Paris, Je T'aime
Regi: Olivier Assayas, Gérard Depardieu, Gurinder Chadha, Sylvain Chomet, Ethan och Joel Coen, Isabel Coixet, Wes Craven, Alfonso Cuarón, Christopher Doyle, Richard LaGravenese, Vincenzo Natali, Alexander Payne, Bruno Podalydès, Walter Salles, Oliver Schmitz, Nobuhiro Suwa, Daniela Thomas, Tom Tykwer och Gus Van Sant.
Skådespelare: Bruno Podalydès, Leïla Bekhti, Cyril Descours, Marianne Faithfull, Elias McConnell, Gaspard Ulliel, Steve Buscemi, Axel Kiener, Catalina Sandino Moreno, Sergio Castellitto, Emilie Ohana, Miranda Richardson, Leonor Watling, Juliette Binoche, Willem Dafoe, Paul Putner, Sara Martins, Nick Nolte, Ludivine Sagnier, Lionel Dray, Maggie Gyllenhaal, Seydou Boro, Aïssa Maïga, Fanny Ardant, Bob Hoskins, Wes Craven, Olga Kurylenko, Elijah Wood, Emily Mortimer, Alexander Payne, Natalie Portman, Gérard Depardieu, Ben Gazzara, Gena Rowlands
Paris är kärlekens stad sägs det. Jag borde veta eftersom jag var där i våras. Och även om jag inte kom därifrån med en livspartner så lämnade jag staden med 682 digitalbilder på kamerans minneskort och en svårslagen förälskelse i just staden Paris.
Genom 18 små kortfilmer regisserade av minst lika många regissörer, alla på temat kärlek i Paris, målas en fantastisk mångfacetterad bild av staden up. Metrón, Parkerna, Eiffeltornet, cetrum/förorterna och inte minst de mängder av människor som bor här.
Det skall erkännas att det tog ett litet tag att komma in i episodfilmens uppbyggnad. Själva formen av korta och lösrykta historier paketerad som en ny helhet strider så mot det sätt man är van vid att se film att det tog emot lita att greppa helheten. Men när jag väl kommit över Steve Buscemis äventyr på Metróstationen Tuileries gick det inte längre att stå emot den inneboende charmen av berättelserna.
En stort plus är blandningen av historier som berättas. Det är ömsom roligt, ömsom politiskt, och två av filmerna är starkt gripande drama om kärlek och död. Mixen blir komplett när Wes Craven levererar en skräckinspirerad film där Elijah Wood vampyrhånglar. Och allt detta levereras alltså i skuggan av Eiffeltornet. Kan det bli bättre?
Utöver detta väver filmerna in en stor mänsklighet i alla karaktärer, som trots sina korta uppträdanden är långt ifrån platta eller underspelade diton. Inget känns heller lämnat åt slumpen och slutligen visar det sig hur en del av berättelserna hänger samman. Det enda jag personligen håller emot filmen är att man inte direkt avslutade den absolut gulligaste delen, Le Marais / Maraiskvartern av Gus van Sant, då den var som upplagd för det i mitt tycke.
Jag kan heller inte låta bli att få Cinq fois deux / Kärlek tur och retur i åtanke, då den också delvis utspelar sig i Paris och är episodiskt uppbyggd. Men Paris Je T'aime är strået vassare eftersom den lever upp fortare med sina karaktärer och berättelser. Den andas kärlek, starka känslor och en väcker i mig en lust att själv finna kärleken. Och känslan jag får av den avslutande 14th arrondissement / 14:e arrondissementet är exakt densamma som jag fick personligen av att gå omkring på Paris gator. Paris är en kärlekens stad, och hittar du ingen där, så hittar staden dig, och du staden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar