Bland maskinister, tekniker och övriga entusiaster

Mina besök på Royal i Malmö blir allt färre, men när jag väl går dit så blir upplevelsen desto bättre. Som idag med My Fair Lady i 2,20:1 på 5/70mm format.

Att se en bild så enorm (omkring 18x8 meter) och i så hög upplösning är riktigt roligt, tillsammans med ett ganska välbevarat 6-track magnetiskt ljudspår. Speciellt om man, som jag, sitter på rad 4 (av 22). Magnifikt är bara förnamnet.

Tillställningen var dessutom mer eller mindre en födelsedagsfest anordnad av en riktig 70mm entusiast. Filmkopian kom dock från Norge då filmen inte fanns i Sverige på 70mm. Så att se Audrey Hepburn och Rex Harrison sjunga med textning på norska var rätt lustigt.

Och förutom en stor skara filmentusiaster förekom det också just biografmaskinister och biograftekniker i salongen. Vilket är ganska vanligt vid sådana här tillfällen. Ibland önskar jag att jag bodde i Los Angeles där det går att regelbundet få se nygjorda 70mm kopior av både ny och gammal film, för det är verkligen något utöver det vanliga att skåda på en stor duk.

Life's good...

Det här kan bli rena rama musikalåret för mig. Funderar starkt på att se både Chicago och Oliver! i Köpenhamn till hösten. Och så såg jag den alldeles fantastiskt underbara Dreamgirls i dagarna.

Lysande grepp att starta filmen med tystnad under filmbolagslogotyperna, för att sedan lägga på publikljud och ett starkt inbjudande intro. Har inte sett musikalen på scen eller hört musiken förr, men mixen av R&B, Soul, Disco och ett stänk Opera var underbar. Rejält sväng i många av låtarna, som första aktens Move, Cadillac Car och Steppin' To the Bad Side.

Och när man inte trodde det kunde bli bättre så river Jennifer Hudson av en sådan otrolig prestation som Effie i And I Am Telling You I'm Not Going., att man bara häpnar. Välförtjänt birolls-Oscar där. Tillsammans med det snygga fotot var första akten riktigt känslomässigt utömmande. Och misstanken att resten inte kunde leva upp till And I Am Telling You... sprack rätt fort efter de första balladerna i andra akten rullat förbi. Patience, One Night Only och Listen är alla riktigt bra låtar och tillsammans i samma film blir resulatet magiskt.

Likt filmversionen av Chicago låter man eftertexterna inledas av ett s.k. Curtain Call med ett snyggt montage av alla de stora rollerna i filmen. På så sätt varar filmens underbara stämning ytterligare ett par minuter innan de vanliga eftertexterna tar över. Och varje sekund av denna feel-good-känsla är guld värd.

I och för sig är jag inte förvånad över hur bra filmen är, regissör är ju Bill Condon som verkligen överraskade mig med sitt väldigt lyckade drama Gods and Monsters för ett par år sedan.

Ja, och som inte det var nog i musikalväg så ska jag se My Fair Lady imorgon i Malmö på 70mm. Life's good...

Celebert besök i städskrubben

Eller vad ska man annars kalla det här:



Kul att veta att man jobbar på en harmonisk arbetsplats där personalen tar sig tid att efterleva det filmen lär oss, att ta ut våra artistiska svängar när tillfälle ges.

23 ways to screw with your mind...

Har visat den småtrevliga thrillern The Number 23 i ett par dagar nu. Blir inte riktigt klok på filmen. Nog är den bra och spännande men voice-overn gör att berättelsens andra del tappar fart på och på slutet blir det lite för krystat för egen smak. För att inte tala om hur Jim Carreys fru (i filmberättelsen alltså) handlar när vissa detaljer kommer i dagen, inte speciellt troligt att man gör så om maken gräver upp diverse saker ur jorden efter 13 år. Dock innehåller filmen en mycket intressant iaktagelse; hur mycket talet 23 förekommer runt omkring oss (förutsatt att manusförfattaren gjort sin research ordentligt).

Lustigt nog har besökare vid två tillfällen iaktagit just 23 eller 32 direkt efter de kommit ut från filmen. Som när en såg affischen för 300, en trea och två nollor. Eller den som lade märke till att de kom ut vid 22:03 tiden. Lite krystade båda två.

Men när jag ikväll kom hem och satte på vattenkokaren för lite Earl Gray-tea så vart vattnet klart vid 22:33 tiden, enligt klockan på mikrovågsugnen... um... Får nog trösta mig med att filmen inte blev nummer 23 sedd på bio i år. Men vänta nu... om jag tar siffersumman av mitt fulla namn och modulus med min favoritsiffra så får jag ju 23...

Vilken (sköldpadds)soppa!

Inom branschen nog inte många missat att Nordisk Film valt att gå sin egen väg från Sony Pictures och startat egen distribution. Därför får man väl ha lite förståelse för att det brister lite i rutiner t.ex.

Men snälla nån! Tidigare har jag visat tre av deras filmer, Beck - den svaga länken, Hannibal Rising och Parfymen. Inte till någon av dessa filmer dök det upp affischer. Och ett tomt skyltfönster är ganska oproffsigt, samt just tomt och får inte någon att stanna upp och se efter vilken film som visas nu.

Men priset togs nog i fredags när Teenage Mutant Ninja Turtles inte behagade att dyka upp, vare sig som affisch eller filmkopia. Det sista beskedet jag fick var att det fanns nog en kopia i mellansverige som skulle kunna utgå. Tja, klockan var då 15:45 och jag hade filmstart 16:30... Innan någon undrar, ja, filmen var bokad och bekräftad att vi skulle visa den under helgen.

Nu vet jag inte exakt vad som sades, men jag förstod på föreståndaren att efter ett samtal till Stockholm så blev det lite uppröda känslor. Och se, lördag middag stod filmen i maskinrummet och affischen satt i fönstret.

Är du här nu igen?

Den senaste "långköraren" jag haft nöjet att visa var The Queen. En väldigt fin film, med en helt klart värdig Oscarsvinnare i Helen Mirrens porträtt av den Queen Elisabeth II. Emellanåt slår det direkt gnistor om hennes skådespel, speciellt tillsammans med Michael Sheen.

Långkörare blev den då den klarade sig kvar tre veckor i maskinrummet (bra för en singelbiograf med rätt så många andra filmer runtomkring). Till saken hör att jag fick hem filmen på dvd (import från England) dagen efter att jag skickat iväg filmkopian från bion. Så det är en ganska udda känsla att återigen få köra den på 35mm på bion ikväll, då filmen går i repris i form av en abonnerad föreställning.

Men allt som allt är det kul att filmer stannar kvar i mitt medvetande på det här sättet. Inte bara för att de kommer tillbaka och spökar för mig, utan för att de känns som gamla bekanta, som någon man håller av och därför är det kul att träffa dem igen.

Tyvärr blev kvällens återträff lite av en skräckfylld sådan. Återigen fick jag ta fram blocket med filmskaderapporter och fylla i en diger lista med fel på kopian. Det digital ljudspåret (Dolby Digital) var t.ex. sönderrepat så att det inte längre går att köra filmen med digitalt ljud. Och även i det analoga förekom skrapljud. Lägg därtill dammiga akter och inristade skiftmärken. Så det känns som om jag fått polisanmäla en misshandel av min kära vän.

Livets små glädjeämnen (del III)

Till och från den senaste tiden har jag känt mig ganska stressad. Om inte det har varit något att göra så har jag glömt saker och ting, gång på gång. Eller så behöver jag bara blicka framåt i kalendern för att bli smått blek av anstormningen av arbete...

Men då behöver man bara lyssna på rätt musik så brukar det ordna sig rent sinnesmässigt. Igår kväll körde jag Blood Diamond för en liten skara besökare. Fördelen med få besökare är att man har salongen för sig själv rätt fort efteråt. Och med långa eftertexter kan man ta och koppla av en stund innan man går hemåt.

Och återigen visar James Newton Howard upp sin genialitet med ett riktigt fint soundtrack. Just den låt som avslutar hela filmen är en riktigt underbar pärla, som likt t.ex. Leave No Man Behind av Hans Zimmer från Black Hawk Down bygger upp musiken i flera steg men med samma tema, lager på lager, tills slutet är så där emotionellt kraftigt och musikaliskt underbart.

Det räckte med dessa ca. 7 minuterna igår för att må bättre både under resten av kvällen och även idag. Det soundtracket står nu högt på inköpslistan.

Wings of Glory

Jag håller med att spel kan vara konstverk i sig själv. Men jag är personligen mycket mera förtjust i direkt praktiska spel. Såsom simulatorer.

På min hårddisk gömmer sig en liten men trevlig samling av just sådana spel, som Roller Coaster Tycoon 2 (bygg din egen nöjespark - och här snackar vi konstverk när allt i från attraktioner och matstånd, samt städning och planering av gångvägar klaffar!), NoLimits Rollercoaster Simulator (bygg och åk din egen bergochdalbana), Microsoft Train Simulator (kör tåg) och slutligen Ship Simulator (kör båt, eller RMS Titanic om du så vill!).

Men det senaste tillskottet är både det mest utmanande och mest uppslukande av alla sådana spel jag köpt. Microsoft Flight Simulator X (deluxe edition) tillsammans med en joystick med Force-feedback är det roligaste jag installerat på år och dar. På fem dagar har jag lyckats med 60 landningar (varav en med en Boeing 747-400) och totalt drygt tio flygtimmar (och ärligen inte så många krasher, bara ett par stycken faktiskt, och nästan samtliga orsakade av Robinson R22 Beta II-helikoptern - förbannat bångstyriga åbäke!)

På väg från Kastrup mot Sturup, det är Skåne i bakgrunden.

Med hela jordklotet inlagt (jupp, baserat på satelitfoton) och 24000 flygplatser och en rejäl mängd med lokala byggnationer (som Öresundsbron och Turning Torso) kommer simulatorn räcka länge. Har redan upprättat en del övningsrutter, t.ex. från Kastrup till Sturup, eller Stralsund till Maglarp. Och även om mina landningar suger (jag brukar få touchdown när det bara är en si sådär 30 meter kvar av landningsbanan, eller trimma trädtopparna strax före banan) så går det framåt.

Tyvärr känner jag direkt hur farligt det här spelet är. Har jag någon fritid går den direkt åt att sätta mig ner och läsa igenom nästa flyglektion för att bättra på mina kunskaper om höjdmätare, trim, flaps, lyftkraft, V-speed och så vidare... Så om jag inte bloggar på ett tag vet ni var jag befinner mig, någonstans mellan molnen, fast ändå inte.

Every day is Kebab day

Det blir lätt så när man jobbar mycket och gör misstaget att inte äta bättre hemma först (eller efteråt). Efter två, tre föreställningar suger magen och man känner att huvudvärken inte är långt borta.

Lägg därtill att det inom en radie på 30 meter från bion finns inte mindre än fyra ställen som säljer hamburgare, kebab, pizza eller thailändskt. Samt toppa med en personalstyrka som älskar just kebab. Då är det svårt att svara nej på frågan om man ska ha något från något av dessa matställen.

Märkligt nog måste jag säga att midjemåttet inte har vuxit, snarare krympt något på senaste tiden. Och så vill jag att det ska fortsätta, åtminstonde en liten tid framöver.

Så nu blir det att hålla igen lite. Från fem gånger i veckan till max en gång per vecka. Och det ska nog bli ett lätt löfte att hålla. Lyckades jag helt sluta med Coca Cola så lär jag nog lyckas bli så gott som kebabfri också.

Arbetsnarkoman? Igen?

Påskafton var egentligen en ledig dag. Ingen film, inga föreställningar, inget mer än en påskmiddag med familjen.

Tror ni inte att jag dyker upp på förmiddagen ändå för att testa en ny typ av programmering av skiftdatorn för projektorerna?

Jodå. Yours truly mer eller mindre bor på bion nuförtiden...

Det enda som är positivt med dagen är att de två testkörningarna av trailers fungerade fullständigt felfritt, så från och med i morgon har jag mycket bättre möjlighet att köra trailers och huvudfilm i skilda bildformat än tidigare.

Och så fick jag återse en gammal favorit jag har liggande, trailern till Michael Bays The Island, på hög volym i Dolby SR till råga på allt. Mysigt.

Dagens citat - sovit gott?

Eftertexterna är i alla fall jävligt bra... det var ungefär där jag vaknade.

En arbetskollega till mig om filmen 300. Hur man nu i hela friden kan sova under det pådrag som filmens ljudspår presterar...

Jag har skådat skärselden!

Och tro mig, det är ingen vacker syn.

Fan, inte ens Dantes inferno är i närheten av vad en till sista platsen utsåld föreställning, med målgruppen 7-12 år, varav samtliga tagit del av ett erbjudande om gratis liten popcorn och liten läsk, kan generera.

Krydda nämligen med en film som Mr. Beans semester och resultatet: Helvetet på jord... öh, jag menar en rejält skitig biosalong.

Jag fick ringa in extrapersonal när vi förstod åt vilket håll publiksiffrorna för dagen barkade, men trots vi var sex personer tog det oss 20 minuter att få ordning på stället innan vi vågade släppa in publiken till nästa film. Och den i sin tur blev omkring fem minuter sen istället.

Tyvärr har jag inga bilder på eländet, däremot på äldre föreställningar med liknande resultat, men de är i mångt och mycket för snälla mot dagens inferno av popcorn, popcornbägare, utspilld läsk och annat skräp på golvet, så jag låter bli att publicera någon bild. Om inte för att skona era näthinnor... jag tror inte de hade klarat av en sådan syn.

Månadens bild, april 2007

Gargoyle
Canon EOS 350D, EF 200mm f/2,8L USM

Har fortfarande inte hittat min Canon CD med Digital Photo Professional, och i ärlighetens namn har jag inte orkat bry mig heller då annat tagit upp min tid.

Bjuder därför på en bild från April förra året. Guldstjärna till den som listar ut var bilden är tagen. Som ledtråd kan jag säga att det tog mig 1,5 h timme i kö för att komma hit, och €7:50 i inträde.