Är det något jag hatar så är det när jag får en kopia där blänkmärken till automatiken sitter kvar. För icke insatta så är detta oftast små klistermärken med ett aluminiumskikt som kan läsas av en metalldetektor. När märket så passerar genom projektorn vet automatiseringsdatorn vad som händer och vad som skall göras, som att starta eller stanna projektor, byta bildformat, tända/släcka ljus eller öppna/stänga ridån.
Viktigt är att man alltid tar av alla märken när man spolar ner en kopia för att skicka vidare den till nästa biograf. Chansen är stor att de inte har samma typ av programmering som just du har. Jag har t.ex. ett märke på slutet som gör allt; stänger ridån och väntar fem sekunder och därefter stannar projektorn. Vissa biografer har två skilda märken för detta, osv.
Och vad händer då med märken som är kvarglömda, gömda mitt i eftertexterna någonstans. Jo, givetvis att de ställer till det med din egen programmering och avslutar filmen i förtid, för att ta det som hände ikväll. Mitt i eftertexterna till Ninas resa så stängs ridån och projektorn stannar. Med folk kvar i salongen dessutom. Det svors halvhögt och halvosande från min sida minst sagt. Och väl på spolbordet hittade jag det lilla jäkla blänkmärket efter en stunds letande (att veva film för hand för att hitta ett litet märke blir snabbt jobbigt).
Nåja, kvällen gick i övrigt riktigt bra. Jag var nöjd med skärpan och ljudvolymen - för att vara en dramadokumentär har Ninas resa riktigt dynamiskt ljud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar