Dubbelt upp

Den här veckan har drabbats lite av någon form av hicka, för det mesta har blivit dubbelt.

• Det snöade kraftigt här nere i sydsverige två dagar i sträck.


• Jag passade på att se två filmer på bio under samma kväll, Marie Antoinette och Saw III (snacka om genrekontrast)


• Jag fick hem två dvdfilmer att recensera.


• Jag köpte två spel Ship Simulator 2006 och Ship Simulator Add-On... ok, ett var ett tilläggspaket men ändå, jag har inte köpt ett spel på år och dar annars.


• Men allvarligare var att hela två filmer blev så kraftigt försenade att vi tvingades ändra körschemat på bion. Arthur och Minimojerna glömdes bort någonstans i Göteborgstrakten och kom till oss ett par timmar efter utsatt föreställningsstart. Den missen klarade vi genom att köra en repris av Bortspolad, som egentligen hade sin sista visning dagen innan. Men värre blev det när Desmond och träskpatraskfällan praktiskt taget snöade inne någonstans mellan filmlagret i Malmö och oss, i den värsta snöstormen på länge. Den här gången hade vi inte någon ersättningsfilm och det var bara att ställa in.


• Och till råga på allt så blev två föreställningar idag inställda. Dels ovan nämnda Desmond, men även Hoppet, fast då p.g.a. vanlig hederlig publikbrist. Inte en kotte dök upp alltså.

Loud and proud

Kände mig tvungen att ta fram min pålitliga ljudtrycksmätare nyligen, vilket jag inte gjort på ett tag. Orsaken? Att Saw III har ett helt otroligt aggressivt ljudspår, vars like jag inte hört på mycket länge.

Nu vet jag ganska exakt hur det ligger till med mina slutsteg, och hur hårt jag måste pressa dem för att ens vara i närheten av socialstyrelsens gränsvärden för ljud. Men efter fredagens föreställning då jag ovetandes råkade starta filmen på referensvolym (sänkte snabbt till en mera uthärdlig nivå) kände jag att en kontroll av exakt hur många decibel som Jigsaw och co. kunde pressa ur sig var nödvändigt.

Sagt och gjort, jag kalibrerade min CR:272 och valde ut förtexterna med efterföljande scen, samt en scen lite längre in i filmen. Totalt fick jag som mest en topp på 91,2 dB(A) och för introt Leq 80 dB(A) och scenen senare Leq 78 dB(A). Leq = avvägt medelvärde. De av socialstyrelsen satta maxnivåerna är peak 115 dB(A) och Leq 100 dB(A). Mina nivåer var alltså helt acceptabla.

I ren jämförelse låg en av kortfilmerna i Alfons och Milla på Leq 76 dB(A) under sin kompletta speltid på 10 minuter. Och det ljudet var lungt och beskedligt, perfekt för barn.

Det som gör att Saw III var mycket aggressivare var helt enkelt att det var omväxlande högt och lågt, på så sätt hölls medelvärdet relativt lågt utan att det blev irriterande högt. Samtidigt så ser vana audiofiler att jag skrivit dB(A) hela tiden. När jag så kontrollerade ljudtrycket med basen inkluderad så pratar vi om en peak på 108.1 dB(C) och medelvärden på omrking 90-95 dB(C). C-vägningen tar nämligen även hänsyn till låga frekvenser, det gör inte A-vägning. Saw III har alltså extremt mycket bas i ljudet.

Här kan man givetvis argumentera ifall jag inte körde filmen för högt ändå, men dels klagade ingen av besökarna. Och dels låg faktiskt dialogen på en normal nivå, och t.o.m. lite lägre än Se upp för dårarna. Sedan ska en skräckfilm av sådan kaliber som Saw III ha lite "ompfh" i ljudet för effektens skull, och det såg verkligen basen till att där fanns.

Slutligen så passade jag även på att kontollera bullernivån från mina projektorer. Samma värden som för ett år sedan, ungefär 77 dB(A) vid normalt arbetsavstånd, 82 dB(A) om man håller örat precis bredvid. Klart godkända ur arbetsmiljösynpukt alltså.

(Äntligen) Original Aspect Ratio (del 3)

Förra hösten bjöd på lite bildslakt, följt av nya objektiv. Förutom en helt sluten visning för museet har jag inte kört något i normalbild (1.37:1).

Förrän nu då med Alfons och Milla.



Eftersom jag inte har bildfönster för 1.37:1 så måste jag använda det betydligt större fönstret för Cinemascope, vilket är 1.17:1. Eftersom jag då får ut mer ljus ur projektorn än det är tänkt så tejpmaskar jag bort en del av överskottet som annars når scenen framför duken och procsceneriet ovan.

Men då gäller det att komma ihåg tre saker efter avslutad föreställning. Ta bort tejpen, det kom jag ihåg, montera tillbaka vidfilmsobjektivet, givetvis kom jag ihåg det också, samt byta tillbaka till 1.78:1 bildfönstret, och det... glömde jag idag. Så nästa föreställning inleddes med trailern för Mr. Beans semester uppförstorad från golv till tak... oops.

Ett bildfönster är ett utfilat hål i en metallplatta, som ska vara lika stort som bildrutan på filmen, eftersom fönstret klipper bort bildskillnadsstreck, ljudspår och annat runt om som inte skall visas. Man har ett fönster per format man har installerat.

Livsavgörande ögonblick

Idag, kl. 19:00 för exakt tio år sedan, gick jag på bio och såg Sleepers. Jag var en av 43 personer som såg filmen den kvällen. Bion var då nyrenoverad med några kvadratmeter större duk mot tidigare samt äkta Dolby Surround, och det var rätt spännande att se vilken enorm skillnad det var mot tidigare.

Det var egentligen inte meningen att jag skulle se filmen, jag bestämde mig först någon timme innan föreställningen att jag behövde ett avbrott. Ni förstår, gymnasietiden var inte speciellt kul av flera olika anledningar. Ett år gick jag till och med på antidepressiva medel.

Men så kom denna trista tisdag som förändrade precis allt. Fast jag insåg givetvis inte det då. Men Sleepers skapade ett sug efter mer, och fredagen därpå bjöd på Ransom, som avlöstes av Juryn - A Time to Kill, och därefter Independence Day, Jerry Maguire, Den Galna professorn, Djungeldjuret Hugo 2 (jupp!) En fiende ibland oss, Evita osv.

I nästan ett års tid såg jag över 55 filmer på bio. Trots det så kom filmen så smygande in i mitt liv, att jag inte ens reflekterade över detta när psykologen jag gick till då frågade vad jag trodde att jag skulle göra fem år senare. Jag har aldrig ångrat det beslutet att fråga om jobb på bion. Utan det vet jag över huvudtaget inte vad jag gjort idag. Allt jag vet är att jag valde - som jag upplever det - rätt väg, när veckans verklighetsflykt blev hobby som blev ett riktigt jobb.

Så, nu är det bara 332 dagar kvar tills tioårsdagen av då jag gick från salongen till maskinrummet. Can't wait to celebrate.

Let there be light!

Då så, idag var det dags att byta kolv i projektorn, något som jag alltid är väldigt nervös inför. Varför? Tja, följ med på en genomgång av proceduren så förstår du säkert.

Först ska vi ha en ny kolv (projektorlampa). Check! Ser ju liten och söt ut på bilden till höger, eller hur? Nja, varje låda förses med en varningstext om att lamporna kan explodera vid hanteringen och att skyddsutrusning alltid ska användas. Och eftersom det är åtta atmosfärers tryck i en kolv i kallt tillstånd så är det bäst att vara på den säkra sidan. För att stilla eran nyfikenhet; en varm kolv under drift har upp till 20 atmosfärers tryck.

Så skyddsutrusning för min del innebär ett "XBO Protection Kit". Visir och handskar (som till råga på allt gör hantering av skruvar och muttrar till ett litet helvete).

Annat att tänka på är att slå av all ström. Båda likriktarna fick sin huvudström avslagen samt projektorerna också. Dessutom utförde jag bytet innan dagens första föreställning för att undvika stötar som kan komma från likriktarnas kondensatorer.

Därefter är det dags att leta upp ett monteringsverktyg, som i själva verket är den äldre typen av transportskydd, innan man gick över till tygväven som syns överst. Detta plaströr har två små skåror i ena änden som perfekt passar till två pinnar på kolvens katod.

Då är det bara att öppna lamphuset och börja jobba. Kabeln som är fäst vid anoden måste först lossas från sitt fäste i lamphuset som syns på bilden nere till höger. Det gäller att inte ta i för mycket för att inte spräcka keramikplattan. Efter att man tagit av sladden så drar man den igenom plaströret och trär detsamma över hela kolven, samt trycker det på plats mot pinnarna på katoden.

Så skruvar man helt sonika ut hela röret från fästet bakom spegeln. Röret är verkligen ett lysande hjälpmedel eftersom det är svårt att få grepp om pinnarna utifrån samt att man aldrig ska utsätta kolven för yttre åverkan, vilket kan i värsta fall få den att spricka och därmed explodera.

Därefter är det bara att packa ner den förbrukade kolven. Om man ska göra sig av med den så måste man destruera den först. Det innebär inget krångligt, bara att stoppa tillbaka den i sin skyddsförpackning, och slänga den i golvet från 1,5 meters höjd. En kontrollerad kolvexplosion alltså. Resterna är bara glassplitter och metalldelar vilket går den vanliga vägen till återvinning.

Men just den här kolven ska sparas som reserv, då den inte är speciellt sotig och fortfarande fungerar. Det är alltid bra att ha reservlampor liggandes ifall man får akut behov av en. Postgången från beställning av en ny kan ju ta ett par dagar. Och så lång tid är dyrt med en stillastående salong.

När lamphuset inte har någon kolv monterad är det lätt och snabbt gjort att torka av spegeln med en fuktig trasa. Men innan jag kunde sätta dit den nya lampan återstod en uppgift, att få fokuseringsmekanismen att förstå att det är jag bestämmer!

Den "pinne" som kolven sitter fastskruvad i går att flyta i djupled, sidled och höjdled, jämfört med spegeln som alltid är fixerad. Förutom justeringen i djupled, som har skruven fäst i bottenplattan, så förändras höjd och sidled genom koner som skruvas fram och tillbaka och med hjälp av fjädrar ska plattorna röra sig upp och ner. Men nu hade plattorna tagit ledigt och fjädrarna ville inte dra ihop sig igen. Men det var snabbt avhjälpt genom att dra och trycka lite.

Slutligen var det bara att skruva i den nya kolven, fästa anodkabeln, stänga lamphuset och slå på strömmen.

Men än är man inte färdig, nu måste man nämligen kontrollera fokus. Det gör man genom att i Cinemascope släppa ut ljus på duken och justera höjd och sidled för att se att se till att duken blir lika ljus överallt. Man ska bara göra detta en liten stund i taget för att inte överhetta objektivet, då ingen film rullar som automatiskt håller nere temperaturen genom att fungera som ett värmefilter. Dessutom måste man hålla koll på var fokuspunkten ligger, den får inte ligga inuti eller ens för nära objektivet då det kan sluta med att man smälter kittet och man får s.k. kittblommor synliga på duken. Uppstår sådana är det bara att beställa nytt objektiv, och då priset för ett sådant är minst det dubbla mot en projektorlampa så är det något man vill undvika, givetvis.

Och resultatet av dagen? En otroligt mycket bättre bild på Marie Antoinette som fick äran att vara första film igenom projektorn. Ja, med undantag för den gamla reklamjournalen som fick fungera som testfilm först.

Enbart välljud

Vad var det då för fel på ljudet igår? Det visade sig inte vara elektriskt, utan det var mekaniskt.

Cellen, eller den ljuskänsliga ljudläsaren hade rubbats mindre än en millimeter fel, och låg och läste filmens perforering istället för ljudspåret. Fyra perforeringshål per bildruta x 24 rutor i sekunden = 96 Hz brum.

Men nu till det lilla mysteriet. Hur kunde cellen flyttas på så kort tid? Jag har inte haft några som helst problem tidigare, för om en skruv varit lös skulle ljudet blivit sämre bit för bit, och inte som nu över en natt (bokstavligen). Dessutom var läsaren fast och gick inte att rubba när teknikern kontrollerade den igen. Att inte veta vad som orsakat felet är lite oroande, eftersom det är inget fel som jag kan avhjälpa själv. Man behöver nämligen ett oscilloskop som kopplas in i ljudanläggningen för att se de olika testfilmernas ljudspår.

Men det lustiga är att teknikern glömde kvar just den testfilm man har för att kontrollera cellens placering. Ett omen, eller?

Välljudande missljud

Det där jag skrev om att vår ljudanläggning var i topprtrim nyligen var ju rätt lustigt.

För det uppdagades idag att ena projektorn fått någon form av jordbrum på ljudet. Att byta från Dolby SR till Dolby A (och till och med Mono) hjälpte inte. Även ljudanläggningens "felsäkert läge" kallat Bypass fungerande inte heller. Alltså kunde vi snabbt konstatera att felet ligger i projektorn och/eller själva ljudläsaren.

Ett snabbt samtal till serviceteknikern som besökte oss igår gav inget, eftersom den korta åtgärdslistan var snabbt avklarad utan framgång. Alla valsar och hjul rullar som de ska, och ett test efter föreställningen med vår gamla reklamjournal fick samma problem. Reklamen använde jag också för att se om det var någon speciell kanal som fått problem. Men det kvittade vilket slutsteg jag slog av, brummet hördes ändå från någon av de andra högtalarna.

Och filmen så? Jo, den fick jag stoppa och flytta filmhjulen över till den andra projektorn och köra färdigt filmen där med endast en liten paus som följd. Kvällens andra föreställning fick också köras med paus då jag laddade om samma projektor med nästa filmhjul som annars skulle visats sömlöst via den nu felande projektorn. Men den manövern är jag van vid. Dessutom fick besökarna rabatt på biljettpriset för den lilla pausen som annars inte skulle vara där.

Det som dock irriterar mig mest är att samma fel hade uppstått redan igår kväll, under den sena föreställningen. Den körde inte jag utan en annan maskinist och han fick exakt samma problem. Men undlät att över huvudtaget meddela problemet till mig.

Slutligen så gör serviceteknikern ett återbesök imorgon för att försöka hitta felet.

Nattliga eskapader med Silvestri

Det var med ganska stora förväntningar jag tog plats i salong 2, Odeon Dunfermline, Skottland i slutet av December 2006 för att se Natt på museet. Reklam för filmen hade tjatats rätt bra på radion och dessutom hade trailern framför Eragon hemma i Sverige varit rätt så intresseväckande.

Det som överraskade mest var musiken då jag var inte helt inställd på att en komedi - om än med så exotiska inslag som livs levande museiinventarier - skulle ha ett så levande och storslaget score. Men när jag tänker efter så är det inte så konstigt, Alan Silvestri lyckades även förmedla busigheten hos en liten mus genom sin musik till Mouse Hunt. Och visst kan man höra de två ytterligheterna här också: det mjuka och fina som liksom tassar fram, och det energiska som dånar fram för full orkester.

Det är en film med kontraster, och detta speglas alltså även i musiken. Det är snabbt, tungt och blandat lättsamt och mera smäktande toner. Silvestri drar även in elektroniska inslag på vissa partier som förhöjer känslan av exotism eftersom det skär sig en aningens mot symfoniorkestern.

Det enda som ligger själva skivan till last är den extrema uppdelningen, eftersom dryga 53 minuter musik fördelas på inte mindre än 37 spår. Men dessa munsbitar passar väl med hur de presenteras i filmen och jag tror således att vi för ovanlighetens skull serveras så gott som all musik från filmen i ganska oredigerad skick. Inga medleys eller förkortningar alltså. Känns tryggt att man fortfarande kan lita på score-fantasternas skivbolag nummer ett: Varèse Sarabande.

Måhända inte årets bästa soundtrack, inte heller årets mest energiska eller ens vackraste. Men ack så förtjusande lekfullt, sublimt och bedårande.

Äntligen service

Ja, efter över tre års kontinuerligt körande vad det äntligen dags för lite underhåll av projektorerna idag. Inget större ingrepp behövde göras, eller kunde göras ska vi nog säga. Dock fick vi beställt vad som behövs, och det var inte lite.

• En ny 2kW XBO-kolv (projektorlampa på vanlig svenska)


• Två dunkar olja för Ernemann 15 (totalt 2 liter)


• Två uppsättningar sammetsband för filmbanor


• O-ringar till bromsvals


• Två reservremmar till maskinhuset, eftersom de som idag sitter där är 10 år gamla

Ljudanläggningen var i topptrim och inget behövde justeras mer än lite HF-kurvor. Och jag som älskar bra ljud tyckte givetvis det var mysigt att höra Dolby Pink Noise-generatorn dra in sitt brus på referensnivå i salongen. Det är sällan man kan köra ljudet så högt. Nu är vanligt brus inte speciellt upphetsande, men själva styrkan som varje kanal ska ge på referensvolym är imponerande. Så en hel front + bas igång låter riktigt ordentligt vill jag lova.

Så, de ingrepp som jag ska utföra själv är att byta olja och projektorlampa när den dyker upp (lovar att ta med kamran när det händer, för vi pratar inte om en liten 40W glödlampa precis...)

Lång startbana

Det märks att mitt skrivande av längre texter är ganska rostigt för tillfälligt. Fick en dvd att recensera ganska nyligen och om vi skall jämföra med flyget så har jag nog behövt en starbana på ett par mil! Nu är texten iallafall klar till 90% och endast lite finslip och språklig kontroll behövs.

Men samtidigt tittar jag i listan över bloggposter och ser en skrämmande samling drafts lysa så gulligt orangerött mot mig. Ojdå.

Det har hänt intressanta saker både på bion och i privatlivet, värda av lite skriverier, men att börja recensera dvd igen tog en hel del krafter. Samtidigt har jag skaffat en helt ny dator som krävt en del inställningar och nyinstallation av program och tjänster. För att inte säga alla digitalbilder på flera gigabyte att föra över. Lägg därtill frustrationen över att inte ha hittat min Canon CD med drivrutiner och Canons program för hantering av min EOS 350Ds RAW-bilder.

Hursomhelst, framöver får jag gå igenom alla drafts och publicera det som fortfarande är aktuellt eller av värde (för mig). Under tiden får min samling av Star Trek-soundtracks hålla mig igång framför datorn.

Månadens bild, februari 2007

Mås
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2,8L USM

Fotograferade en mås som satt på en skorsten, och lyckades ta den här bilden när den började flyga därifrån.

Nypremiär... typ...

En Sverigepremiär brukar ju alltid vara lite roligare och trevligare än vanligt. Men veckans stora premiärfilm Natt på museet kändes bara som en gammal bekant som kommit tillbaka för en reprisomgång. Men så fick jag sett filmen för över en månad sedan i Dunfermline, Skottland. På bio alltså.

Men även om nyhetsvärdet som en premiärfilm för med sig var förminskat så hade jag en för tillfället unik förhandsinformation: Jag visste precis var eftertexterna började samt hur bra ljudet faktiskt är på filmen, så jag lade även på en av mina Dolby Temple-trailers framför filmen.

Men något jag inte kan vänja mig vid är textningen. Eftersom jag redan sett filmen utan textning på bio så känns det precis som om något är fel, nu när jag ser samma film men med svensk text. Men jag skall i och för sig inte klaga, nästa fredag 9/2 går samma film upp dubbad här i Sverige. Vilket helgerån!

En helg i filmens tecken

Är mer eller mindre precis hemkommen från en mycket trevlig helg spenderad i Stockholm. Det var möte för medarbetare på dvdforum.nu och givetvis inträffar en singularitet av rang när man samlar 18 filmnördar på en och samma plats (vilket i detta fallet var redaktionen för en filmtidning). Det var kort sagt hur trevligt som helst, speciellt när man äntligen får se folk i verkligheten som man annars bara har chattat med tidigare.

Men för egen del var det även dags för lite bio-sightseeing. Middagen på lördagskvällen inmundigades på en restaurang bredvid Grand på Sveavägen, denna Anders Sandrews sjunde biograf från 1933. Jag passade även på att studera Skandias foajé, detta kulturpalats på Drottninggatan från 1923. Det är så trevligt att se att biografen drivs fortfarande trots en hel del turer de senaste åren. Tyvärr gick Göta Kanal 2 där just nu, en film jag redan sett, annars hade en biljett suttit fint vill jag lova.

Passade även på att ta pendeltåget till Sollentuna för att titta in på Sollentuna Bio, eftersom det är "huvudbiografen" för min egen bios ägare. Dessutom är det alltid kul att få titta in i främmande maskinrum. Men det är tekniknörden i mig som talar då.

Allt som allt var helgen mycket rolig. Tack till C.J. och tipset på Kozel-öl! Tack till Alex för sällskapet på nattbussen upp. Roligt att du kunde sova, det kunde inte jag så därmed sattes nytt personbästa, drygt 38 timmar i (mer eller mindre) vaket tillstånd.

Trög start

Vaknade av mobiltelefonen idag. Helt okänt nummer och uppringaren pratar dessutom norska. Lite väl mycket för en nyvaken hjärna att hantera, men det hela klarnade lite när ord som Kino och digital nämdes, för då började detaljerna trilla på plats.

Det var helt enkelt hårdvaruleverantören som ville ha lite kompletterande uppgifter inför installationen av mediaservern och digitalprojektorn. Se där, en trög start blev lite roligare... tills jag inser att en del av uppgifterna de vill ha faktiskt skrevs ner på den tekniska förundersökningen vi fick i december. Vart tog de vägen då?

Dags för ett jublieum

Idag är en mycket speciell dag. Inte för att detta är min 100:e blogpost (vilket det är på pricken), utan för att min arbetsplats fyller hela 70 år idag.

Lördagen den 23 Januari 1937 öppnade Grand för allmänheten med Edvard Persson-filmen Söder om landsvägen. Då fanns det redan tre andra biografer här i Trelleborg, och fler skulle det bli. Totalt har staden haft hela nio biografer fördelade på olika tidsåldrar. Och idag finns bara Grand kvar, som i så många andra mindre städer. Denna brokiga lilla historia är tänkt att publiceras på bions hemsida senare. Tyvärr blev det inget officiellt firande idag, det kommer först om ett par veckor men då med lite större besked.

Jag känner mig både privilegierad och lätt frustrerad över att jobba med film på en singelbiograf. Det är jättekul att ha en ganska stor salong att ta hand om, men samtidigt är det jobbigt att hela tiden gå miste om fler filmer då vi har just bara en salong. Det ligger i planeringen att få till minst en salong till genom en om- och tillbyggnad (lokala cineaster behöver inte oroas, den stora salongen kommer inte att styckas av eller något liknande).

Det som gör åldern 70 så spektakulär är just detta faktum, att biografen har överlevt så länge med bara en salong på en mindre ort. Visst har bion varit en hårsmån från att läggas ner helt, senast för bara två år sedan, men ändå. Det mesta av detta "mirakel" kan definitivt tillskrivas alla entusiaster, både i maskinrummet och publiken, som ställt upp efter de att de stora kommersiella krafterna gav upp i början av 1980-talet.

Och vilka filmer visades idag då, 70 år efter invigningen? Jo, Rosa - The Movie och The Departed.

Dagens citat - rysligt värre...

Ja, det var en rysare...

En kille i tioårsåldern efter att ha sett Rosa - The Movie. Och jag som trodde det var en romantisk dramakomedi med målgrupp barn i nedre tonåren...

Fler musikaliska mästare

Efter gårdagens (eller rättare sagt gårnattens) inlägg om James Newton Howard, skrivet mest i euforin av att höra ett fantastiskt soundtrack, känner jag att, i samma känsla av upprymdhet, måste jag beskriva hela min relation till fler av dagens mästare inom konsten av filmmusik.

Denna natt bjuder på en osedvanligt stor arbetsuppgift att koda om en hel Super VideoCD från 4:3 format till 16:9 Widescreen, då biografens foajé-TV lagt av. Den nu tio år gamla CRT-burken skall bytas ut på fredag mot en ny modern platt sak i widescreenformat vilket givetvis betyder att jag, som ensam sköter biografens reklam i form av trailers på denna TV, har rätt mycket att stå i tills på fredag. Det är en sak med filmer som har sitt ursprungsformat (OAR) i 1.33:1, men om jag får skapa material själv för dumburken så blir det i Widescreen, tackar som frågar. Mitt favoritformat är ju inte Cinemascope (2:35:1) för inget.

Men istället för James Newton Howard har jag detta natt tagit fram ett par av Hans Zimmers bästa soundtracks. Istället för Howards svepande och underfundiga melodislingor har Zimmer ofta en rejäl matta av ljud, orkestrerade till perfektion för att leverera en kanonad av ljudenergi riktade rakt mot dina bräckliga nervbanor mellan öra och hjärna.

Gladiator, Crimson Tide, Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, The Last Samuarai, King Arthur. Alla bär de herr Zimmers signum: maffigt värre. Perfekt musik när man behöver de där extra små adrenalinkickarna framför datorn och den förbannade deadlinen som hägrar...

Men inte nog med det, om vi gräver lite djupare hittar vi en Hans Zimmer som levererar underbart vackra och känslosamma scores också. Hannibal är ett lysande exempel på ett samling stycken som nästan helt övertygar att man lyssnar på en opera. Det är musikaliskt underbart och nästan lite perverst som han själv utrycker det i dokumentären på Hannibal-dvd:n. Tittar vi på den nästan helt okända I'll do anything visar Zimmer upp en mjuk och lekfull sida istället, helt olik den från hans energiska och kraftigt slagverksberoende arbeten.

Men om vi tittar på de andra nutida mästarna så är min personliga favorit ändå Thomas Newman. Denne man har skapat några av de absolut mest perfekta soundtrack du någonsin kan få äran att lyssna på. Hans stil benämns ofta som minimalistisk, och i likhet med Philip Glass, så presterar hans orkestrering en otrolig bedrift genom att låta mycket större än den orkester han använder.

Det finns något it Newmans musik som verkligen tilltalar mig. När han kör minimalismen fullt ut som i In the Bedroom är musiken otroligt hemsökt, den vibrerar av en underliggande längtan av att brisera, och endast genom en aktiv lyssning kan man få uppleva detta. The Green Mile, American Beauty, Erin Brockovich, Red Corner och Josh and S.A.M. är proppfulla av detta "sound".

Men det är inte förrän mästaren tar hjäp av en full orkester som hans fulla potential avslöjar sig i Meet Joe Black. Detta absolut enastående soundtrack står fullständigt obesegrat i min skivhylla som den enda skiva som rör mig till tårar varenda gång jag lyssnar på finalen, That Next Place. Det finns helt enkelt inget vackrare att lyssna på med eller utan filmbilderna.

Mästaren av att kopiera sig själv finner vi i James Horner som i så skilda scores som Apollo 13, Troy och Enemy at the Gates finner samma fem-noters "motiv" om och om igen. Men det gör inget, eftersom han också kan uppvisa en otrolig begåvning i The Bicentennial Man / 200årsmannen och Aliens som båda framstår som hans mest genomarbetade och finurliga verk.

Just Bicentennial Man lyckas genom sin begåvade och energiska inledning som spelas upp tillsammans med monteringen av den robot som visar "defekten" av att ha en egen vilja. Resten av robotens livsresa i 200 år får vi till ett traditonellt Horner-ackompanjemang men när så hela resan är avslutad presterar Horners musik en perfekt bas till vilken ingen mindre än Celine Dion valt att skänka sin gudsförgätna stämma i Then You Look at Mee. Samma bedrift levererar han på det smått mirakelbetonade Troy som skrevs på så kort tid som 15 dagar (eller däromkring) och ändå har en fantastisk duett med Josh Groban och Tanja Tzarovska som slutlåt Remember (som rullar under eftertexterna).

Jerry Goldsmith brukade väldigt ofta visa sin styrka med starkt elektroniskt influerade stycken, och ett av hans bästa är helt inspelad med synthezisers, med Goldsmith själv vid klaviaturet, nämligen Alien Nation. Synd bara att musiken refuserades av de ansvariga för filmproduktionen. Tack Varèse Sarabande för att ni valde att släppa hans annars outgivna musik på CD för entusiasterna. Jag är er evigt tacksam.

Jerry Goldsmith levererade under sin levnadstid mästerverk på mästerverk och utvecklade i mitt tycke en fenomenal känsla för att kunna blanda elektronisk och orkestral musik utan att balansen dem emellan gick förlorad. Han kunde helt enkelt skriva traditionell musik som spelades på moderna instrument. När man lyssnar på Zimmers moderna synth-mattor hör man hur han är starkt influerad av Goldsmith men ändå inte vågar gå lika långt som Goldsmith gjorde i t.ex. Runaway eller Gremlins och Gremlins 2.

John Wiliams har som jag antydde i tidigare inlägg en viss förmåga att leverera konsertliknande upplevelser. Och just Saving Private Ryan och The Patriot lider lite av att första och sista stycket är ett och detsamma som en inramning, eller "bookend". Då tycker jag bättre om Williams när han är lekfull och presterar stycken liknande de i Home Alone 2 där han till och med har en helt egen julvisa (Merry Christmas) att stolt spela upp för oss. Men han kan också vara lågmäld och spela på nästan enbart undertoner som i A.I., Close Encounters och Jaws.

Jag har svårt att avgöra om jag tycker bäst om lekfulle eller allvarsamme Williams, men faktum är att hans flört med den elektroniska sidan är inte är att leka med, vilket avlöjas i Heartbeeps. Just där förenas Williams annars storslagna orkester med den enkelhet och råstyrka som ett snyggt elektroniskt score kan bjuda på. En Williams gone Goldsmith, helt enkelt.

Förutom nu omskrivna kompositörer finns det en uppsjö av andra personer som jag har lyssnat på och som också förtjänar ett omnämnande, som Alfred och Randy Newman, Klaus Badelt, Danny Elfman, David Arnold, Howard Shore (Lord of the Rings-trilogin!) Marco Beltrami, Elliot Goldenthal, John Ottman, Alex North, Elmer Bernstein, John Powell, Alan Silvestri och Jon Brion. Men jag känner att detta inlägg är långt tillräckligt och natten börjar ta ut sin rätt. God Natt!

Effektiv marknadsföring

Det kom ett stort, platt paket från 20th Century Fox i samband med premiären av Eragon. I det fanns tre halvstora standees - reklamskyltar i kartong - för Natt på museet. Eftersom en trailer för sagda film låg taggad på Eragon så var det naturligt att sätta ut en av dessa standees i foajén. Vid tidpunkten hade vi dock inget besked på om filmen skulle ha premiär även hos oss.

Det beskedet kom för bara några dagar sedan. Så då tog jag ett av de två kvarvarande skyltarna, tryckte upp små hål i ovansidan och hängde upp den snyggt i ett av skyltfönstren, och placerade ut tre spotlights på golvet framför. Så gjorde vi nämligen när vi fick en ganska stor banner för Da Vincikoden och med lampornas hjälp syns reklamen långt ut på gatan.

Och beviset på att affischbilden för Natt på museet, samt placering av skylten och ljussättningen av densamma, fungerar kom inom 20 minuter från det att skylten var ditsatt. Då kom det kunder in som ville förhandsboka biljetter till filmen.

James Newton Howard - ett musikaliskt geni!

Inom filmmusiken anses för det mesta John Williams och Jerry Goldsmith tillhöra den absoluta eliten. Och med all rätt, deras musik bräcker så gott som allt annat inom alla musikstilar i mitt tycke. Idag skrivs heller ingen klassisk musik som på Mozarts tid, den musikstilen är i stället reserverat filmen.

Men sedan den dagen jag såg Djävulens advokat för första gången på en förhandsvisning i Malmö så har ett annat namn legat ganska ofta i CD-spelaren, nämligen James Newton Howard.

Denne man kan verkligen skriva filmmusik. Från just det mörka och spännande i Djävulens advokat, till det storslagna Atlantis till det stillsamma och emotionella The Saint of Fort Washington slutar han aldrig att ge musiken en unik prägel.

Att lyssna på Jerry Goldsmiths musik är ofta intressant, med fina musikaliska teman och bra användning av synthesizers, men det kan också bli lite väl komplicerat emellanåt. John Williams är ofta mycket bra men kräver en aktiv lyssning då hans musik ligger mycket nära rena rama konsertupplevelser. James Newton Howard ligger däremot mycket bättre till för musik som fungerar även utan filmbilderna.

Oavsett om det är en action eller ren saga som beskrivs är hans teman lätta och starka, ofta gör de en ganska upprymd också. Det är kanske ingen slump att han skrivit musik till alla M. Night Shyamalans filmer än så länge.

Men framför allt fungerar musiken även som stimulans så här sent på natten. När flitens lampa lyser bredvid datorbordet och viktig php- och databaskod skall skrivas så flyger fingrarna fram över tangentbordet lika lätt som Peter Pan gör till herr Howards musik i filmen från 2005.

Är man filmnörd så är man

Såg en bil med registreringsnummer OCP idag. Ni vet, Omni Consumer Products, företaget med storhetsvansinne som skapar RoboCop i filmen med samma namn...

Embraer ERJ 145

Det här med flygplan är lite intressant.

Jag är inte direkt flygrädd, däremot känner jag ett visst obehag för att faktiskt ge mig upp i luften. Finns det andra alternativ som buss och tåg tar jag dem istället. Lyckades övertala resesällskapet att vi skulle ta båten från Göteborg till Newcastle för två år sedan istället för flyget. Tur var väl det, eftersom båtlinjen lades ner förra året.

Situationen blir väl heller inte bättre av att jag gärna tittar på Mayday som TV4 visar då och då. Nu senast om den alldeles horribla incidenten med United Airlines Flight 811. Nu skedde detta 1989 så jag hoppas verkligen att den tekniska säkerheten har förbättrats sedan dess (speciellt eftersom just det programmet även tog upp problemet med flygbolagens balansgång mellan profit och säkerhet).

Men så, in på arenan kom Embraer ERJ 145.


En ERJ-145, här under inflygning till Edinburgh Airport.

Väldigt litet plan med bara 50/49 platser i standardutförande. Det är så litet att det inte kan angöra en vanlig gate med landgång, utan på Kastrup får man vackert gå ombord på en buss som kör ut till planet på plattan. Därefter är det bara att vandra upp för planets egen trappa och försöka trycka in sig i kabinen.

När man väl tryckt in jackan i utrymmet för handbagage, lagt kameraväskan under sätet framför sig så kanske känslan av sardinburk lagt sig något (iofs. återkommer den känslan när man väl ska ta på sig jackan igen, det är definitivt inte det lättaste ombord på den här flygplansmodellen vill jag lova).

Mitt obehag till trots så hamnade jag på utresan givetvis bredvid nödutgången över vingen. Med speciella instruktioner enkom för den som sitter där till på köpet. Det blev till att läsa säkerhetsinstruktionerna både en och två gånger. Och sedan en gång till under taxifärden ut mot startbanan. Just in case...

Men här slutar olustkänslorna. Av någon orsak kändes resan mycket mindre obehaglig än flygturerna till och från Paris förra våren, då i ett betydligt större Airbus-plan. Det var något med den lilla storleken, den kompakta modellen som också gav intrycket av att man var närmare tekniken. Det var inte så stort och oöverblickbart längre.

Till saken kanske även hör skräckfilmen Final Destination, en av få filmer som fått mig att må fysiskt illa i biosalongen. Det faktum att vi bordade planet från marken och inte via en landgång (som i filmen) kan ha påverkat mig också. Det var inte krångligare än att ta bussen eller tåget för den delen.

Scotland... without subtitles

Julhelgen är alltid mycket intensiv, julfilmer brukar dra mycket folk och så även i år. Så efter två dagars visningar av Göta Kanal 2, Happy Feet och Övergödd braständare med vingar, så bar det av på semester.

Onsdag 27/12 blev det så bil till Malmö Svågertorp, tåg över Öresundsbron till Kastrup, flyg till Edinburgh och därefter hyrbil till Burntisland. Väl där inkvarterades sällskapet hos släktingar. Syftet med resan var dels att träffa en del av släktingarna som bor i Skottland men även att ta det väldigt lugnt. Och lugnt blev det. En dag gjordes inget mer än stilla socialt umgänge. En annan körde vi ner till The Borders och byn Morebattle och Teapot Street no less...

Men det gavs även tid att shoppa lite, och bland andra engelsmän och turister i Edinburgh hittade jag en finfin tröja för £38 (rea från £55), Cars på dvd (£15.99, ingen rea på Disneytitlar hos HMV) och en trevlig mössa. Det blev även del SMS-trafik till och från Sverige för att höra så att allt gick bra på bion.

Själva nyårsafton var ett kapitel för sig. Omväxlande väder hela dagen, för att på eftermiddagen tillta i vindstyrka så pass mycket att regnet trycktes in genom badrumsfönstret. Stormluckorna innanför fönstren fick stängas och utomhus dansade soptunnorna. Kvällen gick mest åt ett roligt och härligt satiriskt program på TV om de 50 mest omskrivna kändisarna i Storbritannien. Önskar bara svensk TV vågade vara lika satirisk. Och lagom till midnatt gick det att gå utomhus igen för att skåda fyrverkerierna över Edinburgh.

Digitalkameran gick varm emellanåt. Fyllde mina minneskort till bredden med 2 GB data fördelat på drygt 250 bilder (RAW-kvalitet på de flesta). Många dubbletter eftersom jag inte ville förlora några bilder på dålig skärpa och andra små misstag. Det infann sig rätt många olika tillfällen att fotografera det mest åtkomliga motivet; Edinburgh på andra sidan Firth of Forth. Det blev inte många nattbilder även om jag hade stativet med mig, eftersom blåsten utomhus förhindrade stabil fotografering många gånger.

Men här klickade även något annat. Inte för att jag var deppig innan jag reste, långt ifrån. Men lugnet, utlandsvistelsen, tid till reflektion och en del andra detaljer gjorde resan till den mest intressanta på länge för egen del. Den person som satt på planet hem var definitivt inte densamma som på utresan. Jag mådde bra, bättre än bäst kändes det som, och i efterhand har jag konstaterat att självförtroendet fått sig en ordentlig knuff uppåt.

Exakt varför kan jag inte svara på. Möjligen var det allt jag kunde bevisa för mig själv, jag tog bra bilder på löpande band, att jag lyckats lära upp en ny maskinist som klarade av föreställningarna hemmavid utan problem, att jag klarat av flygresan utan problem (något för en annan blogpost) och kanske det faktum att jag insåg att jag faktiskt skulle kunna klara av mina små privata nyårslöften.

Kort sagt, jag fann mig själv på något sätt där borta i Skottland. Och jag vet nu vilken väg jag vill vandra en tid framöver.

Ifall någon inte förstod skämtet: Övergödd braständare med vingar = Eragon

Sedda biofilmer 2006

Det är ju ett nytt år så det är dags att summera 2006, och vad passar väl bättre än att lista de filmer man sett på bio?

• Into the Blue
• Ryktet går...
• Brokeback Mountain
• V för Vendetta
• IMAX: Magnificent Desolation
  
• Da Vinci-koden
• X-Men: The Last Stand
• Inside Man
• Poseidon
• The Omen
• IMAX: Coral Reef Adventure
  
• Pirates of the Caribbean: Död mans kista
• Superman Returns
• Offside
• Huset vid sjön
  
• Bilar
• John Tucker Must Die
• Hotet inifrån
• Lady in the Water
• Click
• Djävulen bär Prada
• Casino Royale
• Shortbus
• Paris Je'Taime
  
• Göta Kanal 2 - Kanalkampen och slutligen...
  
• Night at the Museum

Nu har jag kört många fler filmer och sett bitar av dem (start, aktskiften, slut och eftertexter) men listan ovan är alla filmer jag sett från start till slut. Vissa på min egen bio men en del på andra också. IMAX-filmerna såg jag på Tycho Brahe Planetariet i Köpenhamn.

Månadens bild, januari 2007

Trädet och den annalkande stormen
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4L USM

Nyårsafton i Burntisland, Skottland. Här kunde man bara ana hur vädret skulle utveckla sig under kvällen. Stormluckorna fick stängas innanför fönstren och det var problem att tända elden i den öppna spisen. Regnet tryckte sig in genom badrumsfönstret, men på det hela taget en mycket trevlig kväll. Lagom till midnatt gick det faktiskt att gå utomhus igen för att se lite fyrverkeri över Edinburgh, som ligger på andra sidan Firth of Forth från Burntisland räknat.

En lite längre cykeltur

Nu är det snart en månad sedan jag fick min cykel fixad. Och vad har jag åstadkommit tro...

• Cykeldatorns odometer stannade idag på hela 70,3 km. Det blir i snitt 2,5 km/dag vilket i sig är mycket bra eftersom det "bara" är 870 meter mellan hemmet och bion.
• Maxhastigheten jag har nått är än så länge 33,6 km/h. Tror inte jag är i taget att slå det än. Dels för att det var ruggigt fort (har ingen cykelhjälm) och dels för att jag blev så trött efteråt. Snitthastigheten ligger på mer trevliga 14,9 km/h men marschhastigheten ligger på omkring 22 km/h.
• Problemen med knäna som jag trodde var relaterat till cyklingen är istället resultatet av att jag står så mycket på jobbet. Nu när jag snart är inne på mitt nionde år tar visst lederna ut sin rätt. Jag står upp när jag jobbar med filmen och projektorerna, står i insläppet, kiosken eller städar. Det har helt enkelt kommit krypandes och gjorde entré med riktiga uttalade smärtor samtidigt som jag annars fick den trevliga idén med att börja cykla igen. Fan.
  

Appropå skräckfilmer...

Hittade den här serien på hårddisken idag. Hittade den ursprungligen på Arizona Daily Wildcat för en tid sedan.

Och orsaken till att jag letat upp en studenttidning från andra sidan jorden beror just på serier. Jag följde en serie där dagligen för några år sedan, ända tills tecknaren flyttade till San Francisco.

Rariteter

Dagen har varit mycket speciell, minst sagt. Jag har nämligen inspekterat och kört en riktig raritet för det lokala museet.

Det började när AV-Centralen här i staden valde att skicka gamla filmer till museet eftersom de inte längre behövde hålla film i lager, nuförtiden är all undervisningsfilm digital på dvd.

Och i de många små lådorna och filmburkarna fanns mycket intressanta saker. Två av dem öppnade vi dock aldrig, de stank av sönderfallen nitrat och var bortom all räddning. Men flera av de andra burkarna visade sig innehålla nästan perfekt bevarade kameranegativ från 1930 och 40-talet. Andra innehåll perfekta kopior av samma negativ, och av att döma på själva bildkvaliteten var det finkorniga positiv, och inte releasekopior för direkt visning. Rent arkivmaterial alltså. Dessutom var samtliga av dessa kortfilmer i stumfilmsformat, alltså de saknade helt ljudspår. Vilka underbara små filmpärlor!

På flera av filmerna stod det klart och tydligt Nitrate Film. Trots detta var rullarna i otroligt bra kondition och jag misstänker att det kan röra sig om säkerhetskopior men eftersom jag inte ville testa detta - dvs. klippa bort en bildruta och under kontrollerade förhållanden utomhus försöka sätta eld på den - nöjde vi oss med att studera filmerna på spolbordet. Ingen av rullarna kom i närheten av projektorn.

Förutom en. Porten mot kontinenten - Trelleborg av Sandrews Filmataljéer från 1958. Gjord på triacetat-filmbas och därför säker för en visning. Bildformatet är Normalbild (1.37:1) vilket jag kan installera på under fem minuter numera när jag lärt mig handgreppen.

Tyvärr hade filmen inte förvarats korrekt och bilden var fullständigt blekt, endast en helt röd bild återstod, med spår av blått i vissa enstaka sekvenser. Trots det var den mycket välbevarad och med ytterst få repor. Ljudet var det inte mycket med heller, traditionell mono men det lät bra och utan brus och knaster vilket återigen berodde på kopians strålande kondition. Den ska nästan absolut skickas till ett labb för att föras över till dvd innan kopian ska skickas till långtidsförvaring.

Angående nitratfilm: Fram till 1950-talet gjordes film traditionellt på en filmbas som innehöll nitrat. Men den var fruktansvärt eldfarlig. Idag byggs inte maskinrum för att klara att hålla inne en nitratbrand vilket gör att jag i mitt moderna maskinrum överhuvudtaget inte får lov att visa sådan film. Från 50-talet och framåt gjordes filmen istället på "säkerhetsfilm" av triacetat, kort och gott acetatfilm. Numera är filmen istället av polyester.

Väldigt logiskt

Det här med 1:a och 2:a klass vet vi ju vad det innebär. 1:a klass har oftast mer service, komfort etc. än 2:a klass och dras därmed med en högre prislapp.

Döm om min förvåning när jag skulle boka tågbiljett från Stockholm ner till Malmö i slutet av Januari när "Just nu"-priset på 1:a kl. faktiskt var 90 kr billigare än 2:a kl. Det behövdes inte många hjärnceller för att besluta om vilken klass jag ville åka med...

Men å andra sidan lär hemresan vara belöningen för sjäva ditresan. Då kommer jag nämligen att sitta på en buss från 22-tiden på kvällen i Malmö med ankomst 06:25 i Stockholm morgonen efter...

Så passande...

...med tanke på att jag älskar filmen Paris, Je t'aime, har varit i Paris och vill lära mig franska.

Your Inner European is French!

Smart and sophisticated. You have the best of everything - at least, *you* think so.

Who's Your Inner European?

Och så var det det här med att föregå med gott exempel...

Hade en specialvisning av Gustaf 2 för en idrottsförening idag. Bra filmval eftersom det var allt från knattar till A-lagspelare i publiken. Och själva föreställningen gick bra. Jag körde filmen även på det traditionella sättet med akt för akt, alltså projektorskifte ungefär var 15-20:e minut.

Men efteråt upptäcktes en mycket mindre trevlig sak. På golvet fanns massor av snusprillor. Vad folk utsätter sitt tandkött för struntar jag personligen i, men jag förstår inte vad de vuxna i publiken tänker på när man bara spottar ut sitt snus direkt på golvet. Det finns faktiskt papperskorgar.

Men än mer irriterande blev det när vi inspekterade just papperskorgarna. Överallt ölburkar. Och inte vanlig lättöl inte, nej, alla burkar var starköl! De äldsta ungdomarna satt alltså och drack öl under en matinéföreställning. Väldigt moget, för att inte tala om sådana fina signaler de skickade till knattespelarna i samma publik... NOT!

End of the line

Sådär, nu har jag tagit emot den sista reklamjournalen.

Nej, det är inte så att reklam skall sluta visas framför filmerna, utan att Sverige står inför ett litet teknikskifte. Samma som Norge har gjort före oss. Reklamen skall från årsskiftet vara digital, och inte komma på 35mm-journaler.

Det som talar för att det kommer bli en bra övergång är att digital reklam laddas ner via bredband automatiskt, ingen postgång av filmer till och från bion behövs. Man kan välja typ av reklam för vilken typ av film det är man ska visa, och så det övriga; inget slitage på vare sig bild och ljud.

Det som talar emot övergången på just min bio är att formuläret för undersökningen av de tekniska förutsättningarna skulle varit inskickad senast den 28 juli. Av någon anledning dök dessa upp först idag för mig att se över. Samt att mediaservern är en rejäl koloss som vi inte utan vidare kan dra in i maskinrummet. Var vi ska ställa den får bli en väl bevarad hemlighet, annars lär många lyfta både ett och ett annat ögonbryn (nej, det är inte på taket, källaren, salongen eller städskrubben... men nästan).

Vi lär absolut inte få något installerat i tid ändå, så efter den 28/12 blir det bara trailers och huvudfilm på duken. Åtminstonde tills mediaserver och digitalprojektor är installerade.

Paris, Je T'aime - älskade stad

En ledig dag måste givetvis firas. Vad bättre då än att en biografmaskinist går på bio? Såg både Shortbus (tack till sällskapet!) och Paris, Je T'aime och likt en god liten kaptialstark konsument köpte jag soundtracket till Shortbus i närmaste skivbutik (vilket råkade vara eminenta Folk å Rock). Dessutom inhandlades en dubbelskiva med Harold Faltermeyers Greatest Hits, så nu har jag äntligen synthklassikern "Alex F" i skivsamlingen. Men det är en annan historia. Nu hade jag tänkt att ta en utflytkt till Paris...


Paris, Je T'aime
Regi: Olivier Assayas, Gérard Depardieu, Gurinder Chadha, Sylvain Chomet, Ethan och Joel Coen, Isabel Coixet, Wes Craven, Alfonso Cuarón, Christopher Doyle, Richard LaGravenese, Vincenzo Natali, Alexander Payne, Bruno Podalydès, Walter Salles, Oliver Schmitz, Nobuhiro Suwa, Daniela Thomas, Tom Tykwer och Gus Van Sant.
Skådespelare: Bruno Podalydès, Leïla Bekhti, Cyril Descours, Marianne Faithfull, Elias McConnell, Gaspard Ulliel, Steve Buscemi, Axel Kiener, Catalina Sandino Moreno, Sergio Castellitto, Emilie Ohana, Miranda Richardson, Leonor Watling, Juliette Binoche, Willem Dafoe, Paul Putner, Sara Martins, Nick Nolte, Ludivine Sagnier, Lionel Dray, Maggie Gyllenhaal, Seydou Boro, Aïssa Maïga, Fanny Ardant, Bob Hoskins, Wes Craven, Olga Kurylenko, Elijah Wood, Emily Mortimer, Alexander Payne, Natalie Portman, Gérard Depardieu, Ben Gazzara, Gena Rowlands

Paris är kärlekens stad sägs det. Jag borde veta eftersom jag var där i våras. Och även om jag inte kom därifrån med en livspartner så lämnade jag staden med 682 digitalbilder på kamerans minneskort och en svårslagen förälskelse i just staden Paris.

Genom 18 små kortfilmer regisserade av minst lika många regissörer, alla på temat kärlek i Paris, målas en fantastisk mångfacetterad bild av staden up. Metrón, Parkerna, Eiffeltornet, cetrum/förorterna och inte minst de mängder av människor som bor här.

Det skall erkännas att det tog ett litet tag att komma in i episodfilmens uppbyggnad. Själva formen av korta och lösrykta historier paketerad som en ny helhet strider så mot det sätt man är van vid att se film att det tog emot lita att greppa helheten. Men när jag väl kommit över Steve Buscemis äventyr på Metróstationen Tuileries gick det inte längre att stå emot den inneboende charmen av berättelserna.

En stort plus är blandningen av historier som berättas. Det är ömsom roligt, ömsom politiskt, och två av filmerna är starkt gripande drama om kärlek och död. Mixen blir komplett när Wes Craven levererar en skräckinspirerad film där Elijah Wood vampyrhånglar. Och allt detta levereras alltså i skuggan av Eiffeltornet. Kan det bli bättre?

Utöver detta väver filmerna in en stor mänsklighet i alla karaktärer, som trots sina korta uppträdanden är långt ifrån platta eller underspelade diton. Inget känns heller lämnat åt slumpen och slutligen visar det sig hur en del av berättelserna hänger samman. Det enda jag personligen håller emot filmen är att man inte direkt avslutade den absolut gulligaste delen, Le Marais / Maraiskvartern av Gus van Sant, då den var som upplagd för det i mitt tycke.

Jag kan heller inte låta bli att få Cinq fois deux / Kärlek tur och retur i åtanke, då den också delvis utspelar sig i Paris och är episodiskt uppbyggd. Men Paris Je T'aime är strået vassare eftersom den lever upp fortare med sina karaktärer och berättelser. Den andas kärlek, starka känslor och en väcker i mig en lust att själv finna kärleken. Och känslan jag får av den avslutande 14th arrondissement / 14:e arrondissementet är exakt densamma som jag fick personligen av att gå omkring på Paris gator. Paris är en kärlekens stad, och hittar du ingen där, så hittar staden dig, och du staden.

Colan i mattan...

Och nu är det dags för en liten saga.

Det var en gång en biograf som stod att byggas om, från sliten lokal som knappt hade förändrats sedan invigningen för över 70 år sedan, skulle det nu bli stiligt och rent. Nu var det så att lokalen samtidigt byggdes om för att bli teaterlokal, och då tyckte ett speciellt kummunalråd att det inte var lämpligt med stolar som hade mugghållare - något som många andra biografer har. Nej, stilrent skulle det vara.

Nu var det bara så att lokalen utnyttjades till över 95% av tiden till bio. Och biobesökare älskar ju läsk och popcorn, över allt annat. Och även till de teaterstycken och revyer som sattes upp såldes det läsk och popcorn. Men var skulle man ställa sina muggar frågade sig besökarna. På golvet blev det logiska svaret.

Och lika logiskt som självklart hände det att man sparkade eller slog ut läsken när man fumlade efter muggen där i mörkret. Och det hände ofta. Mycket ofta. Städvagnen med vatten, golvmopp och rengöringsmedel av en kraftig typ rullade sig varm många gånger efter en föreställning.

Som sig bör lutade även golvet i salongen för att ge god sikt för de flesta (som nu inte råkade hamna bakom en Yeti). Enkel fysik sade att vätska på ett sådant golv rinner nedåt. Och längst ner i salongen framför scenkanten fanns inte det fina, platta golvet, utan en fin, blå och mjuk heltäckningsmatta.

Klart som korvspad sade maskinisten som upptäckte till sin fasa vad som hände med mattan... den var inte längre fint blå utan svart som natten. Och där kunde vår saga ha slutat, men inte då.

Nej, återigen har jag fått rycka ut med en till hälften fungerande mattvätt och akutstäda en heltäckningsmatta. Den senaste veckan har varit ganska intensiv, rena rama Niagarafallet vissa tider, så nu vart mattan så där mörk och grumlig igen. Och allt för att någon inte ville ha stolar som var ändamålsenliga, utan bara snygga. Tillåt mig sucka djupt.

Så efter kvällens föreställning fick jag stanna kvar. Vatten och mattvättsmedel i skurhinken, levang att ösa och skura med och så mattvätten att suga upp vattnet med igen. Och jag säger då det, hade det inte varit för lukten så hade man kunnat servera det uppsugna vattnet igen som ren cola, så svart var det!

Månadens bild, december 2006

Juldekorerad spiraltrappa
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4L USM

Istället för julgran i år så dekorerades stommen till en spiraltrappa med grönt och ljus. Nu har man ordentligt ledjus i trappan kvällstid.

Lång slutartid, 300 sekunder på f/16 krävdes för att fånga endast slingans små ljus i ett annars helt mörkt rum. Den lilla bländaren har gjort att ljusen också ser ut som stjärnor.

Att stava som en kratta

Jag gillar Firefox som webbläsare. Och när jag uppgraderade till version 2 upptäckte jag att det finns ordlistor så att man kan rätstva... öh, rättstava, sina texter man skriver i formulär. Bra för bloggen och för forumsinlägg.

Men den svenska ordlistan är inte kompatibel med Firefox 2 så den får ligga inaktiverad tillsvidare. Istället blir den engelska ordlistan galen över min svenska och föreslår så konstiga saker som visas ovan... men vilken humor det blir av det ibland.

Cyckeltur

Efter att ha stått i ett förråd i två års tid, kostade en komplett "renovering" av cykeln 790 kr efter vilket två nya däck och slangar, en ny sadel och belysning ingick. Och vilken trevlig frihet man får efteråt. Nu går det mycket snabbare att ta sig till och från bion varje dag, samt det går mycket enklare att ta sig till och från den nämraste livsmedelsbutiken när chips-suget blir för stort...

Idag provade jag att ta mig runt mer eller mindre halva staden på så mycket cykelbanor som möjligt, vilket för det första var mycket jobbigt. Det märktes att jag är mycket otränad. Långa, långa raksträckor längs nybyggda vägar i utkanterna av industriområden var särskilt jobbiga eftersom de är så inbjudande till att trampa på. Dock orkade jag oftast bara till hälften innan jag fick växla ner igen och snigla mig fram ett tag. Vet inte om jag ska skylla på konditionen eller motvinden...

Däremot fann jag en motivation att fortsätta ta timmeslånga turer när andan faller på, för det var skitkul att se ens egen hemstad från ett ganska nytt perspektiv. Jag återsåg det område i vilket jag delade ut reklam för en herrans massa år sedan. Inte mycket nytt där. Jag såg hur vackert havet ser ut när solen gått ner och ett mysigt dis vandrat in och beslöjat gatubelysningen. Jag såg hur magnifik staden såg ut på avstånd med all sin belysning och havet på min ena sida. Det var lätt att bli poetisk. Och framför allt fick jag en del trevliga bilduppslag tills nästa gång då jag kan ta kameran med också.

Och så fick man se en T44 in action, vilket alltid är trevligt när man står bredvid spåret och både hör och känner mullret från dessa diselelektriska lok. En "miljöskada" från den tiden jag pendlade till Lund via buss och just tåg.

Kort sagt en mycket trevlig tur, och jag ser fram emot att fortsätta träna mig på detta vis. Jag är definitivt inte en gym- eller sportpersonlighet, så det är kul att jag hittat något som fakiskt kan fungera för mig.

Men nu ska jag genast käka upp de förlorade kalorierna. Chips och en James Bond på dvd ska det bli samtidigt som mina stackars knän ska få vila ett tag...

0,3076%

0,3076% av alla besökare i Sverige som i helgen såg Casino Royale valde att se filmen på min bio. Kan tyckas en otroligt låg siffra i procent men faktum är att filmen ligger ganska högt över vårt normala publiksnitt för varje föreställning. En succé med andra ord.

Dock ligger vi i lä om man tittar på antal besökare i snitt per bio, då ligger vi på ca 40% av snittet. Men det beror delvis på att den körs flera gånger per dag i de större multiplexen. Jag har bara kört den fem gånger på tre dagar.

Totalt hjärnsläpp

Letade efter en skiva nyligen. Kunde inte hitta den bland mina andra skivor i hyllan. Hur jag än letade var jag tydligen av med soundtracket till I, Robot av Marco Beltrami.

Så slog det mig slutligen, har jag ens köpt skivan? Bäst att kontrollera detta, så det söktes och det kollades i alla sparade orderbekräftelser i mailboxen och online hos alla butiker jag köpt CD-skivor från.

Nej, inte ett spår av någon beställning. Hoppsan! Blev att lägga in en riktig beställning på den. Undrar bara hur fanken jag kunde vara så övertygad om att jag redan hade skivan?

My name is... well, you know my name.

Så var den igång. Den nattliga premiären av filmhöstens kanske mest efterlängtade film, Casino Royale.

Det kvittar hur mycket erfarenhet jag faktiskt har av att köra film, premiärer av den här magnituden är alltid lite spännande och en viss nervositet lyckas alltid hitta tillbaka. Vilket på sitt sätt är bra eftersom man då oftast skärper till sig och försöker prestera det där lilla extra.

Som nu då, startade föreställningen exakt 00:03 så att alla trailers skulle hinna klart innan klockan var sju minuter över midnatt (de var 3:34 långa totalt). Den sista halvminuten gick åt till min egen Dolby Temple trailer för ljudets skull. Och se, en Sverigepremiär på exakt utsatt tid.

Tomhet efter filmerna

Den här posten skulle egentligen postats för nästan precis en vecka sedan, men låg kvar som draft ett tag då jag inte fick tid att skriva färdigt det. Istället för att kasta det så låter jag det fylla min - förhoppningsvis tillfälliga - skrivkramp.

Efter att gradvis ha trappat upp antalet visningar och filmer under hösten så är det en mycket märklig känsla som infinner sig när samtliga filmer den här filmveckan avslutas till förmån för två nya premiärer på fredag och en extra matinéfilm på söndag.

Alla filmer, två vuxenfilmer och fem matinéfilmer, utgår och är nerspolade i sina transportlådor. Alla elva stora filmhjul med total kapacitet på 23000 meter - eller 13 timmar, 58 minuter och 24 sekunder - gapar tomma. Där filmlådorna stod syns nu bara golvyta och en och annan dammråtta.

Känns som på den tiden vi hade sommarstängt. Men nu blir det bara två dagars vila istället för två månader. Lokalen används till teater onsdag och torsdag och så rullar det på redan på fredag igen.

Remembrance Day

You never knew me
as you grew up on that farm
watched the clouds roll by
dreamed of life and love.

You never knew me
when you swore to fight
and kissed your last goodbye
to those who waved and cried.

You never knew me
when they stormed in,
shards of dark metal
quivering as they cut.

You never knew me
as you huddled in the grime
cold and so alone
wishing for the sun.

You never knew me
baker that you were
carpenter or farmer
not a soldier born.

You never knew me
but you cried out for freedom
and defied the coming dark
even as you fell.

And as I kneel by your cross
I realize that I never knew you
but I know you did this for me
even though you never knew me.

J.D. Frazer

Idag är det Remembrance Day (Wikipedias artikel), något att komma ihåg bland alla krigsfilmer i dvdhyllan och alla faktaböcker om de två världskrigen i bokhyllan. Vem som faktiskt gjorde något så att du och jag inte behöver göra detsamma.

The Omen Curse

Som jag tidigare nämnt så har jag sett The Omen (1976), Damien: The Omen II (1978), The Final Conflict (Omen III - 1981) samt även TV-filmen Omen IV: The Awakening. Även 2006-års remake skall ses vid tillfälle, men eftersom jag är rätt mätt på Omen just nu får den vänta lite.

Så filmerna ligger på skrivbordet och väntar på att jag ska mata in alla uppgifter om dem i min egen dvd-databas. Tror ni inte att fotodatabasen för Picasa2 blir korrupt och måste byggas om? Picasa2 har körts felfritt i 1,5 år på datorn och även om jag lyckats krascha programmet ett antal gånger har databasen aldrig dykt. Och sista gången jag körde programmet stängdes det ner korrekt.

Sammanträffande eller förbannelse? Skiter i vilket, det är bara jobbigt för det tar tid att bygga om 130 MB databas (programmet har kört i 45 minuter nu och bara lyckats återställa ca 33 Mb)...

Ave Soundtrackus!

Jerry Goldsmith vann en Oscar för sitt score till The Omen (1976), men i mina öron är det bara den filmens huvudtema (Ave Satani) som är i närheten av hans musik till The Final Conflict: Omen III (1981). Men även Damien: The Omen II har sina mysiga stunder med en märkligt oortodox mix av elektroniska ljud och avantgardistisk orkestrering.

Eftersom filmernas soundtrack är så underbart presenterade på CD av Varèse Sarabande är jag väl bekant med musiken sedan flera år tillbaka. Just från Omen III är det Main Title och The Hunt som verkligen står ut från resten av alla andra soundtracks (även om Goldsmith kopierade rätt mycket från The Hunt för att lägga i Camel Race från The Mummy).

Men filmerna däremot har varit osedda, bortsett från originalfilmen på TV för en herrans massa år sedan. Tills nu då. Omen 1, 2 och 3 sedda på lika många dagar. Och det är verkligen musiken som får filmerna att lyfta, flyga en tur och slutligen smyga upp bakom dig och skrämma skiten ur dig. Eller fylla dig med vördnad tillsammans med bibelcitaten bland eftertexterna.

Det har utan tvekan varit högtidsstunder tillsammans med min favoritkompositör. Jaså, tittade jag på filmer samtidigt? Det märkte jag knappt...

Ordning och reda

Det hör till varje professionellt maskinrum och seriösa maskinister att märka upp alla filmer tydligt så att alla som jobbar där lätt kan hitta rätt film i tid. Ofta är filmernas egen identifieringsinformation ett par varv in på filmhjulet så man måste alltid sätta en bit tejp ytterst och skriva på denna vilken film det är, och annan viktig information som bild/ljudformat.

Däremot inte sagt att man aldrig får ha lite kul ändå. Just nu har jag t.ex. filmer märkta som Kaninfilmen, Fet katt x 2 och King Kong Jr..

Den första heter egentligen Ville och Vilda kanin och "Kaninfilmen" var helt enkelt en förkortning. De två feta katterna är egentligen Gustaf 2 och "The Son of Kong" är ingen mindre än Nicke Nyfiken - filmen innehåller faktiskt även en King Kong referens. Hur kul som helst.

Men det roligaste jag har läst på en film var inte min egen skapelse, utan följde med Robert Redfords Mannen som kunde tala med hästar, där det kort och gott stod "Mannen som gör det med hästar..."

Månadens bild, november 2006

"Anyone Out There?"
Canon EOS 350D, EF 17-4mm f/4L USM

Glömde bort månadsskiftet och publicerar bilden nu istället. Ett enkelt försök till s.k. Light Painting, där man med öppen slutare målar objekt med ljus. I det här fallet en parabolantenn som jag lyst på med ficklampa, samtidigt som månen lyst upp ett par moln på himmlen. Allt medan stjärnorna lyser klart bredvid.

Bilden har 30 sekunders slutartid men jag köpte under månaden som gick en fjärrutlösare så jag kan ta ännu längre exponeringar. Testade den snabbt i köket med en slutartid på över 4 minuter och en väldigt liten bländare (f/22) i nästan kompakt mörker och resultatet var väldigt spännande. Ska absolut testa mer av den här fotograferingstekniken.

Arbetsnarkoman?

Jag trodde Halloween redan hade varit, men när jag såg arbetsschemat för imorgon första gången så var det rena rama Fredagen den 13:e. Sju föreställningar med en total arbetstid på över 14 timmar i sträck.

Vi är för närvarande tre personer som kan köra film på bion. Jag är den ende som inte har något annat jobb så jag kan allt som oftast köra dagtid under t.ex. skollov. Men jag hade ärligt talat väntat mig mer än ett vagt "Eh... nej, det blir svårt..." om varför ingen annan kunde ta och köra kvällstiderna.

Jag har förstått genom att jämföra med andra ställen att jag har väldigt bra betalt, men någon måtta får det nog allt vara. Jag har dessutom jobbat omkring tio timmar per dag sedan i söndags, lägg därtill skolfilmer förra veckan med allt vad det innebar. Så 14 timmar på ett bräde? Tack, men nej Tack!

Glädjande nog så kommer det en person till som jag ska lära upp som maskinist vilket absolut behövs. Inte bara när det är lov utan för vad som väntar biografen runt hörnet med fler salonger, som är under planering.

Hur gick det nu med arbetsschemat då? Jo, jag lyckades få ner mina tider till endast 9,5 timme istället.

Pedant

Kom på mig själv häromdagen med hur seriöst jag tar maskinistyrket egentligen.

Det var nämligen så att jag städade lite i salongen samtidigt som de ca. tio minuter långa eftertexterna av Nicke Nyfiken rullade. Ungefär 45 sekunder från slutet flög en cementskarv^* förbi ljudläsaren i projektorn vilket vid analogt ljud alltid ger ett ganska högljutt knäpp i ljudet.

Utan att tänka fixade jag problemet direkt när jag spolade tillbaka kopian några minuter senare. Det var först när allt var gjort som jag reflekterade över att jag faktiskt fixat ett problem som högst troligen inte någon skulle ha lagt märke till, eftersom eftertexterna är så extremt långa. Vilka barn sitter kvar och glor på text i tio minuter?

^*) En cementskarv är en äldre typ av skarvning av film, där man istället för som idag med tejp, skrapar av en bit av emulsionen på båda ändarna. Därefter limmar man ihop dem med s.k. cement. Dessa skarvar är alltid delvis genomskinliga.

Eftersom analogt filmljud av idag läses optiskt ger en genomskinlig skarv full modulation, vilket oftast ter sig som ett kraftigt knäpp eller pop i det vanliga ljudet. Av just den anledningen fixar jag alltid cementskarvar genom att byta ut dem mot tejpskarvar eller med en finspetsig märkpenna försiktigt målar skarven mörkblått i ljudspåret.

Dagens citat - bitchin'...

Jag är nog en Miranda. Jag kände igen en del...

En besökare som precis sett Djävulen bär Prada.

Intressant att någon faktiskt identifierar sig med Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, som är filmhöstens absolut största bitch - karaktären då alltså.

Själv identifierar jag mig nog mera med karaktären Nigel som är smärtsamt medveten om hur mycket privatliv han gett upp till förmån för att avancera på jobbet.

En dag i filmmusikens tecken

Gårdagen bjöd som jag skrev på två filmer, Koyaanisqatsi och Pansarkryssaren Potemkin.

Koyaansiqatsi är fortfarande, trots världshistoriens kanske repigaste kopia, en helt lysande film. Dessutom blir den än aktuellare och fruktansvärt kuslig när man ser den på bio. Alla detaljer blir så mycket större och tydligare än på dvd, samt att musiken verkligen sätter sina klor i en.

Eftersom jag till och med recenserat filmen på dvd gick jag in för att bara se filmen, inte analysera eller dylikt. Men trots detta gick det rent meditativa kollaget hem och att lämna salongen efter 86 minuter var med inte helt lätta steg, trots att jag hade bråttom. Således en mycket bra film. Känner dock att jag måste se om den och resten av Qatsi-trilogin snarast (Powaqqatsi och Naqoyqatsi).

Men eventuellt vemod blev som bortblåst en halvtimme senare när Malmö Operaorkester stämde in i Dimitrij Sjostakovitjs symfonier sammanvävda till ett soundtrack för Pansarkryssaren Potemkin. Vilken underbar känsla att lyssna på ett live soundtrack tillsammans med filmen på duk. Som att lyssna på ett isolerat musikspår på dvd fast otroligt häftigare.

I vilket fall som helst har jag fått förnyad energi efter en full vecka med skolfilm så jag nu orkar köra en hel vecka med skollovsfilmer istället.

En ledig dag 2 - Biorusningen

Det blir inget maskinrum för mig idag, jag har tagit mig fri för att... (trumvirvel) gå på bio!

Köpte biljett till Pansarkryssaren Potemkin som man visar på Storan i Malmö med livemusik då det är en stumfilm. Ska bli intressant.

Men för någon vecka sedan upptäckte jag att man även ska visa Koyaanisqatsi på Spegeln idag. En chans man absolut inte bör missa. Tidsmarginalen är bara en halvtimme emellan filmerna.

Så om någon undrar vad det var som blixtrade till någonstans mellan Stortorget och Stadsteatern i Malmö så var det bara jag som försökte hinna med två filmer på en dag.

Obekväm arbetstid

Klockan ringde redan kl. 8:00. Snooze-funktionen aktiverades ett par gånger så tidigast 8:42 orkade benen över sängkanten. Men strax efter nio var jag på bion, och 9:32 startade skolfilmsföreställningen av Ninas resa.

Har jobbat så länge på eftermiddag/kvällstid i så många år nu att min dygnsrytm mer eller mindre är permanent förskjuten. Men redan innan jag började jobba på bio var jag inte speciellt glad för att gå upp på morognen.

Och nästa vecka är det skollov med allt vad det innebär i tidiga matinéer... nej, tacka vet jag midnattspremiärer och annat kul.

Respektlöst

De antirasistiska filmdagarna fortsätter, och efter Zozo kom Ninas resa.

Personligen tycker jag att det är ganska respektlöst - att som vissa av eleverna gjorde - lämna salongen stup i kvarten för att antingen springa på toa, ut och röka eller gå till närmaste butik för att handla godis. Givetvis är nödvändiga toalettbesök helt acceptabla, men någon måtta får det allt vara på springandet.

Ninas resa är en dramadokumentär om Nina Einhorn och hennes överlevnad i Warsavagettot. Det är som väntat en mycket stark film, där en inspelad intervju med Nina ligger som berättarröst åt en filmatisering av händelserna med polska skådespelare.

Att som elev vara ointresserad av en skolfilm är väl en sak, men i det här fallet är berättelsen inte uppdiktad och jag hoppas (och tror) att de flesta ändå lämnade salongen med något att tänka på. Framför allt hoppas jag att Ninas egna ord på slutet sätter sig fast; att hon aldrig någonsin träffade på någon klasskamrat från hennes hemort Lodz i Polen, alla andra föll offer nazisterna.

Dagens citat

Ska vi se en rasistisk film?

Från någon i kön vid inläppet till dagens första föreställning av Zozo, under de Antirasistiska filmdagarna.

Käkkirurgi - eller tand 2 av 2 är ute

Och där har vi bov nummer två, fast utopererad. Nasty!

Lite värre än sist eftersom det inte fanns så mycket kvar av kronan, den bet jag sönder för över ett halvår sedan. Nu fick kirurgen splittra tanden allteftersom hon försökte dra ut den.

Överst i bilden syns resterna av tandläkarens tillfälliga täcklagning.

Och nu är det bara att knapra värktabletter i ett par dagar, skölja med bakteriedödande medel och undvika vissa typer av maträtter så ska det nog gå den här gången också. Nu har jag även fått hem två nya böcker att sätta mig in i, börjat läsa en roman och fått hem årets klart bästa soundtrack på CD att lyssna på. Nästan så jag blir irriterad över att behöva springa iväg på jobbet hela tiden, istället för att sitta hemma och kurera mig...

Och när jag tänker på det så kanske det är dags att bilda en stödförening för "käkkururgins offer" också.

En himla massa musik

Noterade en liten bedrift i WinAmp för en stund sedan. En och samma låt har blivit spelat hela 100 gånger sedan jag laddade ner den, lagligt då alltså.


Vinnaren blev Synth Sample 1, av Mixer. Den bygger på ett gammalt låtdemo som fanns till Commodore 64. Trevligt nog äger jag en sådan dator och jag har även haft just det demot som låten är en remix på. Hög nostalgifaktor alltså.

Egentligen är WinAmps playlist lite haltande, eftersom jag lyssnar väldigt mycket på soundtracks också, men dessa kör jag direkt från CD-skivorna och då syns de bara på min Last.fm-profil. Har inte riktigt den hårddiskkapaciteten att lägga in min skivsamling än.

Point of no return

Noterade en rätt intressant detalj idag angående filmen Click.

Den för dramaturgin så viktiga "point of no return" ligger placerad strax efter aktskiftet på akt fyra (av sex akter) så det är nästan precis mitt i filmen. Och när jag tänker efter så ligger även den första vändpunkten strax innan aktskiftet redan på akt ett. Akt två och tre går alltså åt till fördjupning och akt ett var presentationen, samtidigt som fyra, fem och sex tar upp konfliktupptrappning och konfliktlösningen.

Normalt sett tänker jag inte på detta, mer än att jag kan tänka ut var och hur vändpunkterna är placerade, men just här blir det så tydligt när filmen är klippt så att punkterna hamnar så väldigt nära de fysiska aktskiftena.

Åtminstone känner jag att det blir intressant. Och så känns inköpet av Manus och dramaturgi för film av Thomas Granath som en lyckad investering när kunskaperna sitter kvar så här 1,5 år efter bokens första genomläsning.

Livets små glädjeämnen (del II)

Såg Lady in the Water igår. I mitt tycke en bra film, ytterst snygg och med fantastisk musik. Berättelsen var bitivs även mycket engagerande. En riktigt härlig godnattsaga med andra ord.

Det speciella med visningen var att jag var ensam. Ingen annan besökare dök upp så när resten av personalen gått hem så passade jag på att se filmen själv.

Jag och en tom salong, en sen lördagskväll. Med full kontroll över volymkontrollen på en riktig Dolby-anläggning. Hemmabios, släng er i väggen!

Fredagen den 13:e är över...

...och hur gick det?

Tja, jag brukar alltid göra något fel den här dagen. Det är som om min hjärna är programmerad att göra så.

Men idag (eller igår, då jag de facto skriver detta efter midnatt) så gick det mesta bra. Stressade med att få färdig kopiorna för Click och Lady in the Water för visning. Missade att jag stängt en skyddslucka så de första fem sekunderna av Casino Royale, Trailer 02, inte syntes. Och så var ljudet på Click mixad en jäkla bit högre än alla de andra filmerna, så den började med ett brak (nästan bokstavligen). Tur att jag stod i närheten av ljudprocessorn och därmed volymkontrollen.

Men i övrigt, en bra dag.

Original Aspect Ratio (del 2)

Så, nu är de äntligen här: Mina normalbildsobjektiv! Skåda "skönheterna"...


Det kommer att bli lite pillgöra att montera dem eftersom mina projektorer bara har plats för två olika bildformat som standard. Så vid en visning i normalbild så måste jag montera av vidfilmsobjektiven helt. Har inget i NB liggande så jag får väl öva mig på reklamjournalen nästa vecka eller något sådant.

Men nu slipper jag åtminstone att skämmas för att köra filmer i fel bildformat.

En himla massa filmer...

Så här hade jag det i fredags. Trångt men härligt.

Pondus går på bio

Ungefärlig översättning:

-Låt mig gissa... jag har plats 12 på rad 7, är det möjligt att du har plats 12 på rad 6?
-Ja, kors i taket!


Pondus är en av mina favoritserier, vid sidan av Elvis och Monty.

Out of space!

Jahapp... Då har det äntligen hänt. Jag har officiellt slut på ordinarie filmhjul i mitt maskinrum. 7 miljonärer ockuperar två hjul, På andra sidan häcken 2, John Tucker must die 2, Alfons och pappa Åberg 1, Ninas resa 3. Varje hjul rymmer upp till 2000 meter (drygt 1 timme i speltid) så ni förstår att det här är rätt stort för en singelbiograf.

Problemet är bara det att imorgon dyker även Hotet inifrån upp. Just det, en film till och jag får som sagt inte plats med den... Hur löser man ett sådant problem?

Få se... Alfons skall rulla minst, bara två föreställningar. Dock har jag ju tillfälligt problem med bilden på den filmen så "fixen" med bildhöjden vill jag bara utföra på den ena projektorn. Den andra saknar för övrigt fortfarande ett fjärrstyrningskort p.g.a. någon som hade semester i Tyskland hos hårdvaruleverantören. Och utan kort är det en pina att justera bildhöjden manuellt.

Ninas resa så, den visas en gång till den här veckan och sedan en gång nästa vecka, problemet är att den var redan så sliten att jag inte vill röra den i onödan. Dessutom spolar jag inte upp och ner en kopia för en enda visning, och den är redan nu uppspolad.

Nästa film är 7 miljonärer som bara skall visas tre gånger till. Om jag bryter upp den kopian till de individuella akterna igen och lägger dem på mina små akthjul (som rymmer just bara en akt vardera, ca 600 meter) så kan jag köra den filmen manuellt, och därmed få hjul över till Hotet inifrån.

Så får det bli. Jag är ju inte certifierad biografmaskinist för ingenting...

Städa din kopia innan du lämnar den ifrån dig!

Är det något jag hatar så är det när jag får en kopia där blänkmärken till automatiken sitter kvar. För icke insatta så är detta oftast små klistermärken med ett aluminiumskikt som kan läsas av en metalldetektor. När märket så passerar genom projektorn vet automatiseringsdatorn vad som händer och vad som skall göras, som att starta eller stanna projektor, byta bildformat, tända/släcka ljus eller öppna/stänga ridån.

Viktigt är att man alltid tar av alla märken när man spolar ner en kopia för att skicka vidare den till nästa biograf. Chansen är stor att de inte har samma typ av programmering som just du har. Jag har t.ex. ett märke på slutet som gör allt; stänger ridån och väntar fem sekunder och därefter stannar projektorn. Vissa biografer har två skilda märken för detta, osv.

Och vad händer då med märken som är kvarglömda, gömda mitt i eftertexterna någonstans. Jo, givetvis att de ställer till det med din egen programmering och avslutar filmen i förtid, för att ta det som hände ikväll. Mitt i eftertexterna till Ninas resa så stängs ridån och projektorn stannar. Med folk kvar i salongen dessutom. Det svors halvhögt och halvosande från min sida minst sagt. Och väl på spolbordet hittade jag det lilla jäkla blänkmärket efter en stunds letande (att veva film för hand för att hitta ett litet märke blir snabbt jobbigt).

Nåja, kvällen gick i övrigt riktigt bra. Jag var nöjd med skärpan och ljudvolymen - för att vara en dramadokumentär har Ninas resa riktigt dynamiskt ljud.

666, the number of the... film?

Jodå, det fanns alltså en film med denna talföljd som filmnummer. 79-666 för att vara exakt, och den är i administrationen förknippad med Sök. Vågar du se den?

Månadens bild, oktober 2006

Dimmig morgon
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2.8L USM

Tänkte prova på att publicera en bild i månaden, som ett försök att få mig själv mera aktiv bakom kameran. Har ju för tusan en systemkamera med utbytbara objektiv i proffskvalitet som jag använder lite för sällan (ett par gånger i månaden). På det sättet blir man ju aldrig en bättre fotograf...

Första bilden är från just denna morgonen. Vaknar upp till underbar dimma som bara väntar på att förevigas. Synd att vädret blev bättre senare, det var verkligen mysiga morgontimmar i det vita.

Att visa en klassiker

Det är alltid något speciellt att visa film som man personligen tycker om. Jag blir glad över att få visa upp något speciellt, även om jag bara är sista länken mellan filmskaparen och publiken.

Jag har inte så många men dock fina minnen av diverse olika Alfons Åberg kortfilmer som jag sett på TV när jag var liten. Böckerna har jag nog också haft en gång i tiden. Så att få in en kopia av Alfons och pappa Åberg att visa under två matinéföreställningar var mycket roligt.

Tyvärr är kopian i ett bedrövligt skick; repig, skadad och smutsig. Och jag kunde inte köra den i rätt bildformat heller. Men resten gick fint efter att jag reparerat ett antal skarvar. En provkörning av första akten gav rätt ljudformat (vilket för ovanlighetens skull var 01-Mono).

Och nu efter två färdiga föreställningar står det än en gång klart att jag redan har mitt drömjobb...