Så här mitt uppe i höstlovsveckan är det verkligen full rulle. På alla sätt och vis.
Jag måste börja dagen med lite energidryck (vilket ju är Kaffe++ på burk, typ). Sen har vi ju matinéer på matinéer och maskinrummet blir bara varmare och varmare, trots en portabel luftkonditionerare som jobbar hårt mellan föreställningarna.
Har pratat med filmsättaren två gånger, VD:n en gång, den lokala platschefen flera gånger. Saker och ting händer hela tiden. Personal som har attitydproblem, schemaläggningsproblem, en VPN-router som lägger av och tar med sig IP-telefonin, letat fram affischer som gömt sig sedan början av oktober... listan är lång.
Och när jag äntligen kan gå hem så fortsätter mobilen ringa med ärenden. Än det ena och en det andra. Tack och lov har jag funnit en liten tråd att hålla fast vid som håller kvar mig vid minna sinnes fulla bruk och jag finner faktiskt tillvaron - trots stressen, svetten och de långa dagarna - fullt angenäm emellanåt. Man har ju givetvis gått och kärat ner sig i någon... *suck*
Men det bästa av allt var i kväll, när ingen mindre än Jan Troell kom och såg en film. Vilket fick mig att minnas den där dagen i december för många år sedan, då jag fakiskt fick äran av att provköra två akter med dagstagningar (dailies) från Så vit som en snö, då de ville se hur fotot skulle se ut på stor duk.
Det är dagar som den här då jag trots allt älskar jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar