Det gäller att vara uppmärksam när man spolar upp film. Igår fick jag putsa bort skiftmärken på en film, men i torsdags fick jag leka detektiv och hitta rätt ställe att skarva på.
Arthur och Maltazard är nämligen så märkligt gjord att hela sista akten är eftertexter. När jag tänker efter var även den första filmen, Arthur och Minimojerna, kopierad på det här sättet.
Där hade ju allt kunnat vara frid och fröjd men när man tittar närmare på slutet av akt 5 och starten av akt 6 finns ingen indikation på var man ska skarva. Bilden blir svart direkt precis som vid ett vanligt aktskifte, och eftertexter är just text på svart bakgrund.
Det blev till att räkna bildrutor från sista kända referenspunkt, vilket för startsladden är 48 rutor från 3:an (varje nummer ligger 16 rutor ifrån varandra - och från 3 är det just 3 x 16 rutor kvar till start av akten). Från slutet av sista bilden på de andra akterna räknade jag 52 rutor till en textruta från labbet. Allt bra så långt.
Tills man står där och tittar på det analoga ljudspåret och inser att det inte alls går ihop. Att skarva rakt av på rätt platser skulle helt enkelt ta bort en bra bit ljudspår. För starten av eftertexterna hade musik som såg väldigt speciell ut på ljudet, och exakt samma ljudkurva gick att finna en bit från slutet av akt 5, där man egentligen skulle klippa.
Så det blev lite pussel och trixande men till slut kunde jag fixa till en skarv som var så perfekt det gick, det ingår en halv "bildruta" extra ljud, eftersom ljudspåret på akt 6 inte var synkat till hela bildrutor på akt 5. Fan.
Men i slutändan undrar man ju om allt extraarbete var värt det, så när jag stod i salongen och lyssnade noga på hur det lät (i SR-D) så lät det givetvis utmärkt, pefekt skarv och inga artefakter någonstans... tills man hör musikvalet... en horribel cover på Pokerface fast istället för en skönsjungande/autotunad Lady Gaga så piper någon form av prepubertal ungdomskör fram låten. Gaaah! Var är kvalitetsfilmen när man bäst suktar efter den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar