Blue Planet (1990)Regi: Ben Burtt
Trots att det skiljer fem år dem emellan så känns Blue Planet stöpt i nästan samma form som The Dream is Alive. Filmad ombord på flera olika uppdrag med NASAs rymdfärjor och ihopklippt med foto från jorden. Dock ligger fokus helt och hållet på vår planet, med vackra vyer från omloppsbana och utvalda platser på jorden. Så här 18 år senare är filmens tema med miljö rätt tam jämfört med dagens klimatdebatt och miljömedvetenhet, däremot fungerar den fortfarande som relativt lättsam dokumentär med syfta att fånga uppmärksamheten kring ämnet.
Och fånga uppmärksamheten gör den, speciellt i inledningen. Efter förtexterna blir duken svart, och långsamt, långsamt kommer den enorma, blåa planeten upp från tomma intet tills hela duken är fylld av en hänförande vy ner mot ett hav, med landmassor och moln som små bomullstussar. Eftersom IMAX bygger på en så enorm bild att hela ens synfält upptas av filmbilden blir ofta effekten av att det känns som man är där själv. Och mycket riktigt är det här det närmaste man själv kommer en rymdfärd.
Tyvärr tappar filmen lite av styrfarten efter en stund. Det står klart att filmen lever mest för sina vyer och spektakulära scenerier. Som flygbilden över Los Angeles är nästan lika hänförande som inledningen, eller vyn från läktaren på en baseball-arena, utsökt komponerad för att förstärka effekten "av att vara där". Och tvyvärr måste jag säga att jag kommer att minnas mer från filmen tack vare sina vyer, än själva berättelsen i övrigt. Men trots allt är det en film som bör ses i sitt rätta format, från 15/70mm film på IMAX duk, Flat eller Dome spelar ingen roll.
En bra detalj med en IMAX-projektor är att den har förmågan att ta bort damm från bländaröppningen med tryckluft under tiden filmen rullar. Vilket behövs, för kopian som rullade var ju 18 år gammal. Inga repor, lite fladdrig färg emellanåt, men kopiöst med damm. Och damm på en IMAX-film blir rätt stort på duken. Flera av fläckarna som dansade runt gång på gång var en meter långa. Så operatören rensade bländaren nästan konstant i 40 minuter.
Upplevelse: 7/10
Film: 6/10
Everest (1998)Regi: David Breashears, Stephen Judson, Greg MacGillivray
Efter att ha sett The Alps förra året har jag undrat hur förlagan med Himalayas högsta punkt står sig som film. Och nu så kom chansen att se Everest.
Världens tak, en så avlägsen plats att väldigt få besöker den, än färre får chansen att bestiga Everest, och ännu färre når toppen. Därför är upplägget med en dokumentärfilm där en filmkamera faktiskt följer med hela vägen upp till toppen en briljant idé. Och idén förvaltas perfekt.
Återigen är det en film som lever för sina vyer, för utsikten från bergssidorna och i dalgångarna högt där uppe i Himalaya är verkligen underbara. Det är svårt att beskriva känslan av att sitta och titta på något så beständigt, så gammalt, så stort och så vidsträckt, när man vet hur liten man är i sammanhanget. Man blir rörd, känner vördnad inför bergen och att filmen lyckas förmedla den känslan är ett mycket gott betyg.
Tvyärr inträffade en av de värsta olyckorna på berget någonsin när filmen spelades in. Nu frossar man inte i detaljerna men de har helt klart tagit med tillräckligt mycket av olyckan för att vi ska få en tydlig uppfattning av exakt hur farligt det är att klättra så högt upp. Samtidigt är olyckan en katalysator till känslan av framgång och lycka över att de slutligen lyckades ta sig (och IMAX-kameran) upp till toppen.
Att se världen från ovan, att veta att man kan inte komma högre upp, det finns bara ner härifrån är verkligen enastående. Att jag sen inte behöver riskera liv och lem eftersom jag sitter ner på rad 7 strax bredvid IMAX-projektorn spelar ingen roll, i de få scenerna befann jag mig där, jag var med. Det kändes i alla fall så. Och det var på ett strålande humör jag avslutade dag ett när jag gick ut från Everest. Upplyft, glad och nöjd med en av de bästa IMAX-filmerna jag sett. Fantastiskt.
Upplevelse: 10/10
Film: 10/10
Mysteries of Egypt (1998)
Regi: Bruce Neibaur
Det första som slår en när bilden tornar upp sig på duen är ett "woah... ta ett steg tillbaka". Mycket riktigt, filmen är egentligen gjord för IMAX Flat (platt duk), och i förlängingen är den väldigt snygg för det lilla formatet. Tyvärr är det så att när filmen projiceras på kupolduk blir den beskuren i hörnen, samt att perspektivet blir något förvrängt så trycks vi än närmare motivet. Vilket yttrar sig i att när man förlägger handlingen till bildens övre halva så hamnar det nästan rakt ovanför oss på duken. För IMAX bör man dessutom lägga allt viktigt i sweet-spoten som befinner sig i bildens nedre tredjedel.
Resultatet av det här är att filmen är snygg, men många vyer och vistas från Epypten blir ordentligt vingklippta. Eftersom Everest dagen innan var så perfekt från rad 7 så valde jag att skippa att gå förbi de som redan satt på rad 8 där jag egentligen skulle sitta, och tog samma plats som kvällen före. Bad Move. Men det gick ändå.
Men själva filmen var mycket trevlig, med det för IMAX-dokumentärer udda greppet att ha handlingen centrerad kring en berättare som dessutom är en karaktär i filmen själv. Grundhistorien täcker in upptäckten av Tutankhamuns grav och hur Egyptierna såg på gudar, solen, faraonerna och efterlivet. Det läggs väldigt mycket krut på pyramiderna och framförallt en scen står ut som riktigt häftig: Cheopspyramiden sedd rakt ovanifrån. I sin fulla storlek på duken var det det enda klipp som verkligen bevisade pyramidens formidabla storlek.
Musiken är också riktigt fin och skänker filmen extra magisk krydda. Resultatet är storslaget och emellanåt riktigt detaljerat om Egypten och dess historia. Mycket trevlig film.
Upplevelse: 8/10
Film: 8/10
Grand Canyon: The Hidden Secrets (1984)
Regi: Kieth Merrill
En mycket kort film, bara 35 minuter lång mot normalt ca 40-45 minuter som IMAX-dokumentärer brukar vara. Och det är synd, eftersom den annars är så proppfull med enormt vackra vyer över Coloradoflodens största bedrift, Grand Canyon. Istället för att fokusera på geologin i området berättar den via dramatiseringar om de första bosättningarna vid och i klyftan, samt upptäckten och de första utforskningarna av Grand Canyon. Givetivs förekommer flera små åkturer med kameran satt längst fram i en båt som åker nerför lite vilda strömmar. Det suger rejält i magen när det händer...
Det här var den äldsta IMAX-filmen jag sett, och det syntes tyvärr, för det förekom en del repor i början av filmen. Mest udda med repor på IMAX-kopior är ju att de drar horisontellt förbi på duken, eftersom filmen rullar sidledes i projektorn. Något som jag inte vet är om ljudet spelades upp från originalet på 35mm magnetband som rullar i synk med filmen, eller om de fått tag på en digital kopia av ljudspåret. Det som talar för det första är att det svajade likt ett kassetband på två ställen. Men i vilket fall som helst är tyvärr filmens ljud i behov av en nymix. För det var alldeles för skarpt i diskanten för att vara njutbart när musiken av (ingen mindre än) Bill Conti drog loss ordentligt. Fantastisk musik till lika fantastiska bilder, men som sagt mixat till en liten plåga.
Som dokumentär räknat är den dock ganska tunn, allt den lever för är storslagna vyer över Grand Canyon. Förvisso blir man mättad av det ganska snabbt, men å andra sidan kan man heller inte få nog av utsikten över detta enorma, naturliga monument över erosion och den totala tidlöshet som omgärdar området.
Upplevelse: 9/10
Film: 7/10
Totalt kostade mig dessa två dagar rätt mycket. 400 kr i resekostnader (totalt tre timmar restid allt som allt), 312 DKK i biljetterna (vilket blir ca. 426 SEK),
304 kr i mat och kaffe. Men skulle jag göra om det? Med råge JA!
För jag gick nämligen förbi Imperial som råkar ligga på vägen mellan Köpenhamns huvudbangård och planetariet. Och vad får jag se på en reklamskylt. Jo, The 2:nd Annual 70mm Festival. Med filmer som Poltergeist, Patton, Hello Dolly!, Fame, The Abyss och Titanic. Ja jävlar. Tur att öronen fanns kvar annars hade mungiporna mötts i nacken. Gissa vad jag gör 26-30/4 2009?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar