Inom filmmusiken anses för det mesta John Williams och Jerry Goldsmith tillhöra den absoluta eliten. Och med all rätt, deras musik bräcker så gott som allt annat inom alla musikstilar i mitt tycke. Idag skrivs heller ingen klassisk musik som på Mozarts tid, den musikstilen är i stället reserverat filmen.
Men sedan den dagen jag såg Djävulens advokat för första gången på en förhandsvisning i Malmö så har ett annat namn legat ganska ofta i CD-spelaren, nämligen James Newton Howard.
Denne man kan verkligen skriva filmmusik. Från just det mörka och spännande i Djävulens advokat, till det storslagna Atlantis till det stillsamma och emotionella The Saint of Fort Washington slutar han aldrig att ge musiken en unik prägel.
Att lyssna på Jerry Goldsmiths musik är ofta intressant, med fina musikaliska teman och bra användning av synthesizers, men det kan också bli lite väl komplicerat emellanåt. John Williams är ofta mycket bra men kräver en aktiv lyssning då hans musik ligger mycket nära rena rama konsertupplevelser. James Newton Howard ligger däremot mycket bättre till för musik som fungerar även utan filmbilderna.
Oavsett om det är en action eller ren saga som beskrivs är hans teman lätta och starka, ofta gör de en ganska upprymd också. Det är kanske ingen slump att han skrivit musik till alla M. Night Shyamalans filmer än så länge.
Men framför allt fungerar musiken även som stimulans så här sent på natten. När flitens lampa lyser bredvid datorbordet och viktig php- och databaskod skall skrivas så flyger fingrarna fram över tangentbordet lika lätt som Peter Pan gör till herr Howards musik i filmen från 2005.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar