Original Aspect Ratio

När jag köper dvd-filmer eller fastnar för något på TV är jag alltid väldigt noga med att det skall vara originalformat på bilden. Är t.ex. filmen gjord i Cinemascope 2.35:1 så ska den visas så även på TV eller dvd. Många är de TV-filmer som jag klickat bort just p.g.a. fel bildformat.

Därför blir det extra pinsamt när jag får in en film i maskinrummet som har bildformatet Normalbild (1.33:1), eftersom det har jag inte installerat i mina projektorer, varken bildfönster eller objektiv. Jag har vidfilm 1.78:1 och Cinemascope dock. Så det blir till att visa filmen i vidfilm och hoppas det inte blir alltför mycket fel.

Innan jag gick hem idag var jag därför tvungen att provköra en akt av Alfons och pappa Åberg. Och mycket riktigt, det var avklippta huvuden till höger och vänster... Men knepet i den här situationen heter: dra ner bilden. Om man rullar ner tills alla personer i bild får acceptabelt med utrymme ovanför huvudet fungerar även resten av bilden tillfredställande, långt ifrån perfekt men så nära man kan komma. Detta gjorde man också på de första dvd-utgåvorna av de tidiga James Bond-filmerna.

Slutligen kan man ju undra varför man får en film i ett bildformat som man egentligen inte kan visa. Orsakerna är många. Filmen bokades av en filmsättare som sitter i Stockholm och kanske inte kände till att vi saknade just det här formatet. Dessutom görs alla filmer i dag i vidfilm eller Cinemascope så de flesta biografer har faktiskt inte Normalbild installerat eftersom det då har blivit en kostnadsfråga. Objektiv är definitivt inte billigt. Den här filmen är rätt gammal och producerades dessutom för TV ursprungligen.

Super 8 på väg bort

Läste idag på DN.se att Super 8 är ett steg närmare att helt försvinna. Ett labb i Schwiez lägger ner och lämnar därmed endast ett annat laboratorium kvar i världen för framkallning av Super 8-film (åtminstone för vanliga konsumenter). Tråkigt.

Själv har jag aldrig filmat men äger trots allt en projektor för 8mm-film som klarar både med och utan ljudspår. Och på bion har jag möjlighet att köra 16mm-film förutom då standard 35mm. Och nu när det blivit än mindre möjligt att filma nytt så får jag väl hålla hårt på de gamla filmrullarna.

Walkouts

Det händer, om än ytterst sällan. Men ibland är filmer så dåliga att folk väljer att lämna föreställningen i förtid.

Idag var det dags, hela fyra personer gick ut från Den enskilde medborgaren efter ungefär en timme. Det var hela 66,67% av den totala publiksiffran för föreställningen. Och med ens förstår man varför filmen har tokfloppat...

4K

Den här veckan hade På andra sidan häcken / Over the Hedge premiär. Det roligaste med filmen är något publiken aldrig lär lägga märke till. Det är den första bekräftade kopian printad i 4K upplösning (ca 4000 pixlar i bredd) jag sett sedan Bad Boys II för några år sedan. Jag misstänker dock att Madagascar också var en 4K print, men det fanns ingen information om detta på själva kopian så jag vet inte med säkerhet.

Är det något speciellt med en 4K kopia då? Ja, men säkerligen inte för den vanlige biobesökaren. Men för mig som ser film på film på samma duk och vet vad jag skall titta närmare på så är det faktiskt en viss skillnad. På redan nämnda häck-film går det t.ex. bra att studera även mycket små detaljer i perfekt klarhet. Bilar / Cars är dessvärre en 2K print, även om den har ett större bildformat och täcker mer av duken, och det syns emellanåt att vissa detaljer täcks av ett dis och eftertexterna på Bilar är t.ex. inte så skarp som den borde vara (även om jag ställer skärpan med kikare från maskinrummet).

Det är intressant att den typ av digitalprojektor som börjat få spridning i landet "bara" är en 2K maskin. Det lär ju se oerhört bra ut på små till medelstora dukar, men personligen hoppas jag att digitala 4K projektorer blir standard på de riktigt stora och finaste dukarna. Då tror jag att vi kan räkna med ett uppsving för biografer som riktiga filmpalats igen. Jag menar, rakt översatt ligger dvd på en si sådär 0,7 K och HD-DVD/Blu Ray på 1,9 K...

Käkkirurgi - eller tand 1 av 2 är ute

Här är den, tand nummer ett att tas bort...

Om du mot formodan fortfarande läser det här och inte klickat bort sidan fortare än kvickt så kan jag tala om att så här ser en visdomstand ut efter lite väl mycket Coca Cola. En liten täcklagning i mitten av tandläkaren med bakteriedödande medel under fixade nerverna tills operationstid kunde ordnas. Infällt i bilden syns tandkronan upp och nervänd så man tydligt ser hur djupt hålet faktiskt gått.

Definitivt ingen vacker syn. Notera dock den krokformade roten på ena halvan av rötterna. Inte undra på att man oftast måste klyva tanden i småbitar för att få ut den.

Detaljer

När blev du överraskad av något så litet som en tågbiljett senast? Det är inte svårare än att öppna ögonen och se de små tingen, och nu menar jag de fysiska sakerna. De finns överallt omkring oss, och oftast går de mesta oss förbi, men stannar vi upp och studerar dem närmare kanske vi får se något vi aldrig annars skulle fått se.

Idag när jag var på väg hem efter att ha sett Banankontakt på Malmö Opera och Musikteater tog jag mig en korv på Pölsemannen vid Centralstationen, eftersom jag var hungrig och det var en stund tills bussen gick.

Döm om min förvåning när jag ser vad som ligger på bordet bredvid korvkiosken, en Metróbiljett från Paris! Eftersom jag själv besökte Paris i våras och åkte rätt många turer med Metrón gick det inte att ta fel på RATP-logotypen.

Frågan är bara hur biljetten hamnat just där, vid en korvkiosk i Malmö, Sverige? När jag tänker efter vill jag nog inte veta, för det är ju underbart med sådana här detaljer som dyker upp och kittlar fantasin lite.

Olika perspektiv

Lyssnade på soundtracket till Lord of the Rings: The Two Towers av Howard Shore. Magnifik musik, som perfekt speglar Rohan, Edoras och slaget vid Helm's Deep. Undrar varför jag inte lyssnar på den skivan oftare, det är nog ett par år sedan sist....

De flesta minns nog filmbilderna, äventyret och kanske även känslan att uppleva denna film, och de två övriga för den delen, på bio. Men jag minns även filmen på bio, fast ur en helt annan synvinkel.

Jag minns de till synes ändlösa föreställningarna på vardera drygt tre timmar. Jag minns ett allt varmare maskinrum ju längre dagen blev. Jag minns att publiktillströmningen var fenomenal och jätterolig, men det hav av popcorn, utspilld läsk och allsköns annat skräp efteråt i salongen var allt annat än roligt. Jag minns en otroligt liten tid att hinna städa undan (ok, vi var flera stycken som städade mellan föreställningarna, men ändå). Jag minns ett tekniskt problem som uppstod ett par dagar in på visningsperioden som ställde till det. Slutligen vill jag nog inte minnas att jag körde fansk... öhm, mästerverket hela 30 gånger.

Jag kommer nog aldrig att kunna se om trilogin om Ringarnas Herre, eller lyssna på musiken, utan att minnas de där hektiska dagarna vid juletid tre år i rad och allt vad det innebar. Så det är kanske inte så konstigt att det dröjer rejält mellan gångerna CD-skivorna eller dvd-filmerna plockas fram.

Dagen började ju bra...

Idag har jag hunnit rösta till kommun- och landstingsfullmäktige och riksdag, och upptäcka att mitt ID gick ut i Juli... Hoppsan!

En sån dag...

Ur säng vid niotiden (imponerande då jag somnade först efter 02:30). Frukost blev fyra skivor rostat bröd (faktiskt det jag bakade i torsdags). Ingen epost, bara spam. Ansiktskrämen tog slut, aj då.

På bion strax efter 11. Inget avancerat idag, bara Bilar som matiné. Första föreställning vid 12:00. Kunde gå ifrån strax därefter till Åhléns för mer ansiktskräm. Tillbaka 15 minuter senare. Nästa föreställning startade 14:30 och strax därefter inhandlades lunchen, en kebabtallrik från Sibyllaköket 20 meter från bion. I övrigt lungt och fint hela eftermiddagen.

Nästa film hade ett annat bildformat vilket startade dagens pillgöra. Eftersom den ena projektorn är sjuk fick bildfönstret (en metallplatta som definierar den bit av filmen som skall belysas) lossas från den fjäder och motor det normalt är monterat på. Först därefter går det att flytta bildfönstret för hand, och objektiven fick också roteras för hand. Men 17:00 kunde Den enskilde medborgaren starta utan problem. Därefter skulle bildformatet tillbaka till det ursprungliga för Miami Vice. Jahapp...

Men det blev en stund över mellan Den enskilde medborgaren och Miami Vice. Så jag passade på att koppla av lite med senaste skivköpet; soundtracket till Bilar. Det var jag, en tom salong och Randy Newmans musik. Fascinerade att höra musiken där den hör hemma, på bio.

Och så 19:30 startade Miami Vice på utsatt tid. Inga problem att vänta ut 2h, 13 minuter här heller. Under eftertexterna här spelas även One of these mornings av Moby. Kanonlåt som det är lätt att bli glad av. Synd att den är så lågt mixad på filmen bara.

22:00, eller däromkring, gick jag hem. Nu sitter jag här, skriver på bloggen, dricker en Falcon Bayerskt och lyssnar på Doctor Who Theme i remix av Orbital. Efter upp emot elva timmar brukar jag vara helt slut i kropp och själ. Dock inte idag. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men dagen har varit lyckad helt enkelt.

Brödbak

Jag gillar att baka bröd. Vanligtvis inte någon manlig syssla i köket precis, men faktum är att det är jätteroligt att baka bröd. Speciellt när jag har hittat mitt egna lilla unika recept som blir svingott varje gång, en kombination av pizzadeg anpassad för matbröd. Och inget är väl godare än nybakat bröd som är varmt och smälter smöret direkt, gärna garnerad med en fet ostkiva ovanpå också.

Idag var dock första gången som jag lärde mig använda familjens lilla klenod, en Electrolux hushållsassistent från 1960-talet. Arbeta med avancerade 35mm-projektorer för biografbruk kan jag, men att fixa deg i den maskinen behövde jag hjälp med... Men till på köpet fick jag lite riktiga husmorstips också så nu lär brödbaken gå än lättare i framtiden. Farväl träslev och degbunke! Välkommen härliga hushållsassistent!

Gremlins?

Den fjärrkortslösa projektorn fortsätter att bråka med mig. Den fungerar så tillvida att den kör, men samtidigt är den lite märkligt seriekopplad med den andra projektorn. Så när en speciell situation uppstår så skiftar den ur, dvs. stänger för bild och ljus, även om den absolut inte skall göra så.

Nu råkar den här speciella situationen uppstå så gott som dagligen, nämligen när projektor 1 kört klart reklamen och bytar format från vidfilm till cinemascope. De senaste dagarnas föreställningar har varit lite svåra att starta utan problem, minst sagt. UIP-logotypen före Miami Vice har t.ex. blivit avbruten eller inte inte visats alls eftersom projektorn skiftat in först därefter.

Något pinsamt, men i det här fallet har jag alltid det gamla kretskortet att ta fram för att peka ut som den egentliga boven i dramat. Jag avskyr normalt sett att göra bort mig. Nåväl, kommande spelveckas 14 föreställningar ska absolut gå som en dans på rosor eftersom jag på förhand planerat in exakt hur jag kan köra maskinerna för att undvika problemen.

Maskinhaveriet uppklarat

Det är nu klart vad det var som gick sönder i gårdagens haveri.



Det var detta lilla kort som styr möjligheten att fjärrstyra projektorn som av någon anledning sagt god natt. Men det har hållt länge, drygt tio år gammalt är kortet, lika gammalt som projektorn i övrigt. Och titta på de sexiga reläerna, hur många sådana har du i din PC? Tyskarna kan bygga grejor de minsann.

Men säg mig någon annan maskin idag där du kan ta ut ett kretskort och maskinen fortfarande är funktionsduglig. För det är projektorn. Den tuffar på precis som vanligt fast jag måste sköta fokus/bildhöjd och formatbyte helt manuellt istället. Jag har en viss känsla av att den stundande digitalbion kommer vara lite svårare att hålla igång om ett kretskort väljer att lägga av.

Maskinhaveri

Det är aldrig kul med maskinhaveri, men nu har jag råkat ut för ett. Fan också!

Mitt maskinrum har två projektorer. Båda är inblandade i en vanlig föreställning, då vi kör film på hjul om upp till 2000 m (ungefär en timme i speltid). Och naturligtvis valde en komponent i en av projektorerna att säga upp bekantskapen med de andra normalt fungerande delarna. Efter en intensiv kvart med diverse försök till felhjälp var jag tvungen att ändra körschema för kvällens sista föreställning. Helvetes jälva skit!

Så nu sitter jag här och har precis laddat och startat om den fungerande projektorn med nästa hjul av Miami Vice. Om 45 minuter är det dags igen för byte till det tredje och sista hjulet. Det blir alltså en paus på ca 1-2 minuter medans jag laddar om. Irriterande!

Men, pratade med en servicetekniker som gav en del instruktioner på att åtminstone få igång projektorn igen även om en del delar måste bytas snarast.

(Kultur)hösten är här

Idag dök nämligen mina abonnemangsbiljetter till höstens uppsättningar på Malmö Opera och Musikteater upp. Banankontakt och Dead Man Walking för att vara exakt.

Det började förra hösten när jag tänkte unna mig en riktig musikal. Rodgers och Hammersteins South Pacific sattes nämligen upp i Båghallarna i Malmö. Hade inte sett den förr, inte ens filmversionen. Och uppsättningen imponerade faktiskt. Så jag tänkte att jag lika gärna kunde pröva på en opera också när Malmös operahus öppnade igen efter en renovering. Så det blev både Maskeradbalen och Figaros bröllop.

Och nu är det höst och säsongen börjar snart. Det ska bli kul med små kulturella utflykter. När man jobbar och ser så mycket film som jag gör blir det lätt tröttsamt i längden. Men som tur är räcker det med en teater/musikal/opera-föreställning för att bryta mönstret och pigga upp lite.

Recension: Huset vid sjön

Huset vid sjön / The Lake House
Regi: Alejandro Agresti
Manus: David Auburn
Skådespelare: Keanu Reeves, Sandra Bullock, Christopher Plummer, Willeke Van Ammelrooy, Dylan Walsh, Shohreh Aghadashloo

Ända sedan jag såg trailern har jag tyckt att filmens grundidé verkat mycket intressant. Och håll med om att en brevlåda som separerar två personer inte i plats men tid, två år för att vara exakt, låter väldigt speciellt. Som tur är håller idén inte bara för stunden utan i hela 98 minuter.

Kate Forster är en ung läkare som får jobb på ett sjukhus i Chicago. Med ett förhållande som inte riktigt stämmer går hon mest omkring och väntar på att något bättre skall dyka upp runt hörnet. Hon flyttar ut från sitt vackert belägna hus vid en sjö för att bo i en lägenhet inne i stan istället. I brevlådan lägger hon ett brev till nästa hyresgäst där hon ber denne vidarebefordra eventuell post. Det är vintern 2006.

Alex Wyler är en frustrerad arkitekt, besviken på sin fars bristande engagemang för familjen. Nyligen hemkommen från ett par års vistelse på annan ort flyttar han in i ett hus vid en sjö. Det är tomt, dammigt och ingen har bott här på åratal. I brevlådan finner han brevet från Kate. Det är vintern 2004.

Det tar ett par brevväxlingar innan de båda konstaterar att brevlådan faktiskt fungerar och att de verkligen är åtskilda av två år. Undan för undan släpper de in varandra i sina liv genom breven.

Det här visade sig vara en mycket träffsäker film. Den mystiska brevlådan står inte alls i fokus utan människorna som finner varandra genom den. Och båda skådespelare – Keanu Reeves och Sandra Bullock – gör rollerna ytterst mänskliga. Deras personliga problem spelas ner till förmån för deras interaktion i breven. Vi i publiken lär känna dem samtidigt som de lär känna varandra, få detaljer dyker upp i förtid. Detta gör åtminstone för mig att filmen är njutbar som en riktigt bra bok. Jag försöker aldrig tänka i förväg själv, jag sitter heller aldrig och letar information, jag bara sitter och tar emot tacksamt när tid kommer.

Brevväxlingen börjar normalt men utvecklas snabbt till en konversation. Alex och Kates privatliv rullas upp samtidigt som vi hör dem prata med varandra. I vissa scener besöker de samma platser och ganska subtila specialeffekter skiljer dem åt i tid. Det är snyggt att se på och det skapar även en oväntad dynamik. Tid och rum sätts åtsidan för en stunds fantasi i vardagslivet. Min vilja att se dem tillsammans ”på riktigt” växer för varje scen. Jag inser att de är som gjorda för varandra men ödet vill visst annat och på så vis stegras spänningen.

Det blir än intressantare när Alex träffar Kate i hans nutid, då det är två år kvar innan Kate börjar deras brevväxling. Detta tillsammans med klippningen som tar oss fram och tillbaka mellan tiderna gör filmen till en liten orienteringsrunda för hjärnan också. Jag känner mig emellanåt lätt desorienterad, men på ett bra sätt. Samtidigt känner jag mig delaktig i handlingen i vissa speciella scener, när jag som tittare kan se hur saker och ting börjar hänga samman. Det känns aldrig som om filmen försöker lura tittaren med någon stor tvist, men själva avkodningen av vissa specifika händelser är nästan den största njutningen av filmkvällen. Och de sista minuterna är oerhört spännande och direkt engagerande.

Hela filmen var så engagerande faktiskt att jag inte gick ut för att rapportera ett fokusfel, och jag jobbar trots allt som biografmaskinist. Det ni!

Denna text postades även på dvdforum.nu.

Länge sedan sist...

Jag passade på och gick på bio. Det händer inte speciellt ofta, trots - eller kanske just därför - att jag jobbar på en. Men kvällen vigdes åt Huset vid sjön och Cars. Och till bilar fick jag även sällskap av en vän, alltid trevligt.

Det var ett bra tag sedan jag besökte en annan bio än min egen kom jag på. Det var faktiskt första biobesöket på över ett år. Förra sommaren gick jag på ett Sagan om ringen-maraton, och innan dess såg jag Million Dollar Baby när den visades reguljärt. Visserligen dök det upp två besök på en rejäl IMAX Dome/Planetarium under tiden men det är en helt annan upplevelsetyp.

Något att fira

Så, hur firar man att man nu klarat sig i ett halvår utan Coca-Cola? Tja, man kan slå upp en 200g påse med Estrella Hot Sweet Chili chips, nalla två Falcon Ale från kylskåpet och bänka sig med en av världens bästa filmer alla kategorier - Blade Runner - Director's Cut.

Ett halvår utan Coca-cola

Lördagen den 4/3 drack jag läsk, under ett möte i Skövde. Sedan dess har jag inte druckit en droppe, vare sig Coca-Cola, Fanta, Sprite eller liknande. Orsaken? 18-hålsbannan i munnen.

Enligt vad jag räknat ut drack jag upp emot 1,2 - 2 liter per jobbkväll. I ett par års tid. Kombinerat med en otillräcklig tandhygien, och ni kan räkna ut resten själva.

Den första tiden var faktiskt inte rolig. Konstant huvudvärk i ett par dagar bekräftade misstanken om att det också rörde sig om ett sockerberoende. Därefter blev det än roligare (obs! ironi) när man så besökte en tandläkare. Hur många besök det blev där kommer jag inte ihåg, bara att jag inte längre är rädd för sprutor i munnen.

Sedan blev det ett besök hos tandhygienisten, där jag fick lära om hur man borstar tänderna. Lägg därtill byte av tandkräm till en dunder-och-brak-version kallad Duraphat med exceptionellt högt fluorinnehåll.

Men helvetet är inte över än, två visdomständer måste opereras ut. Men efter det så är det bara att fortsätta borsta och vara glad.

Och hittade jag någon annan last istället? Ja. Cola-maskinen på bion har även en tapp för vanligt kolsyrat vatten. Nu blir det 1,2 - 2 liter kolsyrat vatten istället varje kväll.

Rollercoasters!

Som det kanske framgick av min post förra veckan gillar jag att åka karuseller. Men favoritattraktionerna är alltid bergochdalbanor, i alla dess former och färger. Men eftersom jag åkt allt på Tivoli och Bakken i Köpenhamn, och nästa nöjesfält av rang är fyra timmars bilfärd bort (Liseberg, Göteborg) så är det tur att det finns bra simulatorer till datorn.


NoLimits Rollercoaster Simulator har jag funnit vara den bästa på marknaden. Otroligt realistisk med flera typer av banor, både i trä och stål. Och är man inte nöjd med de medföljande banorna kan man alltid designa egna. Bilden ovan visar min senaste skapelse som ännu inte har fått ett namn. Och det är inte helt lätt att designa bergochdalbanor kan jag tala om för er.

Eftersom NoLimits registrerar hur mycket g-krafter man utsätts för så måste man hålla i tyglarna ordentligt. Spåret kan heller inte ta vilka svängar som helst utan då råkar man ut för s.k. pumping - ryckiga svängar - vilket inte känns kul alls om man skulle åkt i verkligheten. Men det har blivit en utmaning att bygga bergochdalbanor som jag skulle vilja åka. De enda gränserna för fantasin är vad datorn och grafikkortet klarar av helt enkelt.

För de som har NoLimits har jag lagt upp mina egna bergochdalbanor på Coaster Corner.

Slutligen kan jag ju även tipsa om en film i ämnet: Rollercoaster (1977).