Känsliga varnas

Idag har Mr. Beans semester premiär. Filmen bjuder på en del roliga stunder faktiskt, även om den långt i från är något mästerverk. Den slutliga känslan jag fick av filmen är densamma som efter Natt på museet, alltså en helylle matinéfilm. Jag lär nog få visa den ett bra antal föreställningar.

Men som sagt, känsliga varnas. I en speciell scen när herr Bean nått fram till Cannes så smiter han in i ett maskinrum under pågående föreställning av en otroligt überpretto-film. Han "stänger av" filmen och byter ut den mot vad han filmat på sin egen videokamera via en digitalprojektor. Men snälla nån! Puckot tippar bara Kinotonprojektorn bakåt och råkar ta av filmen så att resten bara matas rakt ner på golvet! Fruktansvärt. Rena rama skräckfilmen för en biografmaskinist.

Men scenen innehåller även ett mycket bättre skämt. Prettofilmen har fått publiken att tröttna fort och håller på att somna i salongen. Men när Bean kommer in i maskinrummet så får man se filmtallriken... och det är långt över två timmar kvar av filmen! Tyvärr lär många aldrig lägga märke till det roliga.

Och slutligen: ha inte brått ut från salongen. Eftertexterna bits inte...

Paradoxalt

Är nyligen hemkommen från en alldeles utomordentligt fantastisk föreställning av Verdis Macbeth på Malmö Opera och Musikteater. Eftersom jag köpt ett säsongsabbonemang så har jag fått se en hel del mycket bra uppsättningar där i år. Men generellt sett så är det lite av ett undantag för mig att gå på opera, musikal eller teater.

Så hur brukar jag koppla av då? Med en trevlig engelsk Ale under solen? En bra bok i läsvrån? Datorspel till långt ut på natten? Nej, förutom de enstaka operorna då och då, så går jag på bio.

Nyligen besökte jag Köpenhamns bästa bio, Tycho Brahe Planetariet för IMAX-film eftersom jag behövde ta det lite lugnt och få det så klassiska luftombytet (och för att en film jag ville se hade kort tid kvar), och nu är det dags igen. Mitt i programmet för påsklovet har jag ordnat med biljett till en förhandsvisning av Sunshine under Öresund Filmfestival.

Mer jobb och stress på bion får mig alltså att bli mer aktiv och gå på bio. Hmmm...

Standee vi minns

För att anknyta lite till vad jag skrev om hur kreativa vissa reklamstandees kan vara, så vill jag demonstrera detta.


Skåda Peter Pan. Snygg, och slimmad med massor utav bilder från filmen på sidorna, och med en väldigt fin färgsättning som känns enhetlig trots så många nyanser. Det syns knappt men Peter själv var fäst med på en genomskinlig tjock plastpinne och svävade ca 30 cm från själva pelaren.

Just detta standee lever kvar, i form av de skruvar och muttrar som höll ihop sidorna med fronten. Dessa passar nämligen utmärkt som reservdelar till de stolar vi har i foajén. Stolarna har nämligen en viss förmåga att bli av med sina egna skruvar titt som tätt...



Men den snyggaste än så länge måste ha varit Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet som helt enkelt var en replik på garderoben i samma film. Men med en liten tvist, en ljuskänslig cell monterades undertill som kände av om någon gick nära standeet, och då tändes lyktan som Lucy står bredvid i skåpets vinterlandskap.

Denna standee kom och monterades i Maj månad, lagom till Star Wars: Episode III för att stå kvar på plats till och med Narnias premiär i December samma år. Ett svårslaget rekord i hur länge vi haft en och samma reklamgrej uppställd.

När tar det slut, egentligen?

Läser lite kommentarer i pressen om Beck 57 - Gunvald och lårbensbrottet, öhm, jag menar Beck - Den svaga länken, nr 24 i ordningen. Peter Haber stämplar mer eller mindre ut som Martin Beck, och tur är väl det, för oj vad han ser trött ut på pressbilderna från Nordisk Film. Inte nog med det, inte på någon av bilderna har han händerna utanför rockfickorna.

Lägg därtill att man verkligen tappat stinget med en film som har en 11-årsgräns (istället som förväntat 15 år). Och som pricken över i:et så har filmen än så länge det sämsta publiksnittet av alla Beck-filmer jag visat på bion.

Hur många fler tecken måste man ha för att inse att serien gått på konstgjord andning ett tag nu? Men nej, då kontrar de i artikeln med:

– Vi säger inte att vi inte ska göra fler filmer. Vi har sagt det förut och då öppnat dörrar för andra att göra liknande filmer, säger Thomas Michaelsson.

Jaha, så det är därför som det ligger en taggad teaser för Irene Huss, en svensk deckare, framför Beck - Den svaga länken...

If you can't Standee ads, you'd better stay ot of the foyer...

Förutom trailers och affischer finns ytterligare ett sätt att göra reklam för en film på en biograf, nämligen med ofta ganska utrymmeskrävande och iögonfallande standees. Det finns ofta ingen hejd på kreativiteten (och därmed heller inte byggtiden).

Så här är det senaste mästerverket jag byggde ihop härom kvällen. I byggbeskrivningen stod att det rekommenderades att vara två personer för jobbet. Och det stämde rätt bra det där, för att bygga den själv var verkligen ingen dans på rosor. Började strax efter 19:30 med att gå igenom att alla delar var med i kartongen, sedan fortsätta med att förvika alla vikbara delar.

Inte förrän närmare 01:00 kunde jag gå hem, och då med en hel del mindre skärsår på händerna, och helt slut i fingrarna av allt vikande och meckande med skruvar och muttrar. För att inte tala om hur många gånger jag var tvungen att tvätta händerna. Men resultatet är ganska imponerande. Drygt 2,5 meter hög och nästan lika bred, och givetvis extremt strategiskt placerad i foajén.

Laser Audio

Jag inser att min blogpost om Den strulande ljudläsaren inte säger så mycket utan en bild, då det är en pryl som inte många vet den ser ut. Så håll till godo, en bild på när The Queen Underbara älskade rullar.

Helt annat än era laserpickuper i dvdspelaren, inte sant?

Uppdatering: Underbara älskade ska det ju vara. The Queen har inte ett Cyan Dye spår som filmen på bilden. My Bad.

IMAX - älskade filmformat

I dessa tider då alla andra teknikfrälsta bitchar om vad som är bäst av Blu-ray eller HD-DVD så tog jag mig en tur till en av mina favoritbiografer för lite underhållning i Extreme Definition. Eller IMAX som det egentligen heter.

Greece: Secrets of the Past
Regi: Greg MacGillivray

MacGillivray Freeman Films har en ganska imponerade resumé med många stora, omtalade och prisbelönade dokumentärer för storformatsfilm. Och eftersom jag blev ganska överraskad av Coral Reef Adventure förra sommaren så såg jag fram emot den här filmen om Grekland. Tyvärr blev jag lite besviken när filmen mest inriktar sig på arkeologin.

Nu är det absolut inget fel på arkeologi, tvärt om kan det vara mycket intressant att se dokumentärer om detta ämne. Men då på Discovery Channel. För att vara en IMAX-film känns nämligen Antikkens Grækenland (som den heter på Danska) lite väl krystad för sitt eget bästa. Att se krukskärvor och utgrävningar i närbild lite för ofta drar ner på intresset snabbt, mest eftersom de inte kan mäta sig med de fantastiska flygbilderna över Santorini och Aten. Dessutom uppdagas inte speciellt mycket nytt om grekerna. Man nafstar lite i kanten på legenden om Atlantis med kopplingen till Santorini och så gör man ett abrupt kast till Aten och Akropolis.

Däremot är filmen mycket faktaspäckad, och det är just den kombinationen av mycket fakta och lite snygga bilder som gör den till en besvikelse. Fakta går alldeles utmärkt, men i IMAX gäller det att få publiken att svälja detta till bilderna också.

Upplevelse: 6/10
Filmen: 7/10

Och eftersom jag stressat till bussen alldeles för tidigt på morgonen, och hamnat på ett alltför försenat Öresundståg, och sedan gått smått vilse på Köpenhamns Huvudbangård för en ombyggnands skull, ja då kunde jag ju lika gärna vänta 2,5 timme efter filmen för att se en annan film som jag velat se länge nu...


Mystery of the Nile
Regi: Jordi Llompart

En till MacGillivray Freeman film och risken fanns för ytterligare en besvikelse, men tack och lov var så inte fallet. Tvärt om blev detta årets storformatsupplevelse!

Här var det nämligen inget fel på upplägget. En resa i gummiflottar nerför den Blå Nilen och ut till medelhavet. Spänning bjuds det på (strömmar, krokodiler och banditer) samt fart och fläkt. Kombinationen av dokumentation av expiditionsdeltagarna och riktigt lyckade tagningar i first-person perspektiv är svindlande. När kameran är monterad frampå en gummiflotte som i full fart åker nerför en ström kunde inte många i skolklassen på bänkraden nedanför hålla tyst, med all förståelse.

När bilden framför dig täcker 180° horisontellt och 120° vertikalt på den 1000m² stora kupolduken så behövs ingen simulator för att du ska känna dig delaktig i sådana scener. Det verkligen känns i magen trots att du inte rört dig en tum på din plats. Och när filmen bjuder på tillfälle efter tillfälle av sådana stunder och varvar det med mera rena dokumentära vyer från Nubiernas forna hemvist, Abu Simbel och Gizapyramiderna fungerar det perfekt som den lärorika upplevelse IMAX är ämnad för.

Och äntligen vågade man köra ljudet precis så högt som IMAX-film bör köras på. Jag är svag för fin bas i filmljud, och här var det en så underbart välmixad film att jag bara rös av välmående.

Upplevelse: 10/10
Film: 8/10

Själv är bäste dräng, misstagen blir så mycket roligare då...

Dagen har varit en intressant sådan, eftersom jag uppdagade att det fanns en svag tendens till missljud fortfarnade, men bara på vissa kopior. Men som sådant är det ju oacceptabelt med brum som ackompanjemang i en stilla scen där Drotting Elisabeth och Tony Blair pratar med varandra i The Queen.

Sagt och gjort, det var bara att ringa serviceteknikern som slussade vidare ärendet till chefen som i sin tur slussade vidare mig till en tekniker som satt på verkstaden och kunde titta på en annan ljudläsare som guide. Men ibland känns det som jag kör film på reliker, för det var uppenbart att ljudläsarna av idag ser lite annorlunda ut än mina gör, som är tio år gamla. Efter en halvtimme på telefon fick vi ta en paus.

För det behövde jag verkligen, jag hade lossat på två skruvar som... *hrm* jag inte skulle ha lossat, typ. Hela den lilla armen med den ljuskänsliga cellen längst ut var, liksom... lös. Oops!

Men det var bara att rikta tillbaka armen mot lasern, placera den på rätt avstånd från filmplanet och skruva åt. Ordentligt. Och hoppas på det bästa. Men då vill man verkligen inte höra ett svagt gnissel när man vrider på valsen bredvid...

Men slutligen lyckades jag hitta rätt skruvar att lossa på och kunde justera ljudläsaren till ett bättre läge med hjälp av en s.k. Buzz-track testfilm. Så nu ligger den inte längre och läser perforeringen även på de lite knepigare kopiorna. Äntligen. Efter att ha provkört en akt ur The Queen och slutligen även lyssnat otroligt kritiskt på kvällens två ordinarie föreställningar så låter det precis som det ska göra. Tack och lov.

Erfarenhet är bra, men just i den stunden då jag råkat lossa på cellen så riktigt såg jag dollartecken svischa förbi i vad det skulle kosta med inställda föreställningar nytt besök av tekniker. Så efter dagens pers behöver jag lite vila, och det skall det bli med lite 15/70mm film i Köpenhamn imorgon.

Those were the days...

Hittade den här skärmdumpen idag, och kan inte låta bli att bli lite nostalgisk. Det var söndagen den 31/8, 2003.

To advertise, or not to advertise...

Installationen av digitalreklamen på bion fortsätter, om än i en fart som skulle fått en snigel att känna sig som en puma.

För ungefär en månad sedan bestämdes det var servern för digitalreklamfilmen skulle installeras. Det fanns bara en plats för det stora serverskåpet att stå, i ett källarutrymme. Men när så all annan utrustning kommer saknas två saker. Serverskåpet och ett takfäste för digitalprojektorn.

Då visar det sig att själva bladservern inte är så stor utan går att installera i maskinrummet, i vårt fall genom att sätta den mot en vägg och dra bredbandet dit. Längre än så kom de inte och installatören skulle efterlysa takfästet till projektorn.

Idag dök det upp. Nej, inte takfästet men väl serverskåpet...

Jag tror jag ska vara glad om jag kan visa reklamfilm igen det här året...

Årets bästa film, redan sedd?

Så, då kan jag mycket väl redan ha sett den, årets bästa film. Även om den kom förra året.

Filmen handlar om Alex som ska köra från Timmins till Winnipeg, Kanada. Han tar motvilligt upp Vivienne som behöver lift en bit på vägen. Men precis då han börjat fatta tycke för den unga och livskraftiga kvinnan omkommer hon i en kraftig kollision med en lastbil. Alex som känner sig skyldig för det inträffade, trots att han inte är det, väljer att söka upp Viviennes mor Linda för att överlämna en present hon som hon annars skulle fått av Vivienne. Men Linda är autistisk och hanterar sin sorg på ett helt unikt sätt, samtidigt som Alex bryskt inser vad det är att leva ihop med en autistisk person, även om det bara blir under veckan fram till begravningen.

Det här var något helt enastående, vilken otrolig överraskning. En riktigt snyggt uppbyggd film, i mycket lugnt och behagligt tempo med enormt utrymme för skådespelarna att berätta sina historier på. Och för att inte säga vilken fantastisk rollprestation Sigorney Weaver gör som autistisk. Hon inte bara spelade, hon formligen strålade ut som Linda.

Som alltid med smal film som fått rulla länge innan den når den egna duken, så var kopian inte helt i topptrim. Men det var inte långt ifrån. Några skarvar för mycket under första akten det var allt. Men vilket ytterst udda ljudspår, förutom vissa effekter i inledningen så var det extremt tyst, och för att över huvudtaget få dialogen att höras fick jag dra upp volymen mycket långt över det normala.

Snabbspola ett par veckor från det att jag körde filmen (och skrev texten ovan)...

Och nu så sitter jag med filmen på dvd och sliter med att få till en recension av densamma. Frågan är om inte detta blir min första 10/10 poängare nu när jag fått se om filmen, den har all potential att bli det.

El Floppo

Ja, vad ska man annars kalla en film som med fyra planerade föreställningar drog (trumvirvel) 1, en, uno, one, ein... besökare. 0,25 besök per föreställning. Skrämmande rekord. Tror inte ni vill veta vilken film det var, men ni får reda på det ändå: Brian De Palmas Den svarta dahlian.

Tur i oturen är att jag kör filmen från hjul och inte en s.k. non-rewind. Jag kan bara ta av filmen igen och gå hem. Kör man på non-rewind finns det mig veterligen ingen metod för att ta av filmen utan måste köra den klart, även om salongen är tom.

Cirkus filmsättning presenterar...

Visade det alldeles underbara sportdramat Rocky Balboa den gångna helgen. Tre föreställningar blev det, fredag till söndag kl. 21:00. Rätt trevlig tid för en sådan typ av film faktiskt. Nåväl, det var de enda visningarna av filmen eftersom det låg en skickorder som sa att kopian skulle gå vidare direkt måndag morgon.

Så idag, måndag eftermiddag, så blev programmet klart för nästa vecka. Fredag och söndag, kl. 21:00 - Rocky Balboa...

Öhm... vänta nu lite här, var det inte den filmen som vi nyss skickat iväg? Jomenvisst var det så.

Fortsättning lär ju följa...

Uppdatering 2007-03-07
Uppenbarligen hade någon glömt att flagga för att eventuellt hålla filmen en vecka till. Så filmdistributören såg helt enkelt en oanvänd kopia och beordrade den vidare till nästa biograf.

Men 21-tiden är ändå inte inställd, nej vi kör en repris av 19-föreställningen istället.

Förbannade idioter!

Just nu har jag kopia 040 av Underbara älskade i mitt maskinrum. En efterfrågad titel, och folk var i alla fall tårögda efter gårdagens föreställning. Det var inte jag, utan jag var - och fortfarande är - ganska så förbannad.

I dessa tidevarv då det klagas öronen av oss som jobbar på bio då bilden, ljudet och/eller upplevelsen suger jämfört med vad folk har hemma så vill jag absolut leverera filmer i hög och fin kvalitet, varje gång.

Men det är fullständigt omöjligt när jag får in en kopia där någon komplett idiot har fått köra den tidigare. I detta fall har samtliga akter körts så slarvigt att halva bilden är repig med diagonala slagrepor. Dessutom har det vid ett annat tillfälle uppstått tre(!) längsgående repor genom hela kopian från start till slut. Lägg därtill smuts som damm och olja så är den lilla katastrofen ett faktum. Den enda förmildrande omständigheten är att reporna inte är av grov karaktär utan svaga svarta, dock syns de och irriterar när de hela tiden ligger där och dansar fram och tillbaka över bilden.

Min avslutande kommentar på filmskaderapporten som distributören får på måndag summerar exakt vad jag tycker om det här:

Ytterst tveksamt om man ens kan ta fullt biljettpris med den här kopian.

Månadens bild, mars 2007

Pussel
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2,8L USM

Det blev inte många bilder tagna under februari månad, förutom sådana i mitt maskinrum, så jag väljer att återigen besöka Skottland för månades bild.

Eller jo, det blev en del bilder tagna, närmare bestämt för 0,97 GB men jag har fortfarande inte hittat min Canon CD med Digital Photo Professional så jag kan inte framkalla mina RAW-bilder. Programmet finns heller inte att ladda ner, bara uppdateringar. Så jag måste ha min CD som följde med kameran för att få installerat programmet i fråga. Väldigt, nej, fruktansvärt irriterande.