Någon kan inte räkna...

Visade nyligen filmen Hoppet. Och där kunde det här inlägget varit slut, om det inte vore för den smått lustiga numreringen av akterna.

En film består av små delar, kallade akter, och beroende på längd har en film fler eller färre akter. Och för att kunna visa filmen i rätt ordning är dessa numrerade 1, 2, 3 osv... En självklarhet.

Men inte Hoppet. Nej. Här hade vi akt 1, 3, 4, 5, 6 och 7. Till råga på allt så identifierades första akten som 1 på startsladden, och 2 på slutsladden... total förvirring.

En möjlighet är att man skarvat ihop akt 1 och 2 till en ny akt 1 men då den ändå inte var längre än drygt 400 meter (ca 15 minuter) verkar det vara lite märkligt. Och att filmen verkligen bara skulle ha sex akter framgick av både tillståndskort och transportlåda.

Jag fick skriva ett litet brev och bifogade det i lådan där jag beskrev den märkliga numreringen så nästa maskinist inte blir lika konfunderad som jag blev när jag började spola upp filmen.

Bokrean, lika fyndig som alltid

Precis hemkommen från årets bokrea. Det har blivit lite tradition att stå och köa mitt i natten för att titta på böcker "först" av alla. I år blev det rätt bra fynd om jag får säga det själv.

• Marie-Antoinette, Antonia Fraser


• Romantikens Paris, Katarina Markiewicz


• Vargarnas rike, Jean-Christophe Grangé


• Tecknens rike, Cecilia Lindqvist


• Druvan bakom vinet, Oz Clarke och Margret Rand


• Prismas Franska ordbok

Ordinarie pris hade varit totalt 1965 kr. Jag gav 523 kr istället.

Fanns där någon tanke bakom valet av några av böckerna? Tja, såg nyligen Sofia Coppolas Marie Antoinette och om jag inte är helt felunderrättad så ska boken jag hittade vara den som hon i stora drag baserade sitt manus på. Vargarnas rike råkar även att ligga på en dvd och väntar på min uppmärksamhet... Så lite filmanknytning fanns där allt.

Ahoy, matey!

Idag var det den sista dagen av sportlovet här here i södra Sverige. Höstlov och sportlov är de som får absolut mest matinéer inplanerade, tätt följt av jul och nyårshelgen. Och som brukligt måste jag helt koppla bort jobbet när jag är hemma för att orka med. Det betyder nästan inget att göra till bions hemsida, och se film brukar jag också hålla nere på ett minimum.

Men nu fick jag chansen att koppla av med ett nytt trevligt tidsfördriv, Ship Simulator 2006 med Add-on...



Med 14 olika fartygstyper kan man göra en hel del. Provade t.ex. att ta Titanic på en sväng i den Thailändska övärlden. Första försöket slutade med att jag körde på den enda bojen på den 700 km² stora spelplanen. Andra försöket slutade med att jag i 15 knops fart ränner på grund! Hoppsan.

Då gick det bättre när jag tog Ocean Star (modellerad efter några av Carnival Cruise Lines fartyg) på en resa uppför Elbe in i Hamburg och angjorde kajen där, på första försöket.

Annars är det mest containerfartyg som ska åka hit och dit i Rotterdam, Water-Taxi som kör runt i New York eller yachts som glider runt Phi Phi Island. Men det är grymt snygg grafik och otroligt realistisk hantering av fartygen. Och precis som i Microsoft Train Simulator; om ett uppdrag tar en timme i verkligheten, så tar det en timme i simulatorn. Inte undra på att jag gått och lagt mig mellan kl. 03:00 och 04:00 ett par dagar i sträck nu...

Dubbelt upp

Den här veckan har drabbats lite av någon form av hicka, för det mesta har blivit dubbelt.

• Det snöade kraftigt här nere i sydsverige två dagar i sträck.


• Jag passade på att se två filmer på bio under samma kväll, Marie Antoinette och Saw III (snacka om genrekontrast)


• Jag fick hem två dvdfilmer att recensera.


• Jag köpte två spel Ship Simulator 2006 och Ship Simulator Add-On... ok, ett var ett tilläggspaket men ändå, jag har inte köpt ett spel på år och dar annars.


• Men allvarligare var att hela två filmer blev så kraftigt försenade att vi tvingades ändra körschemat på bion. Arthur och Minimojerna glömdes bort någonstans i Göteborgstrakten och kom till oss ett par timmar efter utsatt föreställningsstart. Den missen klarade vi genom att köra en repris av Bortspolad, som egentligen hade sin sista visning dagen innan. Men värre blev det när Desmond och träskpatraskfällan praktiskt taget snöade inne någonstans mellan filmlagret i Malmö och oss, i den värsta snöstormen på länge. Den här gången hade vi inte någon ersättningsfilm och det var bara att ställa in.


• Och till råga på allt så blev två föreställningar idag inställda. Dels ovan nämnda Desmond, men även Hoppet, fast då p.g.a. vanlig hederlig publikbrist. Inte en kotte dök upp alltså.

Loud and proud

Kände mig tvungen att ta fram min pålitliga ljudtrycksmätare nyligen, vilket jag inte gjort på ett tag. Orsaken? Att Saw III har ett helt otroligt aggressivt ljudspår, vars like jag inte hört på mycket länge.

Nu vet jag ganska exakt hur det ligger till med mina slutsteg, och hur hårt jag måste pressa dem för att ens vara i närheten av socialstyrelsens gränsvärden för ljud. Men efter fredagens föreställning då jag ovetandes råkade starta filmen på referensvolym (sänkte snabbt till en mera uthärdlig nivå) kände jag att en kontroll av exakt hur många decibel som Jigsaw och co. kunde pressa ur sig var nödvändigt.

Sagt och gjort, jag kalibrerade min CR:272 och valde ut förtexterna med efterföljande scen, samt en scen lite längre in i filmen. Totalt fick jag som mest en topp på 91,2 dB(A) och för introt Leq 80 dB(A) och scenen senare Leq 78 dB(A). Leq = avvägt medelvärde. De av socialstyrelsen satta maxnivåerna är peak 115 dB(A) och Leq 100 dB(A). Mina nivåer var alltså helt acceptabla.

I ren jämförelse låg en av kortfilmerna i Alfons och Milla på Leq 76 dB(A) under sin kompletta speltid på 10 minuter. Och det ljudet var lungt och beskedligt, perfekt för barn.

Det som gör att Saw III var mycket aggressivare var helt enkelt att det var omväxlande högt och lågt, på så sätt hölls medelvärdet relativt lågt utan att det blev irriterande högt. Samtidigt så ser vana audiofiler att jag skrivit dB(A) hela tiden. När jag så kontrollerade ljudtrycket med basen inkluderad så pratar vi om en peak på 108.1 dB(C) och medelvärden på omrking 90-95 dB(C). C-vägningen tar nämligen även hänsyn till låga frekvenser, det gör inte A-vägning. Saw III har alltså extremt mycket bas i ljudet.

Här kan man givetvis argumentera ifall jag inte körde filmen för högt ändå, men dels klagade ingen av besökarna. Och dels låg faktiskt dialogen på en normal nivå, och t.o.m. lite lägre än Se upp för dårarna. Sedan ska en skräckfilm av sådan kaliber som Saw III ha lite "ompfh" i ljudet för effektens skull, och det såg verkligen basen till att där fanns.

Slutligen så passade jag även på att kontollera bullernivån från mina projektorer. Samma värden som för ett år sedan, ungefär 77 dB(A) vid normalt arbetsavstånd, 82 dB(A) om man håller örat precis bredvid. Klart godkända ur arbetsmiljösynpukt alltså.

(Äntligen) Original Aspect Ratio (del 3)

Förra hösten bjöd på lite bildslakt, följt av nya objektiv. Förutom en helt sluten visning för museet har jag inte kört något i normalbild (1.37:1).

Förrän nu då med Alfons och Milla.



Eftersom jag inte har bildfönster för 1.37:1 så måste jag använda det betydligt större fönstret för Cinemascope, vilket är 1.17:1. Eftersom jag då får ut mer ljus ur projektorn än det är tänkt så tejpmaskar jag bort en del av överskottet som annars når scenen framför duken och procsceneriet ovan.

Men då gäller det att komma ihåg tre saker efter avslutad föreställning. Ta bort tejpen, det kom jag ihåg, montera tillbaka vidfilmsobjektivet, givetvis kom jag ihåg det också, samt byta tillbaka till 1.78:1 bildfönstret, och det... glömde jag idag. Så nästa föreställning inleddes med trailern för Mr. Beans semester uppförstorad från golv till tak... oops.

Ett bildfönster är ett utfilat hål i en metallplatta, som ska vara lika stort som bildrutan på filmen, eftersom fönstret klipper bort bildskillnadsstreck, ljudspår och annat runt om som inte skall visas. Man har ett fönster per format man har installerat.

Livsavgörande ögonblick

Idag, kl. 19:00 för exakt tio år sedan, gick jag på bio och såg Sleepers. Jag var en av 43 personer som såg filmen den kvällen. Bion var då nyrenoverad med några kvadratmeter större duk mot tidigare samt äkta Dolby Surround, och det var rätt spännande att se vilken enorm skillnad det var mot tidigare.

Det var egentligen inte meningen att jag skulle se filmen, jag bestämde mig först någon timme innan föreställningen att jag behövde ett avbrott. Ni förstår, gymnasietiden var inte speciellt kul av flera olika anledningar. Ett år gick jag till och med på antidepressiva medel.

Men så kom denna trista tisdag som förändrade precis allt. Fast jag insåg givetvis inte det då. Men Sleepers skapade ett sug efter mer, och fredagen därpå bjöd på Ransom, som avlöstes av Juryn - A Time to Kill, och därefter Independence Day, Jerry Maguire, Den Galna professorn, Djungeldjuret Hugo 2 (jupp!) En fiende ibland oss, Evita osv.

I nästan ett års tid såg jag över 55 filmer på bio. Trots det så kom filmen så smygande in i mitt liv, att jag inte ens reflekterade över detta när psykologen jag gick till då frågade vad jag trodde att jag skulle göra fem år senare. Jag har aldrig ångrat det beslutet att fråga om jobb på bion. Utan det vet jag över huvudtaget inte vad jag gjort idag. Allt jag vet är att jag valde - som jag upplever det - rätt väg, när veckans verklighetsflykt blev hobby som blev ett riktigt jobb.

Så, nu är det bara 332 dagar kvar tills tioårsdagen av då jag gick från salongen till maskinrummet. Can't wait to celebrate.

Let there be light!

Då så, idag var det dags att byta kolv i projektorn, något som jag alltid är väldigt nervös inför. Varför? Tja, följ med på en genomgång av proceduren så förstår du säkert.

Först ska vi ha en ny kolv (projektorlampa). Check! Ser ju liten och söt ut på bilden till höger, eller hur? Nja, varje låda förses med en varningstext om att lamporna kan explodera vid hanteringen och att skyddsutrusning alltid ska användas. Och eftersom det är åtta atmosfärers tryck i en kolv i kallt tillstånd så är det bäst att vara på den säkra sidan. För att stilla eran nyfikenhet; en varm kolv under drift har upp till 20 atmosfärers tryck.

Så skyddsutrusning för min del innebär ett "XBO Protection Kit". Visir och handskar (som till råga på allt gör hantering av skruvar och muttrar till ett litet helvete).

Annat att tänka på är att slå av all ström. Båda likriktarna fick sin huvudström avslagen samt projektorerna också. Dessutom utförde jag bytet innan dagens första föreställning för att undvika stötar som kan komma från likriktarnas kondensatorer.

Därefter är det dags att leta upp ett monteringsverktyg, som i själva verket är den äldre typen av transportskydd, innan man gick över till tygväven som syns överst. Detta plaströr har två små skåror i ena änden som perfekt passar till två pinnar på kolvens katod.

Då är det bara att öppna lamphuset och börja jobba. Kabeln som är fäst vid anoden måste först lossas från sitt fäste i lamphuset som syns på bilden nere till höger. Det gäller att inte ta i för mycket för att inte spräcka keramikplattan. Efter att man tagit av sladden så drar man den igenom plaströret och trär detsamma över hela kolven, samt trycker det på plats mot pinnarna på katoden.

Så skruvar man helt sonika ut hela röret från fästet bakom spegeln. Röret är verkligen ett lysande hjälpmedel eftersom det är svårt att få grepp om pinnarna utifrån samt att man aldrig ska utsätta kolven för yttre åverkan, vilket kan i värsta fall få den att spricka och därmed explodera.

Därefter är det bara att packa ner den förbrukade kolven. Om man ska göra sig av med den så måste man destruera den först. Det innebär inget krångligt, bara att stoppa tillbaka den i sin skyddsförpackning, och slänga den i golvet från 1,5 meters höjd. En kontrollerad kolvexplosion alltså. Resterna är bara glassplitter och metalldelar vilket går den vanliga vägen till återvinning.

Men just den här kolven ska sparas som reserv, då den inte är speciellt sotig och fortfarande fungerar. Det är alltid bra att ha reservlampor liggandes ifall man får akut behov av en. Postgången från beställning av en ny kan ju ta ett par dagar. Och så lång tid är dyrt med en stillastående salong.

När lamphuset inte har någon kolv monterad är det lätt och snabbt gjort att torka av spegeln med en fuktig trasa. Men innan jag kunde sätta dit den nya lampan återstod en uppgift, att få fokuseringsmekanismen att förstå att det är jag bestämmer!

Den "pinne" som kolven sitter fastskruvad i går att flyta i djupled, sidled och höjdled, jämfört med spegeln som alltid är fixerad. Förutom justeringen i djupled, som har skruven fäst i bottenplattan, så förändras höjd och sidled genom koner som skruvas fram och tillbaka och med hjälp av fjädrar ska plattorna röra sig upp och ner. Men nu hade plattorna tagit ledigt och fjädrarna ville inte dra ihop sig igen. Men det var snabbt avhjälpt genom att dra och trycka lite.

Slutligen var det bara att skruva i den nya kolven, fästa anodkabeln, stänga lamphuset och slå på strömmen.

Men än är man inte färdig, nu måste man nämligen kontrollera fokus. Det gör man genom att i Cinemascope släppa ut ljus på duken och justera höjd och sidled för att se att se till att duken blir lika ljus överallt. Man ska bara göra detta en liten stund i taget för att inte överhetta objektivet, då ingen film rullar som automatiskt håller nere temperaturen genom att fungera som ett värmefilter. Dessutom måste man hålla koll på var fokuspunkten ligger, den får inte ligga inuti eller ens för nära objektivet då det kan sluta med att man smälter kittet och man får s.k. kittblommor synliga på duken. Uppstår sådana är det bara att beställa nytt objektiv, och då priset för ett sådant är minst det dubbla mot en projektorlampa så är det något man vill undvika, givetvis.

Och resultatet av dagen? En otroligt mycket bättre bild på Marie Antoinette som fick äran att vara första film igenom projektorn. Ja, med undantag för den gamla reklamjournalen som fick fungera som testfilm först.

Enbart välljud

Vad var det då för fel på ljudet igår? Det visade sig inte vara elektriskt, utan det var mekaniskt.

Cellen, eller den ljuskänsliga ljudläsaren hade rubbats mindre än en millimeter fel, och låg och läste filmens perforering istället för ljudspåret. Fyra perforeringshål per bildruta x 24 rutor i sekunden = 96 Hz brum.

Men nu till det lilla mysteriet. Hur kunde cellen flyttas på så kort tid? Jag har inte haft några som helst problem tidigare, för om en skruv varit lös skulle ljudet blivit sämre bit för bit, och inte som nu över en natt (bokstavligen). Dessutom var läsaren fast och gick inte att rubba när teknikern kontrollerade den igen. Att inte veta vad som orsakat felet är lite oroande, eftersom det är inget fel som jag kan avhjälpa själv. Man behöver nämligen ett oscilloskop som kopplas in i ljudanläggningen för att se de olika testfilmernas ljudspår.

Men det lustiga är att teknikern glömde kvar just den testfilm man har för att kontrollera cellens placering. Ett omen, eller?

Välljudande missljud

Det där jag skrev om att vår ljudanläggning var i topprtrim nyligen var ju rätt lustigt.

För det uppdagades idag att ena projektorn fått någon form av jordbrum på ljudet. Att byta från Dolby SR till Dolby A (och till och med Mono) hjälpte inte. Även ljudanläggningens "felsäkert läge" kallat Bypass fungerande inte heller. Alltså kunde vi snabbt konstatera att felet ligger i projektorn och/eller själva ljudläsaren.

Ett snabbt samtal till serviceteknikern som besökte oss igår gav inget, eftersom den korta åtgärdslistan var snabbt avklarad utan framgång. Alla valsar och hjul rullar som de ska, och ett test efter föreställningen med vår gamla reklamjournal fick samma problem. Reklamen använde jag också för att se om det var någon speciell kanal som fått problem. Men det kvittade vilket slutsteg jag slog av, brummet hördes ändå från någon av de andra högtalarna.

Och filmen så? Jo, den fick jag stoppa och flytta filmhjulen över till den andra projektorn och köra färdigt filmen där med endast en liten paus som följd. Kvällens andra föreställning fick också köras med paus då jag laddade om samma projektor med nästa filmhjul som annars skulle visats sömlöst via den nu felande projektorn. Men den manövern är jag van vid. Dessutom fick besökarna rabatt på biljettpriset för den lilla pausen som annars inte skulle vara där.

Det som dock irriterar mig mest är att samma fel hade uppstått redan igår kväll, under den sena föreställningen. Den körde inte jag utan en annan maskinist och han fick exakt samma problem. Men undlät att över huvudtaget meddela problemet till mig.

Slutligen så gör serviceteknikern ett återbesök imorgon för att försöka hitta felet.

Nattliga eskapader med Silvestri

Det var med ganska stora förväntningar jag tog plats i salong 2, Odeon Dunfermline, Skottland i slutet av December 2006 för att se Natt på museet. Reklam för filmen hade tjatats rätt bra på radion och dessutom hade trailern framför Eragon hemma i Sverige varit rätt så intresseväckande.

Det som överraskade mest var musiken då jag var inte helt inställd på att en komedi - om än med så exotiska inslag som livs levande museiinventarier - skulle ha ett så levande och storslaget score. Men när jag tänker efter så är det inte så konstigt, Alan Silvestri lyckades även förmedla busigheten hos en liten mus genom sin musik till Mouse Hunt. Och visst kan man höra de två ytterligheterna här också: det mjuka och fina som liksom tassar fram, och det energiska som dånar fram för full orkester.

Det är en film med kontraster, och detta speglas alltså även i musiken. Det är snabbt, tungt och blandat lättsamt och mera smäktande toner. Silvestri drar även in elektroniska inslag på vissa partier som förhöjer känslan av exotism eftersom det skär sig en aningens mot symfoniorkestern.

Det enda som ligger själva skivan till last är den extrema uppdelningen, eftersom dryga 53 minuter musik fördelas på inte mindre än 37 spår. Men dessa munsbitar passar väl med hur de presenteras i filmen och jag tror således att vi för ovanlighetens skull serveras så gott som all musik från filmen i ganska oredigerad skick. Inga medleys eller förkortningar alltså. Känns tryggt att man fortfarande kan lita på score-fantasternas skivbolag nummer ett: Varèse Sarabande.

Måhända inte årets bästa soundtrack, inte heller årets mest energiska eller ens vackraste. Men ack så förtjusande lekfullt, sublimt och bedårande.

Äntligen service

Ja, efter över tre års kontinuerligt körande vad det äntligen dags för lite underhåll av projektorerna idag. Inget större ingrepp behövde göras, eller kunde göras ska vi nog säga. Dock fick vi beställt vad som behövs, och det var inte lite.

• En ny 2kW XBO-kolv (projektorlampa på vanlig svenska)


• Två dunkar olja för Ernemann 15 (totalt 2 liter)


• Två uppsättningar sammetsband för filmbanor


• O-ringar till bromsvals


• Två reservremmar till maskinhuset, eftersom de som idag sitter där är 10 år gamla

Ljudanläggningen var i topptrim och inget behövde justeras mer än lite HF-kurvor. Och jag som älskar bra ljud tyckte givetvis det var mysigt att höra Dolby Pink Noise-generatorn dra in sitt brus på referensnivå i salongen. Det är sällan man kan köra ljudet så högt. Nu är vanligt brus inte speciellt upphetsande, men själva styrkan som varje kanal ska ge på referensvolym är imponerande. Så en hel front + bas igång låter riktigt ordentligt vill jag lova.

Så, de ingrepp som jag ska utföra själv är att byta olja och projektorlampa när den dyker upp (lovar att ta med kamran när det händer, för vi pratar inte om en liten 40W glödlampa precis...)

Lång startbana

Det märks att mitt skrivande av längre texter är ganska rostigt för tillfälligt. Fick en dvd att recensera ganska nyligen och om vi skall jämföra med flyget så har jag nog behövt en starbana på ett par mil! Nu är texten iallafall klar till 90% och endast lite finslip och språklig kontroll behövs.

Men samtidigt tittar jag i listan över bloggposter och ser en skrämmande samling drafts lysa så gulligt orangerött mot mig. Ojdå.

Det har hänt intressanta saker både på bion och i privatlivet, värda av lite skriverier, men att börja recensera dvd igen tog en hel del krafter. Samtidigt har jag skaffat en helt ny dator som krävt en del inställningar och nyinstallation av program och tjänster. För att inte säga alla digitalbilder på flera gigabyte att föra över. Lägg därtill frustrationen över att inte ha hittat min Canon CD med drivrutiner och Canons program för hantering av min EOS 350Ds RAW-bilder.

Hursomhelst, framöver får jag gå igenom alla drafts och publicera det som fortfarande är aktuellt eller av värde (för mig). Under tiden får min samling av Star Trek-soundtracks hålla mig igång framför datorn.

Månadens bild, februari 2007

Mås
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2,8L USM

Fotograferade en mås som satt på en skorsten, och lyckades ta den här bilden när den började flyga därifrån.

Nypremiär... typ...

En Sverigepremiär brukar ju alltid vara lite roligare och trevligare än vanligt. Men veckans stora premiärfilm Natt på museet kändes bara som en gammal bekant som kommit tillbaka för en reprisomgång. Men så fick jag sett filmen för över en månad sedan i Dunfermline, Skottland. På bio alltså.

Men även om nyhetsvärdet som en premiärfilm för med sig var förminskat så hade jag en för tillfället unik förhandsinformation: Jag visste precis var eftertexterna började samt hur bra ljudet faktiskt är på filmen, så jag lade även på en av mina Dolby Temple-trailers framför filmen.

Men något jag inte kan vänja mig vid är textningen. Eftersom jag redan sett filmen utan textning på bio så känns det precis som om något är fel, nu när jag ser samma film men med svensk text. Men jag skall i och för sig inte klaga, nästa fredag 9/2 går samma film upp dubbad här i Sverige. Vilket helgerån!