Up and running!

Så, då var den äntligen installerad, men inte helt färdig ändå. Digitalläsare kommer sen så än så länge är det fortfarande analogt ljud som gäller. Ovan syns skönheten tugga på Disturbias ljudspår.

Men under tiden finns ett större orosmoln, eftersom vi inte fick basen att fungera som den ska. Det första man får se när Dolbylådan kör brus till kalanerna är att slutsteget till basen varnar för "overload". Precis det jag ville undvika med nya slutsteg. Uppenbarligen försvinner kraften någonstans på vägen för i salongen hörs basen knappt. Märkligt. Felsökning fortsätter efter helgen...

Men övriga kanaler låter mycket trevligt. Det hörs verkligen att mer kraft har gett bättre ljud, klarare dialog och faktiskt en aningens bättre dynamik. Framförallt när det blir högljutt i filmerna orkar slutstegen äntligen med att leverera allt och inte gröta till det som förr.

Det lustigaste var dock att för att få "rätt" EQ var teknikern tvungen att dra ut de gamla equaliser-korten ut CP65-lådan och titta på hur de var inställda. Den gamla hederliga X-kurvan var helt enkelt inget för min salong, uppenbarligen. Men å andra sidan fick jag svar på varför vi alltid haft ett lite annorlunda ljud än andra biografer.

Månadens bild, augusti 2007

Weeeeeee!
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4 L USM

En av åkattraktionerna vid årets Palmfestival här i staden. Överraskande häftig faktiskt. Åkte den kvällen innan och satt och skådade ut över vår fina hamn. Läckert att se en färja baxa sig ut ur färjeläget och sekunden senare så far man mot marken i ett rasande tempo.

Måste också berömma årets tivoliarrangör för att ni sänkt volymen på musiken. Förra året kunde jag inte ge mig upp i en åktur utan öronproppar. Det kunde jag faktiskt i år. Nice!

Underbemanning

Idag har jag lyckats med något som egentligen inte borde varit möjligt. Hur många personer behövs för att hålla en singelbiograf öppen? Fram till i dag har svaret varit två, en till kassa och en till maskin.

Men idag har jag fått göra rubbet själv. Det må ha varit en lokal festival i staden med väldigt låga publiksiffror som följd. Och det må ha varit oplanerat.

Men en sak är säker, det gör jag aldrig om.

892 dagar

Så länge håller en dvdspelare av billigt märke, när den spelat upp mina trailerskivor nästan dagligen i två till sex timmar per dag. Tills lasern gav upp och rapporterade "no disc" oavsett vad man stoppade i den.

Ganska imponerade ändå. Men ändå inte. Mina 35mm-projektorer har körts i 10,5 år nu och har först nyligen uppvisat de första små, små tecknen på slitage. Och så finns det ju biografer vars maskiner körts i 40 år utan minsta problem.

Godzilla klampar in på CD, äntligen!

Så äntligen har det lilla skivbolaget La-La Land Records fått släppa The soundtrack från 1998. David Arnolds monstruösa och alldeles underbara Godzilla.

Själv minns jag känslan av att se filmen första gången. Trevliga effekter, dunder och brak-ljud (tydligen var det fel på ljudet på biokopiorna i landet, men jag minns inte detaljerna kring det tyvärr), och så musiken. Faktum är att Godzilla är en av de filmer som fick mig att börja intressera mig för filmmusik på allvar. Så avsaknaden av en riktig score-release har varit svår att hantera. Tills nu då alltså. Det tog mig fem minuter från att jag läste om releasen i Film Music Weekly till skivan var beställd. Så efterlängtad är skivan. Och inte enbart av mig har jag förstått. Så det är lite synd att släppet är strikt begränsat till 3000 expemplar.

Här har vi nämligen i min mening allt vad David Arnold verkligen kan prestera, även utan de tunga synthmattor som han så gladeligen maskerar nästan all sin musik i senare filmer med (då oftast tillsammans med en viss agent). Det är massivt, tungt och så underbart fyllt med en musikalisk berättarglädje att jag blir direkt glad att lyssna på det. Godzillas förtexter måste gå till historien som en av de snyggare koncepten, och även om filmen som följer inte helt lever upp till just den stämningen som sätts här så håller åtminstone musiken måttet hela vägen till slutet.

Till skillnad från Arnolds annars eminenta Stargate så håller sig alla teman och stycken i luften mycket längre. Där Stargate bjuder på bra musik, men i för korta doser och spår så levererar Godzilla samma mustiga och storslagna verk i betydligt längre versioner och med flera repriser. Men framförallt lyfts här fram två versioner av Godzilla. Dels det okända och mystiska monster som jagar gömmer sig i skuggorna, och dels det underbara kreatur det nu faktiskt visar sig vara. Den absoluta musikaliska höjdpunkten kommer därför sig av Guess who's coming to dinner? där båda dessa teman lyfts fram så underbart. Gåshudsvarning utfärdas.

Och lyssnar man djupare hör man redan i Godzilla de korta passager och vissa teman som återanvändes lite senare i några av David Arnolds James Bond-soundtrack. Och likt det stora djurets ojämna konturer så är dessa stycken här mindre finslipade och raffinerades som i deras senare agentinkarnationer, men fullt användbara och lika finurliga som Arnolds övriga musik.

Det är synd att David Arnold inte komponerat någon musik för en film av Roland Emmerich sedan just Godzilla. Det skulle vara kul att höra hur han tacklade en sådan uppgift idag. För deras sammarbeten gav oss ju annars Stargate och Independence Day med sitt nästan legendariska End Credits-svit, den som inte kan nynna den melodin är ingen sann filmmusikfantast!

Work in progress...

Så här långt har installationen av den nya ljudanläggningen kommit. Ok, lite längre faktiskt, ska ta en nyare bild där kablarna är dragna på baksidan.

Men en lustig detalj; när teknikern kopplade upp sin dator mot CP650-burken så identifierade den sig som tillhörande Filmstaden Råsunda, Salong 2.

Haltandet fortsätter...

Sedan min högerfot svullnat upp mystiskt i söndags så har den heller inte blivit bättre. Gårdagen kunde jag knappt att använda foten. Så idag efter en hel svettig dag med att försöka få ihop ett rack med den nya ljudanläggningen så bar det av till akuten för att kolla upp vad som står på. Misstanke uppstod nämligen att det kunde vara en blodpropp.

Men enligt läkarutlåtandet så rör det sig om någon form av bett eller stick från insekt eller annat föremål som orsakat en infektion. Starka små piller skrevs ut och som ska knapras i tio dagar framåt. Sen var det bara att halta hemåt igen.

Läkarens inrådan om att ta ett par dagar fritt från jobbet önskar jag att jag kunde följa. Imorgon ska nämligen installationen av ljudet fortsätta, med elektriker som kommer in för att installera uttag för att mata våra nya monsterslutsteg med (eller som teknikern uttryckte det: "Så kraftiga slutsteg brukar man ha till basen, resterande kanaler brukar bli ett par storlekar mindre").

Jaja, det ska nog gå bra, bara jag får sitta ner så mycket som möjligt. Och så fick jag hem en trevlig bok med posten, The Advanced Projection Manual, något att lusläsa när man annars inte kan röra sig ur fläcken p.g.a. foten. Tack Mattias för ditt indirekta tips i en kommentar nyligen. De bästa 440 NKR jag spenderat någonsin.

The Rollercoaster continues....

Alltså det här är otroligt... jag skrev inatt om den en händelsefylld helg. Händelser som nu fortsätter med oförminskad styrka.

Under söndagen har något hänt med min högerfot. Som den vore kraftigt stukad eller något. Men svullnaden bara växer så smått så i morgon ska jag försöka få tag på en läkartid för att få den undersökt. Under tiden så får jag hoppa omkring på ett ben, för att gå klarar jag knappt av. Kryckor, vad är det för något?

Samtidigt fick jag idag besked om vad som händer med vår planerade ombyggnad till fler biosalonger. Beskedet tror jag inte jag får avslöja än, men låt säga att det var en rejäl liten överraskning. Och slutligen så kommer tekniker imorgon för att titta på vår väntande Dolby CP650 och börja installationen av densamma. Om det nu inte krockar med mitt eventuella läkarbesök.

Rörigt värre. Det skulle gå så mycket bättre om inte fothelevetet gjorde så förbannat ont hela tiden.

Rollercoaster Weekend

Ok, som tidigare rapporterat var torsdagen en bra dag. Därefter har det varit något av en bergochdalbana utan dess like.

Att på på Robert Wells Jubileums Rhapsody gick åt helvete, eftersom en i familjen just nu ligger på Neurologiska Kliniken i Lund. Även om det inte hade varit lika roligt att gå som annars så ångrar jag mig att jag inte gick ändå, eftersom tillståndet trots allt var stabilt och är så smått på bättringsvägen.

Dessutom börjar avsaknaden av en längre semester ta ut sin rätt rent mentalt efter olika, hur ska jag uttrycka det, "incidenter". Eftersom jag vet att vissa av dem kan hitta det här så skriver jag inte mer. Bara att ni i så fall ska tänka er jävligt noga för vad ni säger och hur ni säger detsamma. Det finns faktiskt folk som har lidit sig igenom högstadie- och gymnasietid för mindre ord och handlingar än vad ni har kastat ur er. Och gått i terapi för det.

Slutligen så fick jag ett mycket trevligt besök på bion, av ingen mindre än den som i våras anordnade med tidernas födelsedagsfest med My Fair Lady i 70mm på Royal i Malmö. Det är så underbart att prata med personer som är så väl insatta i vad biograflokalerna betyder för filmupplevelsen. Dina tips var högst välkomna och är redan vidarebefodrade som föreslagna förbättringar. Och ja, jag har redan bokat in 5/4 nästa år, och håller tummarna att du får loss den norska filmkopian till tillställningen!

Bonusmaterial på bio

Spolade upp min kopia av Familjen Robinson inför premiären och yttrade två saker när jag upptäckte vad som stod på censurkorten. Först Oh Wow! och sedan Oh Shit!.

Först så har Disney tagit efter Pixar och inkluderar en kortfilm före huvudfilmen. I detta fall Boat Builders från 1938, restaurerad och fin. Jättekul att kunna visa en klassiker för dagens unga publik. Men kortfilmen har en speltid på ungefär 7 minuter. Vilket föranledde det andra yttrandet.

För denna speltid är inte inräknad i huvudfilmens speltid, som för sig redan är 95 minuter. Problematiken infinner sig då direkt när vi har film: 95 minuter, kortfilm: 7 minuter, trailers: 4 minuter. I en tidsslot på 120 minuter ger det en tidsmarginal till nästa föreställning på endast tio minuter! (då reklamen startar fem minuter före utsatt tid). Helt klart var vår filmsättare inte medveten om inkluderandet av kortfilmen när han satte programtiderna...

En bra dag

En sån dag...

Åkte över till Köpenhamn igen för lite 15/70mm film (vad annars när jag ska till Köpenhamn?). Den här gången med sällskap av min IMAX-Padawan. Och så fick jag provat på Guitar Hero II Guitar Hero: Rock the 80's (var det visst), spelet som alla snackar om men som mig gått ganska obemärkt förbi. Tills nu då alltså. Inte helt min speltyp men mycket roande att försöka hinna med att spela dessa små prickarna på TV:n (och än mer roande att se andra försöka hinna med i Expert-läget, sjukt imponerad av hur fort vissa kan flytta på fingrarna). Tackar de andra som var där för en trevlig kväll.

Kort sagt en dag jag verkligen behövde, efter lite för mycket att tänka på omkring jobbet.

Men givetvis ringer mobilen när man står på ett knökfullt Öresundståg som står inne på station Kastrup, och det är från bion som har problem. Täckningen försvinner i tunnlen till Saltholm, och mobiljäveln hittar inte det svenska GSM-nätet på bron. Men när tåget kom in på Malmö C var problemet löst, och dagen fick åter sitt lugn.

Så här sitter man och dricker en Tuborg-öl, funderar på morgondagen som bjuder på en film som ska spolas upp och sedan... inget mer faktiskt. Jobbar inte alls mer än så så jag kan gå på kräftskiva. Och på lördagen har man biljett till Robert Wells Jubileums Rhapsody.

Äventyr på hög höjd... del 2

Sådärja, nu vart dukmasken fixad. För den här gången. Dessvärre är det inte första gången jag får laga den. Nåväl, det var en fröjd att se den dra sig rätt efter ingreppet. Nu slipper jag ju ta omvägen via scenen för att dra masken rätt manuellt, innan jag släpper in publiken.

Äventyr på hög höjd

Min dukmask har varit lite krasslig så idag fick jag utföra ett litet akut ingrepp på den.

En dukmask är oftast två svarta tygstycken som på var sin sida av duken anger bredden på bilden genom att flytta sig i sidled. Vissa salonger har även en dukmask som rör sig vertikalt. Normalt fungerar dukmasken som den ska, men på senare tid har den uppvisat problem att dra sig rakt, utan bildar ofta formen av en likbent parallelltrapets. Inte snyggt.

Så det är inte varje dag som man får rulla upp duken, montera ner högtalarna och dra fram den stora stegen för att sedan klättra upp och utföra lite sömnad med nål och tråd för hand, sisådär fyra meter över det svarta, hårda scengolvet. Jag är absolut inte höjdrädd, men det blir rätt nervöst när man står på en liten plattform så högt upp utan speciellt mycket skydd.

Problemet med dukmasken var att en liten reva som bildats för en tid sedan gått upp och nu var större än någonsin, och fick den blytyngda nederdelen att landa på golvet. Men lite sömnad senare så var den som bättre begagnad igen. Och det var bara på höger sida. Vänstersidans problem var tvärt om upptäckte jag. Där har någon dragit upp tyget för långt från golvet istället, så jag måste på hela proceduren igen snart efter att jag skaffat fram fler buntband och byta ut de som redan sitter där.

DTS Stereo - djävulens påfund

När DTS började dyka upp som ljudformat skapades även ett analogt format, som ett försök att konkurera med Dolbys analoga motsvarighet. Om jag har förstått turerna rätt så var det billigare att koda till DTS digitalt och analogt, utan att behöva gå via Dolby för en "riktig" Dolby-mix.

Men från början så var DTS Stereo inte alls kompatibelt med Dolby SR, utan skulle alltid köras i A. Jag gick själv på den minan på en visning av Ronin, så jag är naturligt misstänksam mot DTS Stereo. För oinvigda så låter en Dolby A-mix som körs som SR, *erhm* inte speciellt bra.

Men då kan man ju undra vem som idag vid sina sinnes fulla bruk använder ett sådant system idag. Svensk film är svaret. Nu senast med Ciao Bella

Nuförtiden så sägs det att DTS Stereo är Dolby SR-kompatibelt. Men det vette fan egentligen. Alla DTS Stereo-filmer har jag fått köra i A för att det låter något "off". Idag inleddes filmen med alldeles för mycket bas, i proportion med dialog och andra ljudeffekter. Så det var bara att i en tyst scen byta ner till Dolby A.

Gör det själv 5.1-ljud

Mitt ljudkort har stöd för upp till 7.1-ljud men i praktiken använder jag bara hörlurar (alltså 2.0-ljud). Men många QuickTime-trailers kommer med 5.1-ljud, så hur göra för att få lyssna på dem i originalutförande? Om jag nu vill det förstås, QuickTime är rätt bra på att mixa ner ljudet till en helt adekvat 2.0-mix.

Det är dags att ta fram det tunga artilleriet av program (eller; jag visste att det skulle löna sig att köpa/uppgradera de där programmen - trots att jag skaffat flera av dem på ren hobbybasis): Sound Forge 9.0, Sony Vegas Movie Studio 7.0, Sony DVD Architect 4.0 samt QuickTime 7.0 Pro givetvis.

1. Först ut måste vi extrahera ljudet från trailern eftersom Vegas Movie Studio inte kan läsa QuickTimes AAC-ljud om det har mer än två kanaler. Dessutom måste vi extrahera ljudet till AIFF format för att behålla 5.1-mixen intakt, och än mer viktigt är att vi väljer rätt kanalkonfiguration från början. I listan över möjliga exportformat väljer vi 5.1 (L R C LFE Ls Rs).

Så här ser 5.1-ljud ut. Från ovan och neråt: L, R, C, Sw, Ls, Rs.

2. I Sound Forge öppnar vi AIFF-filen och får se en härlig flerkanalsmix. Skulle kanalerna ligga på fel plats (ifall man valt fel exporttyp i QuickTime, eller sitter och mixar ett soundtrack själv från grunden) så kan man använda verktyget Channel Converter för att flytta på dem.

3. Exportera den nya mixen till Dolbys format, i en AC3-fil.

4. I Vegas Movie Studio lägger vi in trailern i ett tomt projekt och sätter de egenskaper vi vill ha på slutfilmen, som PAL eller NTSC, samt 4:3 eller 16:9 format på bilden. När vi har valt klart exporterar vi hela rasket till dvd-format via Make Movie och alternativet Burn it to DVD. Då kommer vi att få två filer, en filmfil och en separat ljudfil.

Trailern i Vegas Movie Studio, till synes utan ljudspår, men det fixar vi ju från annat håll.

5. Eftersom ljudfilen i det här fallet kommer att vara tyst som en mus så ersätter vi den helt enkelt med den fil som vi exporterade från Sound Forge. Ge den samma namn som filmfilen inför den sista biten.

6. Skapa nytt projekt i DVD Architect (eller öppna befintligt om du är en trailersamlare som jag) och importera trailern. Har filmfilen och ljudfilen samma namn hanteras dessa automatiskt av programmet. Sätt projektet till samma format som filmfilen, alltså NTSC/PAL och 4:3/16:9 och viktigare, sätt projektets ljudformat till 5.1. Slutligen så renderar du dvd-filerna och bränner dem till en skiva.

Beviset att ac3-filen fungerar, PowerDVD rapporterar Dolby Digital 5.1 audio vid uppspelning.

7. Avnjut i din hemmabioanläggning. I mitt fall rockar trailern för J.J. Abrams ännu ej namngivna projekt 01-18-08 riktigt fett, när alla kanalerna arbetar snyggt tillsammans.

Med den här tekniken föds givetvis nya idéer. Varför inte ta framtida semestervideos, ta stereoljudet och lägga det i L R och lägga på ett lagom bitskt kommentarspår på surrounden. Eller utmana konventionen av hur man använder LFE-kanalen... Det här är en guldgruva!

Det riktigt roliga är att det inte enbart är Dolbys bioljud man kan sitta och leka med. Sound Forge, som numera ägs av Sony, har även möjlighet att spara multikanalsfiler i ATRAC-formatet. Och ATRAC är grunden i SDDS (om nu någon mot förmodan kommer ihåg, än hört, detta ljudformat på bio).

Högljudd premiär

Fredagens premiär på The Simspons - Filmen bjöd på en sällsynt kombination, den av en stor filmpremiär och en rejält entusiastisk publik.

För vad kan man annars kalla publiken när eftertexterna startar och ett jubel bryter ut som utan tvekan låg nästan dubbelt så högt i ljudstyrka som filmen gjorde (och jag körde filmen ändå ganska högt - då jag fann ljudmixen i sig själv lite låg, samt för att inte några skämt skulle drunkna i publikens skratt). Jublet hördes även långt ut i foajén.

Och där stod jag utan hörselskydd i salongen för att öppna dörrarna. Aj, mina öron... Men kul att publiken älskade filmen.

Månadens bild, juli 2007

"Be Kind, Rewind"
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4,0L USM

Ok, jag har inte kunnat fotografera så mycket som jag velat förra månaden, eller ens denna. Så för första gången kommer månadens bild inifrån maskinrumet (trots att jag redan publicerat mycket därifrån). Jag tror titeln säger allt, film under tillbakaspolning framför en skara trailers, som ser på i andlös spänning...

Death Proof - kul film

Grindhouse: Death Proof är en ytterst rolig film. Inte till innehållet, men rent tekniskt.

Akt 1 - 3 är medvetet manipulerade så att de ser fruktansvärt slitna ut, med repor, tejpskarvar, klipp, damm, inristade skiftmärken och allsköns problem med ljudet. Hade det varit på riktigt hade mitt block för filmskaderapporter varit slut vid det här laget. Det var så verkligt att jag blev lurad när jag spolade upp filmen. Först trodde jag att någon märkt ut skiftmärkena på akt 3 med krita (som trots allt förekommer), men då märket inte försvann när jag gnuggade på filmen (som det brukar göra) så insåg jag att det faktiskt skulle vara så...

Och så är akt 4 helt svart/vit. Och inte bara färgfilm med bilden justerad, nej, 175 meter av filmens totalt 3102 meter är kopierad på äkta svartvit filmbas. Hur jäkla läckert som helst. Se bilden intill, som visar skarven mellan akt 4 och 5.

Akt 5 - 7 är av ganska normala men i eftertexterna klipper herr Tarantino in massor utav bildrutor från diverse färgtester, som normalt sett syns på många startsladdar.

På sätt och vis känns hela filmen som ett enda stort insiderskämt för oss som jobbar med film, eftersom filmen medvetet är gjord att efterlikna hur det kan te sig om filmer får rulla för länge på ställen helt utan kvalitetstänkande.

Jag var dock tvungen att sätta en lapp i kassan om detta till de kunder som eventuellt inte är införstådda med vad herr Tarantino håller på med.

Finjusterad digitalreklam

Fick ett snabbt besök idag av en person från leverantören av det system som digitalreklamen använder. De två små återstående tekniska detaljerna som hindrar systemet från att vara top-notch fixades.

Först så ställes datorn om att mata ut filmerna i 1080i, istället för 576p. En stor skillnad, eftersom scalern ändå bearbetar upp bilden till 1080p så att projektorn blir nöjd.

Slutligen så finjusterades även tiden mellan reklamen och starten av 35mm-filmen, och i vårt test så var timingen helt perfekt på sekunden när.

Men så kom verkligheten och en riktig föreställning. Givetvis väljer då en av reklamfilmerna att frysa sig med ett irriterande Clip Freeze Error, vilket ställde till det rejält. Filmen frös för ca. 10 sekunder men räkneverket fortsatte att ticka, vilket fick det resultatet att trailern för Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer totalt körde över reklamfilmen för MacDonalds. Way to go! Öh... jag menar; Fyyy, stygg reklam!

Tillägg lite senare på kvällen; och givetvis fuckar en helt annan reklamfilm upp sig och renderar i en asful övergång mellan Fanta och Fantastic Four-teasern. Har de ingen kvalitetskontroll alls på SF-Media?

Förkylt också...

Hatar att vara förkyld. Irriterande ont i huvudet, täppt näsa och oftast förbannat överflöd av tårvätska från ett eller båda ögonen. Som tur är finns fin-fina produkter som Panodil varmdryck och Otrivin nässprej. Det gör att man åtminstonde kan gå till jobbet som (nästan) vanligt.

Men helvetet på jorden är nog ett alldeles för varmt maskinrum, den där lätt unkna doften av snor i näsan, man är lätt lomhörd och det är en och en halv timme kvar av kvällens sista föreställning. De längsta 90 minutrarna någonsin, känns det som.

Har lyckats lösa personalproblemet så att det inte är jag som river biljetterna idag och imorgon, så jag har så lite kundkontakt som möjligt tills jag frisknar till ordentligt. Alltid något.

Så, om klockan kunde bli 23:30 så jag kunde gå hem... f*n, bara 22:25, och jag har till råga på allt ett skifte kvar av Transformers. Argh!