Det började med en trailer...

Det började med en trailer. Jag var på besök på Kino i Lund för att hämta en film, och råkade se en trailer i salong 2 för Dagarnas skum. Nu råkade det sig inte bättre än att jag själv fick filmen att visa en tid efter det, och med det körde jag trailern nästan dagligen framför andra filmer.

Och något klickade med låten som spelas i majoriteten av trailern. Vad var det här för underbar musik? Lite efterforskningar senare och svaret var givet...

"I Love You" av Woodkid.

I'm in heaven! Så underbart bra. Och det kunde ju sluta där, med att man letade upp alla EP och album som släppts. Vilket var några EPs och ett album. Men i letandet hittade jag även en liveinspelning från Lyon sommaren 2013. Och även om det var en lite iffy inspelning så var det så underbart att se låtarna live med orkester. Otrolig publikkontakt och musik som verkligen resonerade i mig.

Så det stod snabbt klart att den här artisten måste jag se live. Men uppenbarligen är han helt okänd i Sverige... dock inte Tyskland. En spelning dök fort upp i Hamburg.

Så dryga månaden senare satt jag där på tåget mot Hamburg. Allt var bokat och klart; resa, hotell, konsertbiljett och det som skulle visa sig vara den absolut bästa konserten jag någonsin upplevt live. Där precis allt funkade, där jag fullständigt sket i fulla, skräniga tjejer på raden bakom som spillde öl på mig (det var ju bara att byta plats och fortsätta njuta). Där precis allt var så mitt i prick att ja, det golvar allt jag sett live tidigare; Lady Gaga, NKOTBSB, Leonard Cohen, Aimee Mann, Mark Knopfler (x2) och så vidare. Woodkid: The Golden Age Tour 2014 Germany var fullständigt enastående. På alla sätt och vis.

Och tänka sig att allt detta tack vare en simpel trailer. (som jag dessutom aldrig kommer att ta bort från servern som tack för upptäckten).

Från live till live

Mer från arkivet...

Lite lustigt faktiskt, efter två säsonger av direktsända liveevenemang har man börjat definiera om vad live är. Just nu är definitionen av live indelad i tre underkategorier:

• semi-live (förinspelat material)
• live (direktsänd visning) eller...
• live-live eller live² (dvs, du är där på plats just nu... typ).

Nåväl. Då är steget stort från att se det här: 

Till det här:

Jomenvisst. Jag passade på att fixa biljet tidigt i våras till NKTOBSB på Malmö Arena. Senare dök samma konsert upp i vårt utbud av direktsända evenemang, fast när de spelade på O2 Arena i London. Så jag visste redan setlisten när man gled in på Arenan.

Ångrar inte en sekund av den konserten

May I?

Hädanefter är detta soundtracket till när det ska städas efter matinéer...

Lite lustigt är att det rent generellt har varit mycket skitigare efter Smurfarna än det var efter Bilar 2. Hmmm, kan den subjektiva kvalitetsskillnaden (Pixar är ju ändå Pixar) ha en sådan positiv inverkad på kidzen, eller är det en tillfällighet?

Tanken slår mig, egentligen skulle man väga allt skräp som sopas upp från golvet och sätta det i korrelation till publikmängd och filmens snittbetyg av kritiker. Any takers på det projektet?

Mamma Mia! - vilken film!

Idag körde jag föreställning nummer 60 av Mamma Mia!. Imorgon kör jag nr. 61. och på torsdag nr. 62. Den har sedan länge tillbaka slagit ett oerhört svårslaget rekord, bästa långköraren någonsin i Trelleborg. Tidigt stod det klart att det rör sig om en film i Titanic-kaliber, så internt har vi hela tiden jämfört med James Camerons mästerverk från 1997, som på vårkanten 1998 drog stora skaror till bion.


Diagrammet (skapat med pChart och data från mitt eget BioData-statistiksystem baserat på MySQL och PHP - okej, nog med skryt nu) visar hur Mamma Mia! kört chickenrace med Titanic och där Titanic gick på ett isberg vid 5910 besök och 44 föreställningar, så fortsätter Mamma Mia! att sjunga, däremot inte på sista versen.

Intresseklubben kanske också vill anteckna att Titanic blev dock omsprungen redan förra året, med Shrek den tredje som rullade hela 46 gånger, dock till betydligt färre besökare givetvis. Annars tar Mamma Mia! priset för bästa utsålda hus, hela fem(!) gånger har vi nått kapacitetstaket 201 besök. Innan frosten är god två med tre utsålda föreställningar.

Annars är det fortfarande en rolig film att köra. Sing-along i maskinrummet förekommer ofta, speciellt när man annars inte har något att göra mer än att ladda film. Det brukar bli att ta ton till Money, Money, Money när man står och spolar tillbaka första hjulet och laddar nästa hjul. Jag brukar faktiskt bli klar med det innan låten är slut och den ligger ändå först på akt 2. Sedan blir det allsång igen till Chiquitia när hjul två spolas tillbaka.

Kopian är finfin fortfarande, med reservation för vanligt "regn" (repor som gör att det ser ut som det regnar) precis i slutet av akt 1 trots försiktighetsåtgärder. Akt 2 som också rullar separat ser bättre ut och resten av filmen är som sagt finemang. Sen är det samma trailers som rullat hela tiden (Angus, Thongs and Full-Frontal Snoggings och Madagascar 2) plus min Dolby SR-trailer Perspectives. Och slutligen samma volyminställning hela vägen sedan premiären den 11/7; 6.0 (förhandsvisningen gick på 5.9).

Tillägg 2008-09-15: Jomenvisst. Det blir en föreställning nr. 63, 64 och 65 också! Sanslöst roligt!
Tillägg 2008-09-22: Jajamensan. Det blir en föreställning nr. 66, 67, 68 och 69 också! Makalöst!

Happy Factory...

Antingen händer absolut ingenting, eller så händer allt på en gång.

Gårdagen bjöd på bara fyra och en halv timmes sömn, en strulande kortterminal så fort jag steg innanför ytterdörren på bion. Blev försenad upp till maskinrummet och laddade inte filmen förrän två minuter innan reklamstarten (vilket i sig inte var någon panik eftersom det endast var två biljetter sålda till föreställningen).

Då strejkar givetvis digitalprojektorn, så när jag struntar i att få liv i den så skiftar jag över till 35mm direkt. Då har jag ju laddat halvbild, naturligtvis, så att trailern till Horton är tudelad med ett fett svart bildskillnadstreck mitt på duken. En timme senare vandrar diverse fingrar in i ett snabbt roterande filmhjul på spolbordet (har fortfarande ont i ett av dem så här dagen efter).

Slutligen idag så blev det fem timmar sovande innan jobb igen. Det första som möter en på bion idag är en stol som lossnat från golvet (hur i hela fridens namn man nu kan rucka på något som sitter förankrat i ett betongblock... möjligen med reservation för att betongen under salongsgolvet är i original från 1937).

Sur, irriterad, bitter eller lite smått förbannad? Inte det minsta. Ett stort smil på läpparna hela dagen igår, som i och för sig möjligen var introducerat av de mängder energidryck som gick åt för att hålla mig igång. Just i dag har samma glada humör kunnat rulla på som inget hade hänt.

Nej, jag knaprar inte piller. Däremot så fick jag lite glädje injicerat med musikalen Hairspray på dvd tidigare i veckan, och effekten sitter i än. Likaså kör jag nu själv musikal på duken med Sweeney Todd. Och som inte det vore nog så har jag börjat göra musik själv, men det är något för framtida blogposter.

BioShock rulez!

Noterar i veckans Film Music Weekly att årets bästa spel vunnit än mer priser, nu har nämligen Gary Schymans fantastiska score till BioShock vunnit för bästa soundtrack vid The Spike TV
Video Game Awards och även vid X-Play Best of 2007 Awards. Sannerligen välförtjänta priser, för att vara musik till ett spel så är det helt i klass med "riktig" filmmusik. Ladda själv ner det gratis (och lagligt) och lyssna (zip-filen finns under rubriken "Introducing BioShock Orchestral Score", sök och ni skall finna).

BioShock vann även priser för bästa Art Direction och manus vid X-Play. Och sannerligen är BioShock spelet jag verkligen vill se som film. Bara man behåller miljön, stämningen och musiken så gott det går. Men risken är stor för att det blir fullständigt förstört om man inte behandlar berättelsen varsamt. Minns hur illa man behandlade Tomb Raider när det fantastiska spelet blev film... tack och lov fick jag sätta tänderna i Tomb Raider Anniversary till PC tidigare i år och läka såren med hur det spelet egentligen borde ha sett ut.

Camouflage

Har fått låten Camouflage av Stan Ridgway på hjärnan. Allt för att någon lyssnare önskade den i Vaken i P3 & P4 häromnatten. Normalt sett kan jag lyssna på radio utan problem, det mesta rinner av som vatten på teflon. Utom den här låten...

Det värsta är att jag vet med mig att om en låt fastnar är artisten ofta något att kolla upp, vilket kan bli dyrt. Det var så jag upptäckte Yes efter deras låt Homeworld (The Ladder) medverkade i spelet Homeworld. Det blev två CD-album och en konsertdvd snabbt därefter (och just albumet The Ladder är fortfarande en av de bästa skivorna i samlingen, soundtracken exluderade).

Men vad gör man inte för bra musik.

Livets små glädeämnen (del IV)

De senaste veckorna har varit lite av en musikalisk revolution. Jodå, filmmusiken flödar fortfarande i hörlurarna, men jag hade glädjen att upptäcka två - för mig - nya artister. Den ena av dessa var en ingen mindre än Nina Simone.

Det är alltid något speciellt att höra en låt och direkt fatta tycke för den. Och än mer så när den används som den kritiska ingrediensen i en filmscen, som i slutet på Den nya världen. Ur intet uppenbarar sig detta mästerverk;

Oh Sinnerman, where you gonna run to?
Sinnerman, where you gonna run to?
Where you gonna run to?
All on that day

Well I run to the rock
Please hide me, I run to the rock
Please hide me, I run to the rock
Please hide me Lord
All on that day

But the rock cried out
I can't hide you, the rock cried out
I can't hide you, the rock cried out
I ain't gonna hide you guy
All on that day

I said, Rock
What's the matter with you rock?
Don't you see I need you rock?
Lord, Lord, Lord
All on that day

So I run to the river
It was bleedin', I run to the sea
It was bleedin', I run to the sea
It was bleedin'
All on that day

So I run to the river
It was boilin', I run to the sea
It was boilin', I run to the sea
It was boilin'
All on that day

So I run to the Lord
Please hide me Lord
Don't you see me prayin'?
Don't you see me down here prayin'?

But the Lord said
Go to the devil, The Lord said
Go to the devil
He said go to the devil
All on that day

So I ran to the devil
He was waitin', I ran to the devil
He was waitin', I ran to the devil
He was waitin'
All on that day

Jag räknar mig inte som troende, men även om det i grund och botten är en traditionell låt som användes för att få syndare att bekänna sina synder i kyrkan finner jag något speciellt i den.

För mig säger den rakt ut att du kan inte gömma dig, allra minst för dig själv. Varför trodde du aldrig på dig själv? Varför gjorde du inte som du kände för när du hade chansen?

Gradvis har jag den senaste tiden upptäckt små nya, och trevliga, saker hos mig själv. Jag planerar mig tid på ett helt annat sätt än tidigare och har överkommit vissa kritiska steg i min tillvaro. Ironiskt nog behövde jag ett par filmer som på olika sätt belyst detta för mig. Så kan det gå.

Därför känns det här stycket som en ren bekräftelse på att jag tagit mig ur vissa negativa tankegångar. Och om inte annat så finns den nu där som en trogen påminnelse.

Och Nina fortsätter själv med;

Oh I run to the river
It was boilin', I run to the sea
It was boilin', I run to the sea
It was boilin'
All on that day

So I ran to the Lord
I said, Lord hide me
Please hide me
Please help me, all on that day

He said
Child
Where were you?
When you oughta been prayin'?

I said Lord, Lord
Hear me prayin' Lord, Lord
Hear me prayin' Lord, Lord
Hear me prayin'
All on that day

Sinnerman you oughta be prayin'
Oughta be prayin', Sinnerman
Oughta be prayin',
All on that day

Sinnerman - Nina Simone. Från albumet Pastel Blues (1965).

Vill du nu höra musiken, och framför allt den helt underbara rösten, så kan du ju alltid lita på duktiga YouTube. Förbered dig på tio minuter musikaliskt mästerverk. Alla kategorier.

En himla massa musik

Noterade en liten bedrift i WinAmp för en stund sedan. En och samma låt har blivit spelat hela 100 gånger sedan jag laddade ner den, lagligt då alltså.


Vinnaren blev Synth Sample 1, av Mixer. Den bygger på ett gammalt låtdemo som fanns till Commodore 64. Trevligt nog äger jag en sådan dator och jag har även haft just det demot som låten är en remix på. Hög nostalgifaktor alltså.

Egentligen är WinAmps playlist lite haltande, eftersom jag lyssnar väldigt mycket på soundtracks också, men dessa kör jag direkt från CD-skivorna och då syns de bara på min Last.fm-profil. Har inte riktigt den hårddiskkapaciteten att lägga in min skivsamling än.