Att vakna på rätt sida

Biografmaskinist och tidiga morgnar är igen bra kombination.

Så när det ska ges fyra dagars skolbio kl. 9:00 och det bara blir dryga fem timmars sömn är dagen lite trög om vi säger så.

Tills man startar filmen och det här spelas.

Oh, what a wonderful morning!

Snakker du norsk?

Morgonens övningar består i att överhuvudtaget komma ur sängen vid denna okristliga tidpunkt för att förevisa dvd-film på bioduk. Skivan till denna skolbio kom i förrgår och jag testade igår. Allt ok.

Så idag, startar och inser efter en kort stund att jag glömt bort textningen när det rullar norsk textning. Opsie.

No biggie, vi tar bara och pausar och ändrar subtitles on the fly (givetvis med stängd dowser, menyändringar ska inte ske för öppen ridå, ens om det är skolfilm). Ehm, nej, det tokvägrar skivan att tillåta oss att göra. Vad ända in i ...

Återstår bara att snabbt informera publiken att dvdskivan beter sig som en schizofren pungråtta (fast i snällare ordalag) och jag måste starta om den för att välja svensk text, samt spola fram dit vi kommit.

Jag behöver kaffe... Zzzzz....

Skolbio med ettor och nollor

En viss fördel med att köra skolfilm digitalt är det är lättare. Som den zombie man är tidigt på morgonen behöver jag inte oroa mig för att ladda halvbild, glömma byta ljudformat, kolla skärpan (speciellt som jag ofta har problem med ett öga som gärna får problem med "grus" och därmed är skarp syn som bortblåst för den dagen...).

Samt att servern så snällt säger åt mig när filmen är slut (next cue countdown) så jag slipper kolla var på tallriken filmen tas upp och uppskatta avståndet till markeringen där eftertexterna börjar.

Något som däremot kvarstår är städningen efteråt... SUCK.

Obekväm arbetstid

Klockan ringde redan kl. 8:00. Snooze-funktionen aktiverades ett par gånger så tidigast 8:42 orkade benen över sängkanten. Men strax efter nio var jag på bion, och 9:32 startade skolfilmsföreställningen av Ninas resa.

Har jobbat så länge på eftermiddag/kvällstid i så många år nu att min dygnsrytm mer eller mindre är permanent förskjuten. Men redan innan jag började jobba på bio var jag inte speciellt glad för att gå upp på morognen.

Och nästa vecka är det skollov med allt vad det innebär i tidiga matinéer... nej, tacka vet jag midnattspremiärer och annat kul.

Respektlöst

De antirasistiska filmdagarna fortsätter, och efter Zozo kom Ninas resa.

Personligen tycker jag att det är ganska respektlöst - att som vissa av eleverna gjorde - lämna salongen stup i kvarten för att antingen springa på toa, ut och röka eller gå till närmaste butik för att handla godis. Givetvis är nödvändiga toalettbesök helt acceptabla, men någon måtta får det allt vara på springandet.

Ninas resa är en dramadokumentär om Nina Einhorn och hennes överlevnad i Warsavagettot. Det är som väntat en mycket stark film, där en inspelad intervju med Nina ligger som berättarröst åt en filmatisering av händelserna med polska skådespelare.

Att som elev vara ointresserad av en skolfilm är väl en sak, men i det här fallet är berättelsen inte uppdiktad och jag hoppas (och tror) att de flesta ändå lämnade salongen med något att tänka på. Framför allt hoppas jag att Ninas egna ord på slutet sätter sig fast; att hon aldrig någonsin träffade på någon klasskamrat från hennes hemort Lodz i Polen, alla andra föll offer nazisterna.