Koyaansiqatsi är fortfarande, trots världshistoriens kanske repigaste kopia, en helt lysande film. Dessutom blir den än aktuellare och fruktansvärt kuslig när man ser den på bio. Alla detaljer blir så mycket större och tydligare än på dvd, samt att musiken verkligen sätter sina klor i en.
Eftersom jag till och med recenserat filmen på dvd gick jag in för att bara se filmen, inte analysera eller dylikt. Men trots detta gick det rent meditativa kollaget hem och att lämna salongen efter 86 minuter var med inte helt lätta steg, trots att jag hade bråttom. Således en mycket bra film. Känner dock att jag måste se om den och resten av Qatsi-trilogin snarast (Powaqqatsi och Naqoyqatsi).
Men eventuellt vemod blev som bortblåst en halvtimme senare när Malmö Operaorkester stämde in i Dimitrij Sjostakovitjs symfonier sammanvävda till ett soundtrack för Pansarkryssaren Potemkin. Vilken underbar känsla att lyssna på ett live soundtrack tillsammans med filmen på duk. Som att lyssna på ett isolerat musikspår på dvd fast otroligt häftigare.
I vilket fall som helst har jag fått förnyad energi efter en full vecka med skolfilm så jag nu orkar köra en hel vecka med skollovsfilmer istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar