Så äntligen har det lilla skivbolaget La-La Land Records fått släppa The soundtrack från 1998. David Arnolds monstruösa och alldeles underbara Godzilla.Själv minns jag känslan av att se filmen första gången. Trevliga effekter, dunder och brak-ljud (tydligen var det fel på ljudet på biokopiorna i landet, men jag minns inte detaljerna kring det tyvärr), och så musiken. Faktum är att Godzilla är en av de filmer som fick mig att börja intressera mig för filmmusik på allvar. Så avsaknaden av en riktig score-release har varit svår att hantera. Tills nu då alltså. Det tog mig fem minuter från att jag läste om releasen i Film Music Weekly till skivan var beställd. Så efterlängtad är skivan. Och inte enbart av mig har jag förstått. Så det är lite synd att släppet är strikt begränsat till 3000 expemplar.
Här har vi nämligen i min mening allt vad David Arnold verkligen kan prestera, även utan de tunga synthmattor som han så gladeligen maskerar nästan all sin musik i senare filmer med (då oftast tillsammans med en viss agent). Det är massivt, tungt och så underbart fyllt med en musikalisk berättarglädje att jag blir direkt glad att lyssna på det. Godzillas förtexter måste gå till historien som en av de snyggare koncepten, och även om filmen som följer inte helt lever upp till just den stämningen som sätts här så håller åtminstone musiken måttet hela vägen till slutet.
Till skillnad från Arnolds annars eminenta Stargate så håller sig alla teman och stycken i luften mycket längre. Där Stargate bjuder på bra musik, men i för korta doser och spår så levererar Godzilla samma mustiga och storslagna verk i betydligt längre versioner och med flera repriser. Men framförallt lyfts här fram två versioner av Godzilla. Dels det okända och mystiska monster som jagar gömmer sig i skuggorna, och dels det underbara kreatur det nu faktiskt visar sig vara. Den absoluta musikaliska höjdpunkten kommer därför sig av Guess who's coming to dinner? där båda dessa teman lyfts fram så underbart. Gåshudsvarning utfärdas.
Och lyssnar man djupare hör man redan i Godzilla de korta passager och vissa teman som återanvändes lite senare i några av David Arnolds James Bond-soundtrack. Och likt det stora djurets ojämna konturer så är dessa stycken här mindre finslipade och raffinerades som i deras senare agentinkarnationer, men fullt användbara och lika finurliga som Arnolds övriga musik.
Det är synd att David Arnold inte komponerat någon musik för en film av Roland Emmerich sedan just Godzilla. Det skulle vara kul att höra hur han tacklade en sådan uppgift idag. För deras sammarbeten gav oss ju annars Stargate och Independence Day med sitt nästan legendariska End Credits-svit, den som inte kan nynna den melodin är ingen sann filmmusikfantast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar