Hur man identiferar en populär film

Man finner att på nio föreställningar, så har Pirates of the Carribean: Vid världens ände dragit sju fler besök än vad Spider-man 3 gjorde på alla sina 24 föreställningar.

Livets små glädeämnen (del IV)

De senaste veckorna har varit lite av en musikalisk revolution. Jodå, filmmusiken flödar fortfarande i hörlurarna, men jag hade glädjen att upptäcka två - för mig - nya artister. Den ena av dessa var en ingen mindre än Nina Simone.

Det är alltid något speciellt att höra en låt och direkt fatta tycke för den. Och än mer så när den används som den kritiska ingrediensen i en filmscen, som i slutet på Den nya världen. Ur intet uppenbarar sig detta mästerverk;

Oh Sinnerman, where you gonna run to?
Sinnerman, where you gonna run to?
Where you gonna run to?
All on that day

Well I run to the rock
Please hide me, I run to the rock
Please hide me, I run to the rock
Please hide me Lord
All on that day

But the rock cried out
I can't hide you, the rock cried out
I can't hide you, the rock cried out
I ain't gonna hide you guy
All on that day

I said, Rock
What's the matter with you rock?
Don't you see I need you rock?
Lord, Lord, Lord
All on that day

So I run to the river
It was bleedin', I run to the sea
It was bleedin', I run to the sea
It was bleedin'
All on that day

So I run to the river
It was boilin', I run to the sea
It was boilin', I run to the sea
It was boilin'
All on that day

So I run to the Lord
Please hide me Lord
Don't you see me prayin'?
Don't you see me down here prayin'?

But the Lord said
Go to the devil, The Lord said
Go to the devil
He said go to the devil
All on that day

So I ran to the devil
He was waitin', I ran to the devil
He was waitin', I ran to the devil
He was waitin'
All on that day

Jag räknar mig inte som troende, men även om det i grund och botten är en traditionell låt som användes för att få syndare att bekänna sina synder i kyrkan finner jag något speciellt i den.

För mig säger den rakt ut att du kan inte gömma dig, allra minst för dig själv. Varför trodde du aldrig på dig själv? Varför gjorde du inte som du kände för när du hade chansen?

Gradvis har jag den senaste tiden upptäckt små nya, och trevliga, saker hos mig själv. Jag planerar mig tid på ett helt annat sätt än tidigare och har överkommit vissa kritiska steg i min tillvaro. Ironiskt nog behövde jag ett par filmer som på olika sätt belyst detta för mig. Så kan det gå.

Därför känns det här stycket som en ren bekräftelse på att jag tagit mig ur vissa negativa tankegångar. Och om inte annat så finns den nu där som en trogen påminnelse.

Och Nina fortsätter själv med;

Oh I run to the river
It was boilin', I run to the sea
It was boilin', I run to the sea
It was boilin'
All on that day

So I ran to the Lord
I said, Lord hide me
Please hide me
Please help me, all on that day

He said
Child
Where were you?
When you oughta been prayin'?

I said Lord, Lord
Hear me prayin' Lord, Lord
Hear me prayin' Lord, Lord
Hear me prayin'
All on that day

Sinnerman you oughta be prayin'
Oughta be prayin', Sinnerman
Oughta be prayin',
All on that day

Sinnerman - Nina Simone. Från albumet Pastel Blues (1965).

Vill du nu höra musiken, och framför allt den helt underbara rösten, så kan du ju alltid lita på duktiga YouTube. Förbered dig på tio minuter musikaliskt mästerverk. Alla kategorier.

13:16

...var vad klockan sade när jag vaknade idag.

Men så är det heller inte varje dag som man har en trevlig världspremiär 00:03 till 02:51 för 120 personer (inklusive ett kommunalråd såg jag) under natten.

Men, nu är klockan 14:18, och 15:30 är det dags att jobba igen. Dock är det lugnt idag, eftersom jag bara kör 16:30-föreställningen, inte 20:00.

Triangelfilm i konkurs

Enligt pressen (Sydsvenskan / DN) och en annan bloggpost så begär Triangelfilm sig i konkurs. Vilket ju är ytterst tråkigt, men inte helt förvånande även om jag personligen blev tagen på sängen av beskedet, i och med Astorias rekonstruktion räknade jag inte med det här.

Innan resten av filmbesökarsverige börjar gnälla alltför högt om hur SF bara kör "mainstream" och allt där kommer från Hollywood; tänk efter och svara ärligt: när såg du sist en så kallad "kvalitétsfilm" och då helst en som Triangelfilm importerat, alternativt sett den på någon av deras biografer?

Smalfilm drar inte speciellt mycket besökare. För att ge lite siffror så tittade jag i statistiken för min bio. Från årskiftet har jag kört tio filmer under ett Studio-koncept där syftet varit att visa just lite smalare film med lägre pris. Dessa visningarna uppgick till ungefär 9,4% av alla föreställningarna, men drog ändå bara 2,5% av besökarna för samma period, eller 7,4 personer i snitt per föreställning om man nu vill räkna så. Som jag tidigare rapporterat drog en av dem bara en enda besökare och den filmen var egentligen inte speciellt smal heller.

Bor du på en ort som har en biograf som valt att satsa på smalfilm vid sidan av (eller tillsammans med) de större Hollywood-filmerna, så gå så ofta du kan. Räkna inte med att andra gör det i ditt ställe. Annars kan du tyvärr inte komma och gnälla när visningarna eventuellt upphör p.g.a. svikande intresse. Kom ihåg det.

Vad som återstår i den här affären är att se vad som händer med den kommande repetoaren från Triangelfilm, som t.ex. Terry Gilliams Tideland. Själv hoppas jag att de kommer hit på något sätt ändå, som t.ex. via en annan distributör.

Ett välbekant dilemma

Usch... känner mig så kluven just nu. Spider-man 3 sjunger på sista versen (eller tredje spelveckan om man så vill). Om två dagar kommer nästa förväntade braksuccé Pirates of the Caribbean: Vid världens ände.

Men jag har ärligt talat inte sett spiderman filmen än. Å ena sidan har jag ju sett både ettan och tvåan på bio, och varför bryta en fin tradition. Å andra sidan är jag så trött på den nu, jag har sett teasern och trailern 10⁴³⁴ gånger (känns det som) och jag har kört filmen rätt många gånger, vilket gjort att jag sett vissa nyckebitar, om och om igen. Jag vet t.ex. exakt hur den börjar och slutar.

Därför känns det tyvärr som det kan kvitta om jag ser den eller inte. Filmvåren fick sig ändå en fin avslutning med Notes on a Scandal och imponerande Den nya världen.

Den här problematiken infinner sig oftare än vad man kan tro. Antingen ska jag se filmen så fort som möjligt, eller så tappar jag väldigt lätt intresset för den just eftersom jag får se för mycket av den.

Det förekommer undantag, men de är få. Titanic och Pearl Harbor var båda filmer jag älskade att köra, föreställning efter föreställning. Fråga mig inte varför de stod ut från mängden, men det gjorde de. Jag kan bara hoppas att kommande filmsommar innehåller minst en film till av den kalibern.

Wild and crazy...

...är jag uppenbarligen. Hmmm...

What Classic Movie Are You?
personality tests by similarminds.com

Värmebekämpning

Förra sommarens värmerekord är redan i farozonen då samma temperatur har uppnåtts under en föreställning av Spider-man 3.

Det som gör situationen värre nu är att vi har mer teknisk utrustning i maskinrummet som inte mår speciellt bra av sådan extrem värme. Som en digitalprojektor, scaler och två datorer. Varav den ena är en server och väsnas extra mycket när temperaturen går uppåt.

Ventilationen suger fortfarande, kl. 23:00 varje kväll är den dessutom programmerad att stänga av sig! Vilket är ju helfestligt när föreställningar inte är slut förrän 23:30, eller som kommande premiären av Pirates of the Caribbean: Vid världens ände som ska börja kl. 00:03.

Men lite hjälp har dykt upp, i form av en mobil luftkonditionering. Dock kan den ju bara köra emellan föreställningarna eftersom det krävs utblås som vi då lämpligt lägger via en öppen nödutgång. Men tack och lov så klarar maskinen av att kyla rummet ganska snabbt och annars fungerar som en bra fläkt också.

Jag fick en idé...

Jag har inte haft en semester sedan... öhm... nyår 2006/07. Så, dags att planera inför nästa. Och vad kan passa bättre än att återvända till ett trevligt ställe som det här:

Fast när alla ljusen är tända. Och det är de bara en gång om året; under Blackpool Illumination.

Blackpool rymmer så mycket mer än bara Ocean Boulevard (på bilden). Blackpool Tower and Cirkus, Zoo och Pleasure Beach som i år har en hel del nyheter. Ja, ett par dagar här skulle verkligen sitta fint.

Så nu går jag i planeringstankar. Flyg, tåg eller buss, hotell och returresa. Vad det skulle kosta och allt däromkring. Men om jag verkligen kommer iväg till hösten återstår att se. Men vilken otroligt kul liten upplevelse det skulle bli. För vilken annan svensk känner till Blackpool Illumination, Tower eller Pleasure Beach?

Den digitala domänen färdiginstallerad

Så ser den ut, digitalinstallationen för reklam och framtida dvd-filmer (främst skolfilmer och andra specialtillfällen). Takfästet för projektorn fick vi tyvärr montera ner igen, då det var alldeles för ostabilt för den tyngd som projektorn har. Så ett panikinköp på IKEA var lösningen på alla våra problem.

Från toppen och neråt:

• Scaler Crystalio II Omvandlar bilden från 720p till 1080p


• Cineo 3+ 1080p e-cinema DLP projektor


• Skärm och tangentbord för val av reklamprogram


• Själva datorn för uppspelning av vald reklam


• Tom hylla för framtida dvdspelare (beställd men ej levererad)


• Och på väggen underst kan servern för alla reklamfilmerna skymtas.

Hur är då den digitala bilden. Tja, precis som med alla andra DLP-projektorer som har ett färghjul så uppstår regnbågseffekten om man vet hur man ska titta (vissa reklamfilmer med snabba rörliga bilder i hög kontrast avslöjar effekten direkt utan att du behöver röra på blicken).

Nu har jag visst en finslipad syn efter ett par år i maskinrummet, för teknikern kunde inte se regnbågseffekten. Men trots allt är bilden bra, men i ärlighetens namn saknar den det där lilla extra i ren färgmättnad. Något som syns extra tydligt när reklamen är slut och våra trailers på 35mm tar vid. Det är ingen "natt och dag"-skillnad men fullt påtaglig om man vet vad man ska titta efter.

Vissa inkörningsproblem återstår dock, som två tunna vita linjer till höger om bilden, men det misstänker jag är scalern som introducerar, eller så är det bara att applicera ett par procent overscan så bör de försvinna. Ljudet körs också utan brumreducering eftersom den lilla lådan fungerade inte alls.

Trailerfrossa 2: Klipp och klistra

Ännu en intressant iaktagelse bland alla trailers. Dock måste jag erkänna att jag inte lade märke till den själv förrän jag lagt båda dessa trailers tillsammans i samma paket framför Spider-man 3.

Sommaren kommer att vara full av filmer med hot från yttre rymden. Eller vad sägs om Transformers:


När så alla Decepticon-robotar fått spö så dyker Silversurfaren upp i Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer...


Rätt lustigt med en sådan extrem likhet mellan filmerna, trots de helt åtskilda berättelserna.

Båda bilderna är från filmernas respektive trailers, som kan skådas hos apple.com.

Eskapader i den digitala domänen

Installationen av digitalreklamen fortskrider nu i en rasande takt. Projektor, server, dator och scaler är fixade. Det som däremot tagit tid och resurser har varit ljudet.

Att få befintlig ljudanläggning att acceptera en vanlig PC som digital ljudkälla var inga problem. Med ett bra ljudkort är visst allt möjligt. Men att få rätt ljud var snårigare.

Än värre blir det när ljudanläggning och digitalanläggning ligger på två olika eluttag, med olika jordkällor. Datorn matar därför ut ljud som ger brum i salongen. Teknikern monterade då en liten "brumbox" som motverkade detta elektriska brum, men samtidigt verkar lådan vara byggd helt åt helve.... Den tar nämligen varje enskild kanal (vänster, center, höger, sub, left surround, right surround) och gör en "monomix" av allihopa där varje kanal i sin tur ger starkast signal, t.ex. att höger kanal läcker till samtliga andra kanaler - samtidigt som vänster gör det samma. Med det resultatet att var för sig låter de väl acceptabelt men totalt blir det en sju helvetes kakafoni. Definitivt inte föreställningsmannamässigt.

Så dagens eskapader i den digitala domänen var helt enkelt att försöka få rätt på den här brumlådan. Men det gick inte speciellt bra. Vad jumper J6 gör för något går liksom inte att ta reda på när fansk... *öhm* lådan inte kommer med någon manual.

Så med början i morgon så ska jag provköra digitalreklam med en aningens brum på ljudet. Och så får jag väl se hur publiken tar upplevelsen att få reklam igen framför filmerna. Det var ju ett tag sedan sist, 28 december 2006 körde jag sista reklamjournalen på 35mm. Nu är det den 6 maj 2007...

Månadens bild, maj 2007

Starry Night
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4,0L USM

En bild mot en klar natthimmel med en viss känd stjärnbild i rätt läge. Att stjärnorna är lite långa beror på att slutartiden ligger på 30 sekunder.

Bland maskinister, tekniker och övriga entusiaster

Mina besök på Royal i Malmö blir allt färre, men när jag väl går dit så blir upplevelsen desto bättre. Som idag med My Fair Lady i 2,20:1 på 5/70mm format.

Att se en bild så enorm (omkring 18x8 meter) och i så hög upplösning är riktigt roligt, tillsammans med ett ganska välbevarat 6-track magnetiskt ljudspår. Speciellt om man, som jag, sitter på rad 4 (av 22). Magnifikt är bara förnamnet.

Tillställningen var dessutom mer eller mindre en födelsedagsfest anordnad av en riktig 70mm entusiast. Filmkopian kom dock från Norge då filmen inte fanns i Sverige på 70mm. Så att se Audrey Hepburn och Rex Harrison sjunga med textning på norska var rätt lustigt.

Och förutom en stor skara filmentusiaster förekom det också just biografmaskinister och biograftekniker i salongen. Vilket är ganska vanligt vid sådana här tillfällen. Ibland önskar jag att jag bodde i Los Angeles där det går att regelbundet få se nygjorda 70mm kopior av både ny och gammal film, för det är verkligen något utöver det vanliga att skåda på en stor duk.

Life's good...

Det här kan bli rena rama musikalåret för mig. Funderar starkt på att se både Chicago och Oliver! i Köpenhamn till hösten. Och så såg jag den alldeles fantastiskt underbara Dreamgirls i dagarna.

Lysande grepp att starta filmen med tystnad under filmbolagslogotyperna, för att sedan lägga på publikljud och ett starkt inbjudande intro. Har inte sett musikalen på scen eller hört musiken förr, men mixen av R&B, Soul, Disco och ett stänk Opera var underbar. Rejält sväng i många av låtarna, som första aktens Move, Cadillac Car och Steppin' To the Bad Side.

Och när man inte trodde det kunde bli bättre så river Jennifer Hudson av en sådan otrolig prestation som Effie i And I Am Telling You I'm Not Going., att man bara häpnar. Välförtjänt birolls-Oscar där. Tillsammans med det snygga fotot var första akten riktigt känslomässigt utömmande. Och misstanken att resten inte kunde leva upp till And I Am Telling You... sprack rätt fort efter de första balladerna i andra akten rullat förbi. Patience, One Night Only och Listen är alla riktigt bra låtar och tillsammans i samma film blir resulatet magiskt.

Likt filmversionen av Chicago låter man eftertexterna inledas av ett s.k. Curtain Call med ett snyggt montage av alla de stora rollerna i filmen. På så sätt varar filmens underbara stämning ytterligare ett par minuter innan de vanliga eftertexterna tar över. Och varje sekund av denna feel-good-känsla är guld värd.

I och för sig är jag inte förvånad över hur bra filmen är, regissör är ju Bill Condon som verkligen överraskade mig med sitt väldigt lyckade drama Gods and Monsters för ett par år sedan.

Ja, och som inte det var nog i musikalväg så ska jag se My Fair Lady imorgon i Malmö på 70mm. Life's good...

Celebert besök i städskrubben

Eller vad ska man annars kalla det här:



Kul att veta att man jobbar på en harmonisk arbetsplats där personalen tar sig tid att efterleva det filmen lär oss, att ta ut våra artistiska svängar när tillfälle ges.

23 ways to screw with your mind...

Har visat den småtrevliga thrillern The Number 23 i ett par dagar nu. Blir inte riktigt klok på filmen. Nog är den bra och spännande men voice-overn gör att berättelsens andra del tappar fart på och på slutet blir det lite för krystat för egen smak. För att inte tala om hur Jim Carreys fru (i filmberättelsen alltså) handlar när vissa detaljer kommer i dagen, inte speciellt troligt att man gör så om maken gräver upp diverse saker ur jorden efter 13 år. Dock innehåller filmen en mycket intressant iaktagelse; hur mycket talet 23 förekommer runt omkring oss (förutsatt att manusförfattaren gjort sin research ordentligt).

Lustigt nog har besökare vid två tillfällen iaktagit just 23 eller 32 direkt efter de kommit ut från filmen. Som när en såg affischen för 300, en trea och två nollor. Eller den som lade märke till att de kom ut vid 22:03 tiden. Lite krystade båda två.

Men när jag ikväll kom hem och satte på vattenkokaren för lite Earl Gray-tea så vart vattnet klart vid 22:33 tiden, enligt klockan på mikrovågsugnen... um... Får nog trösta mig med att filmen inte blev nummer 23 sedd på bio i år. Men vänta nu... om jag tar siffersumman av mitt fulla namn och modulus med min favoritsiffra så får jag ju 23...

Vilken (sköldpadds)soppa!

Inom branschen nog inte många missat att Nordisk Film valt att gå sin egen väg från Sony Pictures och startat egen distribution. Därför får man väl ha lite förståelse för att det brister lite i rutiner t.ex.

Men snälla nån! Tidigare har jag visat tre av deras filmer, Beck - den svaga länken, Hannibal Rising och Parfymen. Inte till någon av dessa filmer dök det upp affischer. Och ett tomt skyltfönster är ganska oproffsigt, samt just tomt och får inte någon att stanna upp och se efter vilken film som visas nu.

Men priset togs nog i fredags när Teenage Mutant Ninja Turtles inte behagade att dyka upp, vare sig som affisch eller filmkopia. Det sista beskedet jag fick var att det fanns nog en kopia i mellansverige som skulle kunna utgå. Tja, klockan var då 15:45 och jag hade filmstart 16:30... Innan någon undrar, ja, filmen var bokad och bekräftad att vi skulle visa den under helgen.

Nu vet jag inte exakt vad som sades, men jag förstod på föreståndaren att efter ett samtal till Stockholm så blev det lite uppröda känslor. Och se, lördag middag stod filmen i maskinrummet och affischen satt i fönstret.

Är du här nu igen?

Den senaste "långköraren" jag haft nöjet att visa var The Queen. En väldigt fin film, med en helt klart värdig Oscarsvinnare i Helen Mirrens porträtt av den Queen Elisabeth II. Emellanåt slår det direkt gnistor om hennes skådespel, speciellt tillsammans med Michael Sheen.

Långkörare blev den då den klarade sig kvar tre veckor i maskinrummet (bra för en singelbiograf med rätt så många andra filmer runtomkring). Till saken hör att jag fick hem filmen på dvd (import från England) dagen efter att jag skickat iväg filmkopian från bion. Så det är en ganska udda känsla att återigen få köra den på 35mm på bion ikväll, då filmen går i repris i form av en abonnerad föreställning.

Men allt som allt är det kul att filmer stannar kvar i mitt medvetande på det här sättet. Inte bara för att de kommer tillbaka och spökar för mig, utan för att de känns som gamla bekanta, som någon man håller av och därför är det kul att träffa dem igen.

Tyvärr blev kvällens återträff lite av en skräckfylld sådan. Återigen fick jag ta fram blocket med filmskaderapporter och fylla i en diger lista med fel på kopian. Det digital ljudspåret (Dolby Digital) var t.ex. sönderrepat så att det inte längre går att köra filmen med digitalt ljud. Och även i det analoga förekom skrapljud. Lägg därtill dammiga akter och inristade skiftmärken. Så det känns som om jag fått polisanmäla en misshandel av min kära vän.

Livets små glädjeämnen (del III)

Till och från den senaste tiden har jag känt mig ganska stressad. Om inte det har varit något att göra så har jag glömt saker och ting, gång på gång. Eller så behöver jag bara blicka framåt i kalendern för att bli smått blek av anstormningen av arbete...

Men då behöver man bara lyssna på rätt musik så brukar det ordna sig rent sinnesmässigt. Igår kväll körde jag Blood Diamond för en liten skara besökare. Fördelen med få besökare är att man har salongen för sig själv rätt fort efteråt. Och med långa eftertexter kan man ta och koppla av en stund innan man går hemåt.

Och återigen visar James Newton Howard upp sin genialitet med ett riktigt fint soundtrack. Just den låt som avslutar hela filmen är en riktigt underbar pärla, som likt t.ex. Leave No Man Behind av Hans Zimmer från Black Hawk Down bygger upp musiken i flera steg men med samma tema, lager på lager, tills slutet är så där emotionellt kraftigt och musikaliskt underbart.

Det räckte med dessa ca. 7 minuterna igår för att må bättre både under resten av kvällen och även idag. Det soundtracket står nu högt på inköpslistan.

Wings of Glory

Jag håller med att spel kan vara konstverk i sig själv. Men jag är personligen mycket mera förtjust i direkt praktiska spel. Såsom simulatorer.

På min hårddisk gömmer sig en liten men trevlig samling av just sådana spel, som Roller Coaster Tycoon 2 (bygg din egen nöjespark - och här snackar vi konstverk när allt i från attraktioner och matstånd, samt städning och planering av gångvägar klaffar!), NoLimits Rollercoaster Simulator (bygg och åk din egen bergochdalbana), Microsoft Train Simulator (kör tåg) och slutligen Ship Simulator (kör båt, eller RMS Titanic om du så vill!).

Men det senaste tillskottet är både det mest utmanande och mest uppslukande av alla sådana spel jag köpt. Microsoft Flight Simulator X (deluxe edition) tillsammans med en joystick med Force-feedback är det roligaste jag installerat på år och dar. På fem dagar har jag lyckats med 60 landningar (varav en med en Boeing 747-400) och totalt drygt tio flygtimmar (och ärligen inte så många krasher, bara ett par stycken faktiskt, och nästan samtliga orsakade av Robinson R22 Beta II-helikoptern - förbannat bångstyriga åbäke!)

På väg från Kastrup mot Sturup, det är Skåne i bakgrunden.

Med hela jordklotet inlagt (jupp, baserat på satelitfoton) och 24000 flygplatser och en rejäl mängd med lokala byggnationer (som Öresundsbron och Turning Torso) kommer simulatorn räcka länge. Har redan upprättat en del övningsrutter, t.ex. från Kastrup till Sturup, eller Stralsund till Maglarp. Och även om mina landningar suger (jag brukar få touchdown när det bara är en si sådär 30 meter kvar av landningsbanan, eller trimma trädtopparna strax före banan) så går det framåt.

Tyvärr känner jag direkt hur farligt det här spelet är. Har jag någon fritid går den direkt åt att sätta mig ner och läsa igenom nästa flyglektion för att bättra på mina kunskaper om höjdmätare, trim, flaps, lyftkraft, V-speed och så vidare... Så om jag inte bloggar på ett tag vet ni var jag befinner mig, någonstans mellan molnen, fast ändå inte.