.

Själv minns jag känslan av att se filmen första gången. Trevliga effekter, dunder och brak-ljud (tydligen var det fel på ljudet på biokopiorna i landet, men jag minns inte detaljerna kring det tyvärr), och så musiken. Faktum är att Godzilla är en av de filmer som fick mig att börja intressera mig för filmmusik på allvar. Så avsaknaden av en riktig score-release har varit svår att hantera. Tills nu då alltså. Det tog mig fem minuter från att jag läste om releasen i Film Music Weekly till skivan var beställd. Så efterlängtad är skivan. Och inte enbart av mig har jag förstått. Så det är lite synd att släppet är strikt begränsat till 3000 expemplar.

Här har vi nämligen i min mening allt vad David Arnold verkligen kan prestera, även utan de tunga synthmattor som han så gladeligen maskerar nästan all sin musik i senare filmer med (då oftast tillsammans med en viss agent). Det är massivt, tungt och så underbart fyllt med en musikalisk berättarglädje att jag blir direkt glad att lyssna på det. Godzillas förtexter måste gå till historien som en av de snyggare koncepten, och även om filmen som följer inte helt lever upp till just den stämningen som sätts här så håller åtminstone musiken måttet hela vägen till slutet.

Till skillnad från Arnolds annars eminenta Stargate så håller sig alla teman och stycken i luften mycket längre. Där Stargate bjuder på bra musik, men i för korta doser och spår så levererar Godzilla samma mustiga och storslagna verk i betydligt längre versioner och med flera repriser. Men framförallt lyfts här fram två versioner av Godzilla. Dels det okända och mystiska monster som jagar gömmer sig i skuggorna, och dels det underbara kreatur det nu faktiskt visar sig vara. Den absoluta musikaliska höjdpunkten kommer därför sig av Guess who's coming to dinner? där båda dessa teman lyfts fram så underbart. Gåshudsvarning utfärdas.

Och lyssnar man djupare hör man redan i Godzilla de korta passager och vissa teman som återanvändes lite senare i några av David Arnolds James Bond-soundtrack. Och likt det stora djurets ojämna konturer så är dessa stycken här mindre finslipade och raffinerades som i deras senare agentinkarnationer, men fullt användbara och lika finurliga som Arnolds övriga musik.

Det är synd att David Arnold inte komponerat någon musik för en film av Roland Emmerich sedan just Godzilla. Det skulle vara kul att höra hur han tacklade en sådan uppgift idag. För deras sammarbeten gav oss ju annars Stargate och Independence Day med sitt nästan legendariska End Credits-svit, den som inte kan nynna den melodin är ingen sann filmmusikfantast!

Under ytan med IMAX

Så var det dags igen för ett besök i Köpenhamn för lite 15/70mm film. För ett år sedan passade jag på när jag upptäckte att Tycho Brahe Planetariet visade Magnificent Desolation i originalversion utan dubbning. Nu kan man visserligen få originaldialogen i hörlurar om man vill, men det förtar lite av det magnifika surroundljud som IMAX erbjuder.

Men under året som gått har det blivit inte mindre än sex olika filmer i Köpenhamn, både i 2D och deras nya 3D-filmer. Och det här året bjuder de på en undervattensutflykt i originalversion med speakerröster av Johnny depp och Kate Winslet.


Deep Sea
Regi: Howard Hall

Ursprungligen gjord för IMAX 3D, men i Köpenhamn visad i standard 2D (IMAX 3D kan inte visas på kupolduk då det kräver två projektorer som samkör var sin filmremsa för vänster respektive höger öga). Tyvärr står det ganska fort klart att 3D-effekten var det som egentligen skapar tjusningen.

För fotot är snyggt och funktionellt, man blandar närbilder med större vidare bilder och gör det helt sömlöst. Däremot är tagningarna långa och emellanåt väldigt utdragna. Efter en stund inser man lätt att det är för att i 3D blir de mycket mera dynamiska när det händer saker.

Men oavsett hur filmen presenteras är det största problemet bristen på referenspunkter. Visst presenteras djuren av berättaren som si och så stora, men eftersom allt blir så extremt stort på en IMAX-duk blir en räka lika stor som en bläckfisk. Just denna blandning av storlekar gör att hela filmen tappar fokus och känns emellanåt direkt overklig.

Nu låter det kanske som jag totalsågar filmen, men den är inte helt dålig. Som vanlig dokumentär fungerar den ändå ganska bra och likaså finns en stor behållning i den lågmälda men engagerande uppläsningen av Johnny Depp och Kate Winslet.

Upplevelse: 6/10
Filmen: 5/10

IMAX - älskade filmformat

I dessa tider då alla andra teknikfrälsta bitchar om vad som är bäst av Blu-ray eller HD-DVD så tog jag mig en tur till en av mina favoritbiografer för lite underhållning i Extreme Definition. Eller IMAX som det egentligen heter.

Greece: Secrets of the Past
Regi: Greg MacGillivray

MacGillivray Freeman Films har en ganska imponerade resumé med många stora, omtalade och prisbelönade dokumentärer för storformatsfilm. Och eftersom jag blev ganska överraskad av Coral Reef Adventure förra sommaren så såg jag fram emot den här filmen om Grekland. Tyvärr blev jag lite besviken när filmen mest inriktar sig på arkeologin.

Nu är det absolut inget fel på arkeologi, tvärt om kan det vara mycket intressant att se dokumentärer om detta ämne. Men då på Discovery Channel. För att vara en IMAX-film känns nämligen Antikkens Grækenland (som den heter på Danska) lite väl krystad för sitt eget bästa. Att se krukskärvor och utgrävningar i närbild lite för ofta drar ner på intresset snabbt, mest eftersom de inte kan mäta sig med de fantastiska flygbilderna över Santorini och Aten. Dessutom uppdagas inte speciellt mycket nytt om grekerna. Man nafstar lite i kanten på legenden om Atlantis med kopplingen till Santorini och så gör man ett abrupt kast till Aten och Akropolis.

Däremot är filmen mycket faktaspäckad, och det är just den kombinationen av mycket fakta och lite snygga bilder som gör den till en besvikelse. Fakta går alldeles utmärkt, men i IMAX gäller det att få publiken att svälja detta till bilderna också.

Upplevelse: 6/10
Filmen: 7/10

Och eftersom jag stressat till bussen alldeles för tidigt på morgonen, och hamnat på ett alltför försenat Öresundståg, och sedan gått smått vilse på Köpenhamns Huvudbangård för en ombyggnands skull, ja då kunde jag ju lika gärna vänta 2,5 timme efter filmen för att se en annan film som jag velat se länge nu...


Mystery of the Nile
Regi: Jordi Llompart

En till MacGillivray Freeman film och risken fanns för ytterligare en besvikelse, men tack och lov var så inte fallet. Tvärt om blev detta årets storformatsupplevelse!

Här var det nämligen inget fel på upplägget. En resa i gummiflottar nerför den Blå Nilen och ut till medelhavet. Spänning bjuds det på (strömmar, krokodiler och banditer) samt fart och fläkt. Kombinationen av dokumentation av expiditionsdeltagarna och riktigt lyckade tagningar i first-person perspektiv är svindlande. När kameran är monterad frampå en gummiflotte som i full fart åker nerför en ström kunde inte många i skolklassen på bänkraden nedanför hålla tyst, med all förståelse.

När bilden framför dig täcker 180° horisontellt och 120° vertikalt på den 1000m² stora kupolduken så behövs ingen simulator för att du ska känna dig delaktig i sådana scener. Det verkligen känns i magen trots att du inte rört dig en tum på din plats. Och när filmen bjuder på tillfälle efter tillfälle av sådana stunder och varvar det med mera rena dokumentära vyer från Nubiernas forna hemvist, Abu Simbel och Gizapyramiderna fungerar det perfekt som den lärorika upplevelse IMAX är ämnad för.

Och äntligen vågade man köra ljudet precis så högt som IMAX-film bör köras på. Jag är svag för fin bas i filmljud, och här var det en så underbart välmixad film att jag bara rös av välmående.

Upplevelse: 10/10
Film: 8/10

Nattliga eskapader med Silvestri

Det var med ganska stora förväntningar jag tog plats i salong 2, Odeon Dunfermline, Skottland i slutet av December 2006 för att se Natt på museet. Reklam för filmen hade tjatats rätt bra på radion och dessutom hade trailern framför Eragon hemma i Sverige varit rätt så intresseväckande.

Det som överraskade mest var musiken då jag var inte helt inställd på att en komedi - om än med så exotiska inslag som livs levande museiinventarier - skulle ha ett så levande och storslaget score. Men när jag tänker efter så är det inte så konstigt, Alan Silvestri lyckades även förmedla busigheten hos en liten mus genom sin musik till Mouse Hunt. Och visst kan man höra de två ytterligheterna här också: det mjuka och fina som liksom tassar fram, och det energiska som dånar fram för full orkester.

Det är en film med kontraster, och detta speglas alltså även i musiken. Det är snabbt, tungt och blandat lättsamt och mera smäktande toner. Silvestri drar även in elektroniska inslag på vissa partier som förhöjer känslan av exotism eftersom det skär sig en aningens mot symfoniorkestern.

Det enda som ligger själva skivan till last är den extrema uppdelningen, eftersom dryga 53 minuter musik fördelas på inte mindre än 37 spår. Men dessa munsbitar passar väl med hur de presenteras i filmen och jag tror således att vi för ovanlighetens skull serveras så gott som all musik från filmen i ganska oredigerad skick. Inga medleys eller förkortningar alltså. Känns tryggt att man fortfarande kan lita på score-fantasternas skivbolag nummer ett: Varèse Sarabande.

Måhända inte årets bästa soundtrack, inte heller årets mest energiska eller ens vackraste. Men ack så förtjusande lekfullt, sublimt och bedårande.

Paris, Je T'aime - älskade stad

En ledig dag måste givetvis firas. Vad bättre då än att en biografmaskinist går på bio? Såg både Shortbus (tack till sällskapet!) och Paris, Je T'aime och likt en god liten kaptialstark konsument köpte jag soundtracket till Shortbus i närmaste skivbutik (vilket råkade vara eminenta Folk å Rock). Dessutom inhandlades en dubbelskiva med Harold Faltermeyers Greatest Hits, så nu har jag äntligen synthklassikern "Alex F" i skivsamlingen. Men det är en annan historia. Nu hade jag tänkt att ta en utflytkt till Paris...


Paris, Je T'aime
Regi: Olivier Assayas, Gérard Depardieu, Gurinder Chadha, Sylvain Chomet, Ethan och Joel Coen, Isabel Coixet, Wes Craven, Alfonso Cuarón, Christopher Doyle, Richard LaGravenese, Vincenzo Natali, Alexander Payne, Bruno Podalydès, Walter Salles, Oliver Schmitz, Nobuhiro Suwa, Daniela Thomas, Tom Tykwer och Gus Van Sant.
Skådespelare: Bruno Podalydès, Leïla Bekhti, Cyril Descours, Marianne Faithfull, Elias McConnell, Gaspard Ulliel, Steve Buscemi, Axel Kiener, Catalina Sandino Moreno, Sergio Castellitto, Emilie Ohana, Miranda Richardson, Leonor Watling, Juliette Binoche, Willem Dafoe, Paul Putner, Sara Martins, Nick Nolte, Ludivine Sagnier, Lionel Dray, Maggie Gyllenhaal, Seydou Boro, Aïssa Maïga, Fanny Ardant, Bob Hoskins, Wes Craven, Olga Kurylenko, Elijah Wood, Emily Mortimer, Alexander Payne, Natalie Portman, Gérard Depardieu, Ben Gazzara, Gena Rowlands

Paris är kärlekens stad sägs det. Jag borde veta eftersom jag var där i våras. Och även om jag inte kom därifrån med en livspartner så lämnade jag staden med 682 digitalbilder på kamerans minneskort och en svårslagen förälskelse i just staden Paris.

Genom 18 små kortfilmer regisserade av minst lika många regissörer, alla på temat kärlek i Paris, målas en fantastisk mångfacetterad bild av staden up. Metrón, Parkerna, Eiffeltornet, cetrum/förorterna och inte minst de mängder av människor som bor här.

Det skall erkännas att det tog ett litet tag att komma in i episodfilmens uppbyggnad. Själva formen av korta och lösrykta historier paketerad som en ny helhet strider så mot det sätt man är van vid att se film att det tog emot lita att greppa helheten. Men när jag väl kommit över Steve Buscemis äventyr på Metróstationen Tuileries gick det inte längre att stå emot den inneboende charmen av berättelserna.

En stort plus är blandningen av historier som berättas. Det är ömsom roligt, ömsom politiskt, och två av filmerna är starkt gripande drama om kärlek och död. Mixen blir komplett när Wes Craven levererar en skräckinspirerad film där Elijah Wood vampyrhånglar. Och allt detta levereras alltså i skuggan av Eiffeltornet. Kan det bli bättre?

Utöver detta väver filmerna in en stor mänsklighet i alla karaktärer, som trots sina korta uppträdanden är långt ifrån platta eller underspelade diton. Inget känns heller lämnat åt slumpen och slutligen visar det sig hur en del av berättelserna hänger samman. Det enda jag personligen håller emot filmen är att man inte direkt avslutade den absolut gulligaste delen, Le Marais / Maraiskvartern av Gus van Sant, då den var som upplagd för det i mitt tycke.

Jag kan heller inte låta bli att få Cinq fois deux / Kärlek tur och retur i åtanke, då den också delvis utspelar sig i Paris och är episodiskt uppbyggd. Men Paris Je T'aime är strået vassare eftersom den lever upp fortare med sina karaktärer och berättelser. Den andas kärlek, starka känslor och en väcker i mig en lust att själv finna kärleken. Och känslan jag får av den avslutande 14th arrondissement / 14:e arrondissementet är exakt densamma som jag fick personligen av att gå omkring på Paris gator. Paris är en kärlekens stad, och hittar du ingen där, så hittar staden dig, och du staden.

Recension: Huset vid sjön

Huset vid sjön / The Lake House
Regi: Alejandro Agresti
Manus: David Auburn
Skådespelare: Keanu Reeves, Sandra Bullock, Christopher Plummer, Willeke Van Ammelrooy, Dylan Walsh, Shohreh Aghadashloo

Ända sedan jag såg trailern har jag tyckt att filmens grundidé verkat mycket intressant. Och håll med om att en brevlåda som separerar två personer inte i plats men tid, två år för att vara exakt, låter väldigt speciellt. Som tur är håller idén inte bara för stunden utan i hela 98 minuter.

Kate Forster är en ung läkare som får jobb på ett sjukhus i Chicago. Med ett förhållande som inte riktigt stämmer går hon mest omkring och väntar på att något bättre skall dyka upp runt hörnet. Hon flyttar ut från sitt vackert belägna hus vid en sjö för att bo i en lägenhet inne i stan istället. I brevlådan lägger hon ett brev till nästa hyresgäst där hon ber denne vidarebefordra eventuell post. Det är vintern 2006.

Alex Wyler är en frustrerad arkitekt, besviken på sin fars bristande engagemang för familjen. Nyligen hemkommen från ett par års vistelse på annan ort flyttar han in i ett hus vid en sjö. Det är tomt, dammigt och ingen har bott här på åratal. I brevlådan finner han brevet från Kate. Det är vintern 2004.

Det tar ett par brevväxlingar innan de båda konstaterar att brevlådan faktiskt fungerar och att de verkligen är åtskilda av två år. Undan för undan släpper de in varandra i sina liv genom breven.

Det här visade sig vara en mycket träffsäker film. Den mystiska brevlådan står inte alls i fokus utan människorna som finner varandra genom den. Och båda skådespelare – Keanu Reeves och Sandra Bullock – gör rollerna ytterst mänskliga. Deras personliga problem spelas ner till förmån för deras interaktion i breven. Vi i publiken lär känna dem samtidigt som de lär känna varandra, få detaljer dyker upp i förtid. Detta gör åtminstone för mig att filmen är njutbar som en riktigt bra bok. Jag försöker aldrig tänka i förväg själv, jag sitter heller aldrig och letar information, jag bara sitter och tar emot tacksamt när tid kommer.

Brevväxlingen börjar normalt men utvecklas snabbt till en konversation. Alex och Kates privatliv rullas upp samtidigt som vi hör dem prata med varandra. I vissa scener besöker de samma platser och ganska subtila specialeffekter skiljer dem åt i tid. Det är snyggt att se på och det skapar även en oväntad dynamik. Tid och rum sätts åtsidan för en stunds fantasi i vardagslivet. Min vilja att se dem tillsammans ”på riktigt” växer för varje scen. Jag inser att de är som gjorda för varandra men ödet vill visst annat och på så vis stegras spänningen.

Det blir än intressantare när Alex träffar Kate i hans nutid, då det är två år kvar innan Kate börjar deras brevväxling. Detta tillsammans med klippningen som tar oss fram och tillbaka mellan tiderna gör filmen till en liten orienteringsrunda för hjärnan också. Jag känner mig emellanåt lätt desorienterad, men på ett bra sätt. Samtidigt känner jag mig delaktig i handlingen i vissa speciella scener, när jag som tittare kan se hur saker och ting börjar hänga samman. Det känns aldrig som om filmen försöker lura tittaren med någon stor tvist, men själva avkodningen av vissa specifika händelser är nästan den största njutningen av filmkvällen. Och de sista minuterna är oerhört spännande och direkt engagerande.

Hela filmen var så engagerande faktiskt att jag inte gick ut för att rapportera ett fokusfel, och jag jobbar trots allt som biografmaskinist. Det ni!

Denna text postades även på dvdforum.nu.

Zimmer dundrar på

Nu när jag kunnat lyssna in Hans Zimmers musik till sommarens braksuccé utan andra störiga ljudeffekter, står det klart att herr Zimmer gjort sitt bästa jobb sedan The Ring.

Dynamiken i hans actionstycken är enorm. Det går från tysta slingor på orgel och klockspel till mastiga ljudmattor på en femöring. Något som också är kännetecknande för hans musik är den ständigt stegrande känslan av intensitet. Om, och om igen byggs musiken upp och den geniala variationen av slagverk och blåsinstrument gör mer för ljudtrycket än vad mixerbordet har gjort. Finalen på dessa stycken kan vara nästan öronbedövande, om man nu råkar ställa volymen lite för högt initialt.

I musiken till Pirates of the Caribbean: Död mans kista kan man ana den storslagenhet och själ som Gladiator hade, men med en tvist. Dels har Zimmer använt sig av kollegan Klaus Badelts teman från den första filmen, givetvis. Men så har han skapat en värdig motpol till detta huvudtema i musiken till The Kraken och Davy Jones. Det speciella med detta är att temat till stor del bygger på en mastig kyrkoorgel. Ironiskt nog går då tankarna till en annan Disneyattraktion, nämligen Phantom Manor på Disneyland Paris, som ingen mindre än John Debney fick skriva musiken till. Debney drog även där fram en enorm orgel för sin version av huset med de 999 spökena. Och som vi alla vet är ju Pirates of the Caribbean-filmerna baserad på attraktionen med samma namn från Disneyland-parkerna.

Men åter till Pirates 2 soundtracket. Intressant att notera är också att musiken är minst lika extrem i ren och skär energimängd som Zimmers tidigare musik till King Arthur. Det som skiljer dem åt är mängden finurlighet. Där Arhtur omgärdas av en aura av actionbetonad slagverksorgasm med endast ett tema (visserligen välspelat och emotionellt) har Pirates 2 en större mängd teman att tillgå. Det blir helt enkelt mera invecklat och därmed en roligare lyssning, framför allt när vi går in på detaljer där Davy Jones-temat är tudelat, ett tyst parti på klockspel och samma slinga för full orkester och orgel. Bara denna musikaliska spegling gör hela skivan köpvärd, och Davy Jones-spåret är ny personlig favorit i CD-spelaren.