Att vakna på rätt sida

Biografmaskinist och tidiga morgnar är igen bra kombination.

Så när det ska ges fyra dagars skolbio kl. 9:00 och det bara blir dryga fem timmars sömn är dagen lite trög om vi säger så.

Tills man startar filmen och det här spelas.

Oh, what a wonderful morning!

soundtest1_TST_S_SV-XX_SE_51-2K_20121209_DCP_OV

Från det opublicerade arkivet:
 
Musik i stereo är kul, men inte speciellt nyskapande precis. Men bara för man alltid gjort det i stereo betyder det inte att man inte ska prova och vidga vyerna lite. Som t.ex. från 2 till 6 kanaler. Från 44.1kHz/16bit till 48kHz/24bit.

Sagt och gjort. En av mina egna favoritlåtar blev soundtrack i December nämligen. På bio, och inte på någon av mina egna dukar till råga på allt. Så det var bara att börja experimentera med surroundmixning. Att byta från stereo till 5.1 i Sony Acid Pro 7 är lätt gjort. Att mixa det snyggt är en helt annan femma. För att inte tala om de olika surroundpanoreringsmodellerna som låter helt olika, Constant Power eller Film? Hmmm...

När alla ljudeffekter (jag skapar musik med s.k. loops; samplingar som är optimerade för repetitiv ljudläggning och pitch-korrektion) ska trängas i två kanaler måste man ta till vissa tricks för att få mixen att inte bli grötig när allt ska samsas om samma utrymme. Men när man har sex kanaler då kan man göra avsevärt mycket mer, om man nu inte råkar göra misstaget att centern får för mycket att göra kontra de andra front-kanalerna, vilket är lätt hänt.

Men det är i alla fall ett steg på vägen att faktiskt ha en komplett (nåja, igen bild att prata om) DCP att provköra med.

Det man har lärt sig genom att provköra ett par olika versioner är värdefullt att ta tillbaka till datorn och fila vidare på mixen. Som t.ex. att man har en ljudanläggning som obönhörligen avslöjar alla fel i mixen genom att spela så rent att man hör alla märkliga klipp och fade-outs som inte hörs på datorn i stereo. Samt att man inte ska underskatta surrounden. Hur rolig den är är att leka med så måste den hållas i schack för att inte helt köra över fronten.

Svårast var dock att lägga rätt information i LFE-kanalen. Där ska ju bara lågbas hamna vilket i musik egentligen inte är så mycket. Men i mitt fall fick en duplicerad basgång fritt utrymme och via mina dubbel-18" så lät och kändes det riktigt fint.

Tillägg långt efter inlägget egentligen skulle ha postats:

Musiken togs emot väldigt väl fick jag höra där den spelade nio dagar till ett bildspel som en digital fotoutställning. Och om ni står ut med stereomixen så finnes hela filmen/bildspelet/fotoutställningen på YouTube. Enjoy. Låten heter för övrigt "Late Night Screening (Extended mix)" och är direkt inspirerad av mina sena kvällar i maskin då man satt och väntade på att 35mm kopian skulle köra färdigt.

Men det var riktigt kul att få en kopia på DCP:n och köra för mig själv. Slutmixen blev jag också väldigt nöjd med.

Ljuv musik

Nej, magen är inte 100% ännu. Troligen inte ens 75%. Så springa och städa efter fjortisar är inte roligt. (Ja, filmen är från 15 men det betyder inte att det är fjortisfritt dessvärre...).

Så man drar på cd-spelaren och drar upp volymen duktigt för att få det hela att gå fortare. Och så kommer ovanstående musik på... (i avsevärt mycket bättre återgivning, Tuben har rätt kasst ljud på gamla videos). Och det är så underbart!

Låten är inte desto mindre en av mina referenslåtar, den har precis allt. Basen är djup och exakt, diskanten likaså krävande av ljudanläggningen och mellanregistret är också fullproppat med godis, och således kan låten inte spelas perfekt hur som helst. Men en CP650 i format 75 och ljudanläggning i övrigt som kan försätta berg... då jäklar är det kul att stå med händerna i papperskorgarna och ösa ut mängder med läskbägare där folk inte haft vett nog att dricka ur först...

Why I love soundtracks

Hmmm... sånt kan vara roligt att pyssla med. Sagt och gjort, ska det göras ska det göras ordentligt. Pratar vi filmiskt ska det vara soundtrack. Jag har i nuläget 10582 låtar kategoriserade under Soundtracks i Winamp. Let's do this!

1. 1: "Togheter Forever", Conrad Pope - från filmen "Pavillion of Women" (2001).
2. 2: "Hands Full", Charlie Clouser - från "Saw II" (2006)
3. 3: "Protect Life", Eric Serra - från "The Fifth Element" (1997)
4. 4: "911, What's Your Emergency?", Cliff Martinez - från "The Lincoln Lawyer" (2011)
5. 5: "Fawkes the Phoenix", John Williams, från "Harry Potter and the Chamber of Secrets" (2002)
6. 6: "Corynorhinus", Hans Zimmer, från "Batman Begins" (2005)
7. 7: "RZA's Theme", The RZA, från "Ghost Dog - The Way of the Samurai" (1999)
8. 8: "Fate", Brian Tyler", från "Bankok Dangerous" (2008)

In one word... epic!

Årets soundtrack! (2011)

Har ju glömt i all stress med annat att kora årets soundtrack, då för förra året.

Den titeln går oavkortat till Thomas Newmans fantastiska musikaliska sydstatsskildring i Niceville, eller The Help som den heter i original.

Just detta spår ska vara det sista i filmen, men tyvärr fick det stå tillbaka för en "vanlig" låt med sång. I mitt fall hade jag soundtracket långt innan jag sett filmen så därför tyckte jag att det skar sig med filmens slut. Det hade varit så underbart att höra detta på end credits i sin helhet.

Filmmusik där den hör hemma

Elliot Goldenthals mästerliga orkestrering kommer verkligen till liv på en Dolby CP650 i format 75, med 10kW i salongen. På volym 10... *host* Kom ihåg att inte prova det hemma, lämna det till smågalna maskinister att prova sin teknik med.

Hittat en ny referenslåt nämligen. Adadgio and Transfiguration från Final Fantasy - The Spirits Within. Vilket till råga på allt är finalen i filmen. Och det drar på från finstämt till full orkan så det står härliga till. Givetvis med felfri återgivning. Splendid! Möjligen en aningens brummande bas, men det kan vara min Netbook som inte är helt top notch i ljudkretsarna. Ska gräva fram musiken på CD:n och prova igen.

Med det får man fira att man överlevt ännu en jul/nyårs-movie-madness som heter duga. Fy farao...

Ibland slår inspirationen till

Ska helst ses i HD, och upp med volymen!

Take that!

Få besökare på X-Men FC betyder att alla är ute efter bara en liten stund. Så då kan jag lätt dra upp volymen från 5,3 till 7,0 ... och mysa med Take That, Love Love som fått äran att inkluderas i eftertexterna. Något basfattig mix på DTS i musiken, fast filmen dånar på finfint. Nåja...



Me gusta!

Årets soundtrack!

Av alla 91 filmer visade i år, och 1341 föreställningar sticker en film ut med sina 54 föreställningar: Draktränaren / How to train your dragon med en fantastisk musik av John Powell.

Sådan lekfullhet, sådan storslagenhet och en sådan vild mix av traditionellt soundtrack, säckpipor, synth-voices och en lätt känsla av fornnordisk mytologi ger en helt enastående lyssning. Sen skadar det inte att orkestreringen ligger i linje med vad Hans Zimmer brukar göra. Det andas helt enkelt något helt unikt, och av alla soundtracks jag köpt i år faller Draktränaren i en helt egen kategori: Awesome. Inte ens Zimmers annars helt superba Inception når upp till samma musikaliska berättarglädje som Draktränaren.



Ska du bara lyssna på två spår ska det vara Forbidden friendship och Test drive.  Dessa två spår sammanfattar precis allt med filmens extraordinära musik, och givetvis fungerar de musikaliskt även utan att man har sett filmen. Se dem som ett finfint exempel på att modern klassisk musik numera endast komponeras av filmkompositörer. Detta är vår tids Mozart, Brahms, Bach och Vivaldi.

Lycka är...

...att köra Draktränarens eftertexter på referensvolym 7,0 (mot ordinarie 4,7-5,0 beroende på publikmängd). Därtill med DTS no less...

Förutom ett trevligt tryck på ljudet som ger illusionen om en orkester som spelar live i salongen så är det så fantastiskt underbar musik av John Powell. Enormt hög mysfaktor således.

Trippel dubbeldipp + Trippeldipp

Hoppsan... hur hände det här nu då?

Jo, den klassiska äventyrskatastroffilmen The Poseidon Adventure fick sin första soundtrackrelease på CD när Film Score Monthly satte tänderna i multitrack-magnetbanden från 1970-talet, bara för att finna att endast några få spår gick att använda på CD i acceptabel kvalitet. Resten var förstörda av dålig kvalitet, men tack vare en backup-inspelning i mono gick det att rädda en del, allt som allt 38 minuter. Tillsammans med The Paper Chase och ett spår från Conrack gjorde man ett CD släpp på 3000 kopior. Något för samlare alltså...

Idag har tekniken gått framåt och genom lite tursamma träffar i arkiven så gick det nu att rädda betydligt mer av musiken från The Poseidon Adventure. Så pålitliga La La Land Records släpper således en ny skiva, med 60 minuter material, och inkluderar en hel del alternativa versioner och s.k. source-music. Fantastiskt.

Independence Day borde vara en av hörnstenarna i varje seriös soundtrackaficionados samling, eftersom den är så ikonisk för just David Arnold; svulstigt, storslaget, med tunga effektmattor och bra mix mellan synth och orkester. Tyvärr led den ursprungliga releasen av det problemet att den långt ifrån var komplett, eller ens heltäckande. Bara 50 minuter från en film som är 145 minuter lång...

Och återigen, se till La La Land Records och här kommer det kompletta soundtracket. Två skivor med totalt 129 minuter musik, varav en bra bit av den andra skivan är bonusspår, med alternativa versioner av flera av spåren. Underbart.

James Newton Howards The Fugitive fick också en mindre än önskvärt komplett release första gången på CD. Flera av spåren var dessutom så kallade suites, sammanställningar av flera andra spår, som passar som framförande på skiva eller vid konserter.

Återigen... La La Land (jag vet, jag spammar lite nu) räddar dagen med en dubbeldisk, totalt över 120 minuter med ALLT! Filmens soundtrack, suite-versionerna från tidigare release, alternativa versioner och bonusspår som synth demo (som kompositören gjorde för filmens regissör). Liksom Wow! Suveränt.

Och så slutligen den lilla juvelen... Basil Poledouris' RoboCop. Denna ultimata 1980-tals vision av härligt, blodigt övervåld och rå, bitande och humoristisk satir fick ett helt perfekt och minnesvärt soundtrack av herr Poledouris (som annars gjorde sig känd för musiken till The Hunt for Red October).

Varesé Sarabandes ursprungliga skiva som sedan länge är out-of-print, var allt som fanns för musikvänner. Tills bolaget släppte om samma skiva, fast lade till fyra bonusspår, bakgrundsmusiken som användes i flera av "reklamfilmerna" i filmen. Skivan i övrigt var en fin och balanserad mix av ursprunglig musik och s.k. suites. Fast den var inte komplett. Och ordningen mellan spåren var inte kronologisk.

Men så kommer Intrada in på banan, och visar var skåpet ska stå. Komplett, i kronologisk ordning och med något restaurerad kvalitet. Flera av de små spåren som bara kunnat höras i filmen tidigare är med, inklusive det enda tillfället då RoboCop-marschen spelas med slagverk (som råkar vara en hammare som bankade på en brandsläckare!). Och den komletta mixen som rullar som eftertexterna.

Helt... vidunderligt välljudande!

Referensmaterial

Kort sagt... jag har ny referensfilm vad gäller användandet av surroundkanalerna. Sherlock Holmes med DTS smäller högt... herredumilde vilket ljud. Satt och duckade när vissa pistolskott brann av i början av filmen. Så otroligt snyggt mixat.

Något som också var underbart var musiken av Hans Zimmer, så det blev klassikern att köra eftertexterna på referensnivå 7,0. Det var som att ha en orkester spelandes live i salongen, med sällan hörd närvaro i ljudet.

Filmen förtjänade verkligen sin DTS-vinjett.

Filmmusik och skenande tåg

Måste inflika så här på kvällskvisten att något av det bästa som någonsin hörts på bio måste nog vara Gloria in D Major - Et in Terra Pax av Vivaldi, framfört av USSR Academic Russion Chorus med Trevor Jones alternativa syntharrangemang.

Uppspelat i Dolby A måste det ha skett också, eftersom låten är finalen i Runaway Train från 1985. Och mäktigare musik i sin nästan minimala skrud får man leta mycket, mycket länge efter.

Och äntligen finns filmens kompletta soundtrack på CD. Jag tackar La La Land Records allra ödmjukast för att de grävt upp denna musikaliska juvel ur arkiven.

Improvisation

Vad händer om man har två tre-timmarsfilmer (eller ja, de är egentligen 2:45 respektive 2:47 långa) med föreställningsstart tre timmar isär?

Jo, det kör i hop sig. Den här gången har jag inte orkat klaga på filmsättningen, men det är lite tråkigt i och med ombyggnaden att kunder får vänta i den just nu väldigt ogästvänliga foajén på insläppet. I onsdags så tog jag av sista hjulet av Australia från projektor 1 ungefär 45 sekunder innan jag skulle starta reklamen till Benjamin Buttons otroliga liv. Det blir ju så när reklamen äter upp en hel del av bufferten emellan filmerna.

Så i torsdags valde jag - eftersom vi var två maskinister just i överlappet mellan föreställningarna - att göra en improviserad "exit music". Jag lät helt enkelt Australia rulla klart med stängd ridå och stängt ljus, men ljudet på. Så de sista minuterna av eftertexterna kunde nästa filmpublik avlyssna i lugn och ro istället för att stå och vänta i en kall, betongdoftande låda. Och strax efter att jag skiftat ur maskinen manuellt, så startade jag reklamen till nästa föreställning.

Och för de som inte har det historiska perspektivet: Exit Music är musik som helt enkelt spelas efter det att man dragit ridån efter eftertexterna om filmen nu ens hade det. Musiken fanns oftast bara på de riktigt stora Road-Show-filmerna, som Oliver! och dylikt. Som namnet antyder var det musik att vandra ut från salongen till. I fallet Oliver! är låten faktiskt en instrumental version av musikalnumret Be back soon! från samma film.

Men jag har faktiskt haft moderna filmer som haft mer musik än text, den danska Bornholms Stemme. Och jag kan även komma ihåg en svensk film, vars namn nu undflyr mig. Nåja, seden är inte helt död. Om inte annat så får man improvisera fram den helt enkelt.

Mer dunder och brak

Jaha, så var man där igen, med en film som kräver inte så lite av ljudanläggningen. Sist var det Cloverfield som rev loss. Den här gången är det Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street. Med en liten skillnad, det är en musikal.

Eftersom jag har en ljudläsare som är lätt sinnesrubbad (läs kass, om än hjälpligt fixad) så klarar sig de flesta filmerna ändå. Men vad händer när man matar projektorn med ett ljudspår som kräver finess och finlir? Ja... distortion kanske?

Akt 1-4 rullar på projektor 1 som inte har några problem, men 5-7 ger mig gråa hår när de passerar igenom projektor 2. Så till den milda grad att jag kastat om fullständigt i körschemat. Från idag rullar 1-4 som de ska i projektor 1, sedan rullar akt 5 ensam i projektor 2 så jag har 380 meter på mig (drygt 13 minuter) att ladda om projektor 1 med akt 6-7. Att köra med film på tre hjul har inte hänt sedan förra sommaren då Transformers blev sist ut. Annars har jag bara tryckt in allt vi visat på endast två hjul. Även då det ibland har varit att utmana ödet. Ja, och enda undantaget var när jag körde Shrek den tredje manuellt.

Men ljudet då? Jodå, mycket bättre, nu är det bara styckena A Little Priest och Johanna som blir lite störda av ljudproblemen. Men då uppdagar sig ett annat problem med Dolby SR-mixen när jag hört finalen på "rätt" projektor. Att spåret saknar all form av riktigt finlir. Dynamiken är rent enorm, eftersom även volym 5,3 får dialogen att falla igenom emellanåt och bli för tyst, samtidigt som just musik och sång har ett otroligt tryck som tidvis blir nästan för bra. Det är lite antingen eller så att säga, vilket känns synd då jag sett filmen med DTS-ljud tidigare och då lät det minsann bra. Mer eller mindre det enda jag är helt nöjd med är inledningen på overtyren, med en kraftig orgel som får basen att jobba häcken av sig.

Tror jag ska börja tjata igen på var tusan min nya ljudläsare blir av...

All things Tideland

Ja, det började med en dvd att recensera. Terry Gilliams mardrömslika skildring av Mitch Cullins bok Tideland. Musiken i filmen är riktigt bra: drömsk, storslagen men ändå minimalistisk och framför allt lika snårig och mångsidig som bilderna till vilka den spelas. Och på kommentarspåret till filmen pratades det rätt mycket om boken hit och boken dit.

Så nu under sportlovet då jag ändå inte har tid att se, än mindre skriva om film, så fick det gå lika bra med att läsa boken (på engelska dessutom) och lyssna på soundtracket på CD.

Lustigt nog är boken bara den andra skönlitterära boken på engelska som jag äger. Annars är det bara facklitteratur. Och den första romanen på engelska då? Mycket riktigt även den med filmtema, förlagan till filmen med samma namn The Last King of Scotland av Giles Foden.

Fullt ös!

Det var jag och Stardust. Tom salong, eftertexter rullar. Volymen drogs upp från 4,8 (som ändå gav rätt bra pådrag) till referensnivå 7,0 inför Can Can ur Orfeus i underjorden av Offenbach som filmskaparna haft den goda smaken att inkludera där.

Ja, jävlar vad livat det blev här då. Det var nästan lika kraftigt som om en riktig symfoniorkester som tar i för kung och fosterland.

Synd bara att det inte är min privata stereo vi pratar om... men vänta lite nu... jomenvisst har det ju hänt att jag tagit med en skiva eller två för att lyssna in bra musik... En sak är ju säker, den anläggningen har mer än en gång avslöjat platta och trista inspelningar som annars låter helt ok hemma.

Bra musik tål att upprepas

Bra filmmusik i all ära, men nu har samma låt förekommit i tre helt olika trailers på kort tid... Lyssna bara på Sicko, Bee Movie och Wall-E.

Den gemensamma nämnaren här är låten The Office av Michael Kamen från Brazil.

Jag vet inte vilken trailer som var först med att använda musiken, men Wall-E trailern använder den bäst i mitt tycke. Ännu bättre är det i den längre teaser som just nu visas framför den svenska versionen av Råttatouille där mycket mera av melodin används. Hela teasern känns centrerad kring användandet av stycket vilket skänker större genomslagskraft. I de övriga fallen känns det betydligt mera pålagt i efterhand.

Bourne again...

Jag gillar framför allt två saker med The Bourne Ultimatum. Att den slutar som första filmen börjar (lagom kryptiskt så jag inte förstör för er som inte sett den), och remixen av Extreme Ways av Moby som återigen får inleda eftertexterna, precis som i föregångarna.

Det är faktiskt en ruggigt bra låt, och det är alltid ett nöje att träda in i salongen för att ta hand om utsläppet lagom i tid för att låten ska börja. Och stanna kvar då alla gått ut för att lyssna klart på mästerverket. Tillsammans med de snillrikt snygga eftertexterna har Bourne-trilogin alltid varit riktigt rolig att visa.

Godzilla klampar in på CD, äntligen!

Så äntligen har det lilla skivbolaget La-La Land Records fått släppa The soundtrack från 1998. David Arnolds monstruösa och alldeles underbara Godzilla.

Själv minns jag känslan av att se filmen första gången. Trevliga effekter, dunder och brak-ljud (tydligen var det fel på ljudet på biokopiorna i landet, men jag minns inte detaljerna kring det tyvärr), och så musiken. Faktum är att Godzilla är en av de filmer som fick mig att börja intressera mig för filmmusik på allvar. Så avsaknaden av en riktig score-release har varit svår att hantera. Tills nu då alltså. Det tog mig fem minuter från att jag läste om releasen i Film Music Weekly till skivan var beställd. Så efterlängtad är skivan. Och inte enbart av mig har jag förstått. Så det är lite synd att släppet är strikt begränsat till 3000 expemplar.

Här har vi nämligen i min mening allt vad David Arnold verkligen kan prestera, även utan de tunga synthmattor som han så gladeligen maskerar nästan all sin musik i senare filmer med (då oftast tillsammans med en viss agent). Det är massivt, tungt och så underbart fyllt med en musikalisk berättarglädje att jag blir direkt glad att lyssna på det. Godzillas förtexter måste gå till historien som en av de snyggare koncepten, och även om filmen som följer inte helt lever upp till just den stämningen som sätts här så håller åtminstone musiken måttet hela vägen till slutet.

Till skillnad från Arnolds annars eminenta Stargate så håller sig alla teman och stycken i luften mycket längre. Där Stargate bjuder på bra musik, men i för korta doser och spår så levererar Godzilla samma mustiga och storslagna verk i betydligt längre versioner och med flera repriser. Men framförallt lyfts här fram två versioner av Godzilla. Dels det okända och mystiska monster som jagar gömmer sig i skuggorna, och dels det underbara kreatur det nu faktiskt visar sig vara. Den absoluta musikaliska höjdpunkten kommer därför sig av Guess who's coming to dinner? där båda dessa teman lyfts fram så underbart. Gåshudsvarning utfärdas.

Och lyssnar man djupare hör man redan i Godzilla de korta passager och vissa teman som återanvändes lite senare i några av David Arnolds James Bond-soundtrack. Och likt det stora djurets ojämna konturer så är dessa stycken här mindre finslipade och raffinerades som i deras senare agentinkarnationer, men fullt användbara och lika finurliga som Arnolds övriga musik.

Det är synd att David Arnold inte komponerat någon musik för en film av Roland Emmerich sedan just Godzilla. Det skulle vara kul att höra hur han tacklade en sådan uppgift idag. För deras sammarbeten gav oss ju annars Stargate och Independence Day med sitt nästan legendariska End Credits-svit, den som inte kan nynna den melodin är ingen sann filmmusikfantast!