Life's good...

Det här kan bli rena rama musikalåret för mig. Funderar starkt på att se både Chicago och Oliver! i Köpenhamn till hösten. Och så såg jag den alldeles fantastiskt underbara Dreamgirls i dagarna.

Lysande grepp att starta filmen med tystnad under filmbolagslogotyperna, för att sedan lägga på publikljud och ett starkt inbjudande intro. Har inte sett musikalen på scen eller hört musiken förr, men mixen av R&B, Soul, Disco och ett stänk Opera var underbar. Rejält sväng i många av låtarna, som första aktens Move, Cadillac Car och Steppin' To the Bad Side.

Och när man inte trodde det kunde bli bättre så river Jennifer Hudson av en sådan otrolig prestation som Effie i And I Am Telling You I'm Not Going., att man bara häpnar. Välförtjänt birolls-Oscar där. Tillsammans med det snygga fotot var första akten riktigt känslomässigt utömmande. Och misstanken att resten inte kunde leva upp till And I Am Telling You... sprack rätt fort efter de första balladerna i andra akten rullat förbi. Patience, One Night Only och Listen är alla riktigt bra låtar och tillsammans i samma film blir resulatet magiskt.

Likt filmversionen av Chicago låter man eftertexterna inledas av ett s.k. Curtain Call med ett snyggt montage av alla de stora rollerna i filmen. På så sätt varar filmens underbara stämning ytterligare ett par minuter innan de vanliga eftertexterna tar över. Och varje sekund av denna feel-good-känsla är guld värd.

I och för sig är jag inte förvånad över hur bra filmen är, regissör är ju Bill Condon som verkligen överraskade mig med sitt väldigt lyckade drama Gods and Monsters för ett par år sedan.

Ja, och som inte det var nog i musikalväg så ska jag se My Fair Lady imorgon i Malmö på 70mm. Life's good...