En dag i filmmusikens tecken

Gårdagen bjöd som jag skrev på två filmer, Koyaanisqatsi och Pansarkryssaren Potemkin.

Koyaansiqatsi är fortfarande, trots världshistoriens kanske repigaste kopia, en helt lysande film. Dessutom blir den än aktuellare och fruktansvärt kuslig när man ser den på bio. Alla detaljer blir så mycket större och tydligare än på dvd, samt att musiken verkligen sätter sina klor i en.

Eftersom jag till och med recenserat filmen på dvd gick jag in för att bara se filmen, inte analysera eller dylikt. Men trots detta gick det rent meditativa kollaget hem och att lämna salongen efter 86 minuter var med inte helt lätta steg, trots att jag hade bråttom. Således en mycket bra film. Känner dock att jag måste se om den och resten av Qatsi-trilogin snarast (Powaqqatsi och Naqoyqatsi).

Men eventuellt vemod blev som bortblåst en halvtimme senare när Malmö Operaorkester stämde in i Dimitrij Sjostakovitjs symfonier sammanvävda till ett soundtrack för Pansarkryssaren Potemkin. Vilken underbar känsla att lyssna på ett live soundtrack tillsammans med filmen på duk. Som att lyssna på ett isolerat musikspår på dvd fast otroligt häftigare.

I vilket fall som helst har jag fått förnyad energi efter en full vecka med skolfilm så jag nu orkar köra en hel vecka med skollovsfilmer istället.

En ledig dag 2 - Biorusningen

Det blir inget maskinrum för mig idag, jag har tagit mig fri för att... (trumvirvel) gå på bio!

Köpte biljett till Pansarkryssaren Potemkin som man visar på Storan i Malmö med livemusik då det är en stumfilm. Ska bli intressant.

Men för någon vecka sedan upptäckte jag att man även ska visa Koyaanisqatsi på Spegeln idag. En chans man absolut inte bör missa. Tidsmarginalen är bara en halvtimme emellan filmerna.

Så om någon undrar vad det var som blixtrade till någonstans mellan Stortorget och Stadsteatern i Malmö så var det bara jag som försökte hinna med två filmer på en dag.

Obekväm arbetstid

Klockan ringde redan kl. 8:00. Snooze-funktionen aktiverades ett par gånger så tidigast 8:42 orkade benen över sängkanten. Men strax efter nio var jag på bion, och 9:32 startade skolfilmsföreställningen av Ninas resa.

Har jobbat så länge på eftermiddag/kvällstid i så många år nu att min dygnsrytm mer eller mindre är permanent förskjuten. Men redan innan jag började jobba på bio var jag inte speciellt glad för att gå upp på morognen.

Och nästa vecka är det skollov med allt vad det innebär i tidiga matinéer... nej, tacka vet jag midnattspremiärer och annat kul.

Respektlöst

De antirasistiska filmdagarna fortsätter, och efter Zozo kom Ninas resa.

Personligen tycker jag att det är ganska respektlöst - att som vissa av eleverna gjorde - lämna salongen stup i kvarten för att antingen springa på toa, ut och röka eller gå till närmaste butik för att handla godis. Givetvis är nödvändiga toalettbesök helt acceptabla, men någon måtta får det allt vara på springandet.

Ninas resa är en dramadokumentär om Nina Einhorn och hennes överlevnad i Warsavagettot. Det är som väntat en mycket stark film, där en inspelad intervju med Nina ligger som berättarröst åt en filmatisering av händelserna med polska skådespelare.

Att som elev vara ointresserad av en skolfilm är väl en sak, men i det här fallet är berättelsen inte uppdiktad och jag hoppas (och tror) att de flesta ändå lämnade salongen med något att tänka på. Framför allt hoppas jag att Ninas egna ord på slutet sätter sig fast; att hon aldrig någonsin träffade på någon klasskamrat från hennes hemort Lodz i Polen, alla andra föll offer nazisterna.

Dagens citat

Ska vi se en rasistisk film?

Från någon i kön vid inläppet till dagens första föreställning av Zozo, under de Antirasistiska filmdagarna.

Käkkirurgi - eller tand 2 av 2 är ute

Och där har vi bov nummer två, fast utopererad. Nasty!

Lite värre än sist eftersom det inte fanns så mycket kvar av kronan, den bet jag sönder för över ett halvår sedan. Nu fick kirurgen splittra tanden allteftersom hon försökte dra ut den.

Överst i bilden syns resterna av tandläkarens tillfälliga täcklagning.

Och nu är det bara att knapra värktabletter i ett par dagar, skölja med bakteriedödande medel och undvika vissa typer av maträtter så ska det nog gå den här gången också. Nu har jag även fått hem två nya böcker att sätta mig in i, börjat läsa en roman och fått hem årets klart bästa soundtrack på CD att lyssna på. Nästan så jag blir irriterad över att behöva springa iväg på jobbet hela tiden, istället för att sitta hemma och kurera mig...

Och när jag tänker på det så kanske det är dags att bilda en stödförening för "käkkururgins offer" också.

En himla massa musik

Noterade en liten bedrift i WinAmp för en stund sedan. En och samma låt har blivit spelat hela 100 gånger sedan jag laddade ner den, lagligt då alltså.


Vinnaren blev Synth Sample 1, av Mixer. Den bygger på ett gammalt låtdemo som fanns till Commodore 64. Trevligt nog äger jag en sådan dator och jag har även haft just det demot som låten är en remix på. Hög nostalgifaktor alltså.

Egentligen är WinAmps playlist lite haltande, eftersom jag lyssnar väldigt mycket på soundtracks också, men dessa kör jag direkt från CD-skivorna och då syns de bara på min Last.fm-profil. Har inte riktigt den hårddiskkapaciteten att lägga in min skivsamling än.

Point of no return

Noterade en rätt intressant detalj idag angående filmen Click.

Den för dramaturgin så viktiga "point of no return" ligger placerad strax efter aktskiftet på akt fyra (av sex akter) så det är nästan precis mitt i filmen. Och när jag tänker efter så ligger även den första vändpunkten strax innan aktskiftet redan på akt ett. Akt två och tre går alltså åt till fördjupning och akt ett var presentationen, samtidigt som fyra, fem och sex tar upp konfliktupptrappning och konfliktlösningen.

Normalt sett tänker jag inte på detta, mer än att jag kan tänka ut var och hur vändpunkterna är placerade, men just här blir det så tydligt när filmen är klippt så att punkterna hamnar så väldigt nära de fysiska aktskiftena.

Åtminstone känner jag att det blir intressant. Och så känns inköpet av Manus och dramaturgi för film av Thomas Granath som en lyckad investering när kunskaperna sitter kvar så här 1,5 år efter bokens första genomläsning.

Livets små glädjeämnen (del II)

Såg Lady in the Water igår. I mitt tycke en bra film, ytterst snygg och med fantastisk musik. Berättelsen var bitivs även mycket engagerande. En riktigt härlig godnattsaga med andra ord.

Det speciella med visningen var att jag var ensam. Ingen annan besökare dök upp så när resten av personalen gått hem så passade jag på att se filmen själv.

Jag och en tom salong, en sen lördagskväll. Med full kontroll över volymkontrollen på en riktig Dolby-anläggning. Hemmabios, släng er i väggen!

Fredagen den 13:e är över...

...och hur gick det?

Tja, jag brukar alltid göra något fel den här dagen. Det är som om min hjärna är programmerad att göra så.

Men idag (eller igår, då jag de facto skriver detta efter midnatt) så gick det mesta bra. Stressade med att få färdig kopiorna för Click och Lady in the Water för visning. Missade att jag stängt en skyddslucka så de första fem sekunderna av Casino Royale, Trailer 02, inte syntes. Och så var ljudet på Click mixad en jäkla bit högre än alla de andra filmerna, så den började med ett brak (nästan bokstavligen). Tur att jag stod i närheten av ljudprocessorn och därmed volymkontrollen.

Men i övrigt, en bra dag.

Original Aspect Ratio (del 2)

Så, nu är de äntligen här: Mina normalbildsobjektiv! Skåda "skönheterna"...


Det kommer att bli lite pillgöra att montera dem eftersom mina projektorer bara har plats för två olika bildformat som standard. Så vid en visning i normalbild så måste jag montera av vidfilmsobjektiven helt. Har inget i NB liggande så jag får väl öva mig på reklamjournalen nästa vecka eller något sådant.

Men nu slipper jag åtminstone att skämmas för att köra filmer i fel bildformat.

En himla massa filmer...

Så här hade jag det i fredags. Trångt men härligt.

Pondus går på bio

Ungefärlig översättning:

-Låt mig gissa... jag har plats 12 på rad 7, är det möjligt att du har plats 12 på rad 6?
-Ja, kors i taket!


Pondus är en av mina favoritserier, vid sidan av Elvis och Monty.

Out of space!

Jahapp... Då har det äntligen hänt. Jag har officiellt slut på ordinarie filmhjul i mitt maskinrum. 7 miljonärer ockuperar två hjul, På andra sidan häcken 2, John Tucker must die 2, Alfons och pappa Åberg 1, Ninas resa 3. Varje hjul rymmer upp till 2000 meter (drygt 1 timme i speltid) så ni förstår att det här är rätt stort för en singelbiograf.

Problemet är bara det att imorgon dyker även Hotet inifrån upp. Just det, en film till och jag får som sagt inte plats med den... Hur löser man ett sådant problem?

Få se... Alfons skall rulla minst, bara två föreställningar. Dock har jag ju tillfälligt problem med bilden på den filmen så "fixen" med bildhöjden vill jag bara utföra på den ena projektorn. Den andra saknar för övrigt fortfarande ett fjärrstyrningskort p.g.a. någon som hade semester i Tyskland hos hårdvaruleverantören. Och utan kort är det en pina att justera bildhöjden manuellt.

Ninas resa så, den visas en gång till den här veckan och sedan en gång nästa vecka, problemet är att den var redan så sliten att jag inte vill röra den i onödan. Dessutom spolar jag inte upp och ner en kopia för en enda visning, och den är redan nu uppspolad.

Nästa film är 7 miljonärer som bara skall visas tre gånger till. Om jag bryter upp den kopian till de individuella akterna igen och lägger dem på mina små akthjul (som rymmer just bara en akt vardera, ca 600 meter) så kan jag köra den filmen manuellt, och därmed få hjul över till Hotet inifrån.

Så får det bli. Jag är ju inte certifierad biografmaskinist för ingenting...

Städa din kopia innan du lämnar den ifrån dig!

Är det något jag hatar så är det när jag får en kopia där blänkmärken till automatiken sitter kvar. För icke insatta så är detta oftast små klistermärken med ett aluminiumskikt som kan läsas av en metalldetektor. När märket så passerar genom projektorn vet automatiseringsdatorn vad som händer och vad som skall göras, som att starta eller stanna projektor, byta bildformat, tända/släcka ljus eller öppna/stänga ridån.

Viktigt är att man alltid tar av alla märken när man spolar ner en kopia för att skicka vidare den till nästa biograf. Chansen är stor att de inte har samma typ av programmering som just du har. Jag har t.ex. ett märke på slutet som gör allt; stänger ridån och väntar fem sekunder och därefter stannar projektorn. Vissa biografer har två skilda märken för detta, osv.

Och vad händer då med märken som är kvarglömda, gömda mitt i eftertexterna någonstans. Jo, givetvis att de ställer till det med din egen programmering och avslutar filmen i förtid, för att ta det som hände ikväll. Mitt i eftertexterna till Ninas resa så stängs ridån och projektorn stannar. Med folk kvar i salongen dessutom. Det svors halvhögt och halvosande från min sida minst sagt. Och väl på spolbordet hittade jag det lilla jäkla blänkmärket efter en stunds letande (att veva film för hand för att hitta ett litet märke blir snabbt jobbigt).

Nåja, kvällen gick i övrigt riktigt bra. Jag var nöjd med skärpan och ljudvolymen - för att vara en dramadokumentär har Ninas resa riktigt dynamiskt ljud.

666, the number of the... film?

Jodå, det fanns alltså en film med denna talföljd som filmnummer. 79-666 för att vara exakt, och den är i administrationen förknippad med Sök. Vågar du se den?

Månadens bild, oktober 2006

Dimmig morgon
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2.8L USM

Tänkte prova på att publicera en bild i månaden, som ett försök att få mig själv mera aktiv bakom kameran. Har ju för tusan en systemkamera med utbytbara objektiv i proffskvalitet som jag använder lite för sällan (ett par gånger i månaden). På det sättet blir man ju aldrig en bättre fotograf...

Första bilden är från just denna morgonen. Vaknar upp till underbar dimma som bara väntar på att förevigas. Synd att vädret blev bättre senare, det var verkligen mysiga morgontimmar i det vita.

Att visa en klassiker

Det är alltid något speciellt att visa film som man personligen tycker om. Jag blir glad över att få visa upp något speciellt, även om jag bara är sista länken mellan filmskaparen och publiken.

Jag har inte så många men dock fina minnen av diverse olika Alfons Åberg kortfilmer som jag sett på TV när jag var liten. Böckerna har jag nog också haft en gång i tiden. Så att få in en kopia av Alfons och pappa Åberg att visa under två matinéföreställningar var mycket roligt.

Tyvärr är kopian i ett bedrövligt skick; repig, skadad och smutsig. Och jag kunde inte köra den i rätt bildformat heller. Men resten gick fint efter att jag reparerat ett antal skarvar. En provkörning av första akten gav rätt ljudformat (vilket för ovanlighetens skull var 01-Mono).

Och nu efter två färdiga föreställningar står det än en gång klart att jag redan har mitt drömjobb...