fredag, oktober 31, 2008

Någon som saknar en filmkopia?

I mitt maskinrum finnes för närvarande:

  • Quantum of Solace, visas nu

  • High School Musical 3, visas nu

  • Wall·E, visas nu

  • Mamma Mia!, jupp. Visas fortfarande!

  • Tropic Thunder, sista visningsdag 2008-10-30, 1 dag sedan

  • Rallybrudar, sista visningsdag 2008-10-30, 1 dag sedan

  • Nim och den hemliga ön, sista visningsdag 2008-10-30, 1 dag sedan

  • Hellboy: The Golden Army, sista visningsdag 2008-10-22, 9 dagar sedan

  • Arn - Riket vid vägens slut, sista visningsdag 2008-09-24, 37 dagar sedan

  • Kung-Fu Panda, sista visningsdag 2008-08-31, 61 dagar sedan.

Vad gäller de som bara legat i en dag ska en del av dem iväg på måndag. Men att bolagen inte hört av sig alls angående att skicka iväg någon av någon dem som legat i en månad eller till och med två månader är märkligt. Inte en skickorder, inte ett knyst!

Förr var vi på hugget och skickade kopiorna om inte annat så tillbaka till filmlagret. Dessvärre hände det att det kom sena filmsättningar på tisdagen om att filmen skulle rulla kvar helgen därpå... och den alltså redan var på väg någonstans. Sedan dess så ligger de alltid lite i väntan på en skickorder.

Men som synes, det har helt sinat bland skickordrarna också. Och här står jag upp över öronen i filmer. Men föreståndaren har också fått nog och på måndag åker Pandan och Arne hem till filmlagret, vare sig de vill ha kopiorna där eller inte.

torsdag, oktober 30, 2008

IMAX - Full rulle!

Det bjuds på IMAX Classic Festival där på planetariet i Köpenhamn. Och ett sådant tillfälle får man ju bara inte missa för allt smör i småland. Så förra veckan innan helvetesveckan (dvs. höstlovet) utbröt så blev det två lediga dagar i Danmark.

Blue Planet (1990)
Regi: Ben Burtt

Trots att det skiljer fem år dem emellan så känns Blue Planet stöpt i nästan samma form som The Dream is Alive. Filmad ombord på flera olika uppdrag med NASAs rymdfärjor och ihopklippt med foto från jorden. Dock ligger fokus helt och hållet på vår planet, med vackra vyer från omloppsbana och utvalda platser på jorden. Så här 18 år senare är filmens tema med miljö rätt tam jämfört med dagens klimatdebatt och miljömedvetenhet, däremot fungerar den fortfarande som relativt lättsam dokumentär med syfta att fånga uppmärksamheten kring ämnet.

Och fånga uppmärksamheten gör den, speciellt i inledningen. Efter förtexterna blir duken svart, och långsamt, långsamt kommer den enorma, blåa planeten upp från tomma intet tills hela duken är fylld av en hänförande vy ner mot ett hav, med landmassor och moln som små bomullstussar. Eftersom IMAX bygger på en så enorm bild att hela ens synfält upptas av filmbilden blir ofta effekten av att det känns som man är där själv. Och mycket riktigt är det här det närmaste man själv kommer en rymdfärd.

Tyvärr tappar filmen lite av styrfarten efter en stund. Det står klart att filmen lever mest för sina vyer och spektakulära scenerier. Som flygbilden över Los Angeles är nästan lika hänförande som inledningen, eller vyn från läktaren på en baseball-arena, utsökt komponerad för att förstärka effekten "av att vara där". Och tvyvärr måste jag säga att jag kommer att minnas mer från filmen tack vare sina vyer, än själva berättelsen i övrigt. Men trots allt är det en film som bör ses i sitt rätta format, från 15/70mm film på IMAX duk, Flat eller Dome spelar ingen roll.

En bra detalj med en IMAX-projektor är att den har förmågan att ta bort damm från bländaröppningen med tryckluft under tiden filmen rullar. Vilket behövs, för kopian som rullade var ju 18 år gammal. Inga repor, lite fladdrig färg emellanåt, men kopiöst med damm. Och damm på en IMAX-film blir rätt stort på duken. Flera av fläckarna som dansade runt gång på gång var en meter långa. Så operatören rensade bländaren nästan konstant i 40 minuter.

Upplevelse: 7/10
Film: 6/10

Everest (1998)
Regi: David Breashears, Stephen Judson, Greg MacGillivray

Efter att ha sett The Alps förra året har jag undrat hur förlagan med Himalayas högsta punkt står sig som film. Och nu så kom chansen att se Everest.

Världens tak, en så avlägsen plats att väldigt få besöker den, än färre får chansen att bestiga Everest, och ännu färre når toppen. Därför är upplägget med en dokumentärfilm där en filmkamera faktiskt följer med hela vägen upp till toppen en briljant idé. Och idén förvaltas perfekt.

Återigen är det en film som lever för sina vyer, för utsikten från bergssidorna och i dalgångarna högt där uppe i Himalaya är verkligen underbara. Det är svårt att beskriva känslan av att sitta och titta på något så beständigt, så gammalt, så stort och så vidsträckt, när man vet hur liten man är i sammanhanget. Man blir rörd, känner vördnad inför bergen och att filmen lyckas förmedla den känslan är ett mycket gott betyg.

Tvyärr inträffade en av de värsta olyckorna på berget någonsin när filmen spelades in. Nu frossar man inte i detaljerna men de har helt klart tagit med tillräckligt mycket av olyckan för att vi ska få en tydlig uppfattning av exakt hur farligt det är att klättra så högt upp. Samtidigt är olyckan en katalysator till känslan av framgång och lycka över att de slutligen lyckades ta sig (och IMAX-kameran) upp till toppen.

Att se världen från ovan, att veta att man kan inte komma högre upp, det finns bara ner härifrån är verkligen enastående. Att jag sen inte behöver riskera liv och lem eftersom jag sitter ner på rad 7 strax bredvid IMAX-projektorn spelar ingen roll, i de få scenerna befann jag mig där, jag var med. Det kändes i alla fall så. Och det var på ett strålande humör jag avslutade dag ett när jag gick ut från Everest. Upplyft, glad och nöjd med en av de bästa IMAX-filmerna jag sett. Fantastiskt.

Upplevelse: 10/10
Film: 10/10


Mysteries of Egypt (1998)
Regi: Bruce Neibaur

Det första som slår en när bilden tornar upp sig på duen är ett "woah... ta ett steg tillbaka". Mycket riktigt, filmen är egentligen gjord för IMAX Flat (platt duk), och i förlängingen är den väldigt snygg för det lilla formatet. Tyvärr är det så att när filmen projiceras på kupolduk blir den beskuren i hörnen, samt att perspektivet blir något förvrängt så trycks vi än närmare motivet. Vilket yttrar sig i att när man förlägger handlingen till bildens övre halva så hamnar det nästan rakt ovanför oss på duken. För IMAX bör man dessutom lägga allt viktigt i sweet-spoten som befinner sig i bildens nedre tredjedel.

Resultatet av det här är att filmen är snygg, men många vyer och vistas från Epypten blir ordentligt vingklippta. Eftersom Everest dagen innan var så perfekt från rad 7 så valde jag att skippa att gå förbi de som redan satt på rad 8 där jag egentligen skulle sitta, och tog samma plats som kvällen före. Bad Move. Men det gick ändå.

Men själva filmen var mycket trevlig, med det för IMAX-dokumentärer udda greppet att ha handlingen centrerad kring en berättare som dessutom är en karaktär i filmen själv. Grundhistorien täcker in upptäckten av Tutankhamuns grav och hur Egyptierna såg på gudar, solen, faraonerna och efterlivet. Det läggs väldigt mycket krut på pyramiderna och framförallt en scen står ut som riktigt häftig: Cheopspyramiden sedd rakt ovanifrån. I sin fulla storlek på duken var det det enda klipp som verkligen bevisade pyramidens formidabla storlek.

Musiken är också riktigt fin och skänker filmen extra magisk krydda. Resultatet är storslaget och emellanåt riktigt detaljerat om Egypten och dess historia. Mycket trevlig film.


Upplevelse: 8/10
Film: 8/10


Grand Canyon: The Hidden Secrets (1984)
Regi: Kieth Merrill

En mycket kort film, bara 35 minuter lång mot normalt ca 40-45 minuter som IMAX-dokumentärer brukar vara. Och det är synd, eftersom den annars är så proppfull med enormt vackra vyer över Coloradoflodens största bedrift, Grand Canyon. Istället för att fokusera på geologin i området berättar den via dramatiseringar om de första bosättningarna vid och i klyftan, samt upptäckten och de första utforskningarna av Grand Canyon. Givetivs förekommer flera små åkturer med kameran satt längst fram i en båt som åker nerför lite vilda strömmar. Det suger rejält i magen när det händer...

Det här var den äldsta IMAX-filmen jag sett, och det syntes tyvärr, för det förekom en del repor i början av filmen. Mest udda med repor på IMAX-kopior är ju att de drar horisontellt förbi på duken, eftersom filmen rullar sidledes i projektorn. Något som jag inte vet är om ljudet spelades upp från originalet på 35mm magnetband som rullar i synk med filmen, eller om de fått tag på en digital kopia av ljudspåret. Det som talar för det första är att det svajade likt ett kassetband på två ställen. Men i vilket fall som helst är tyvärr filmens ljud i behov av en nymix. För det var alldeles för skarpt i diskanten för att vara njutbart när musiken av (ingen mindre än) Bill Conti drog loss ordentligt. Fantastisk musik till lika fantastiska bilder, men som sagt mixat till en liten plåga.

Som dokumentär räknat är den dock ganska tunn, allt den lever för är storslagna vyer över Grand Canyon. Förvisso blir man mättad av det ganska snabbt, men å andra sidan kan man heller inte få nog av utsikten över detta enorma, naturliga monument över erosion och den totala tidlöshet som omgärdar området.

Upplevelse: 9/10
Film: 7/10

Totalt kostade mig dessa två dagar rätt mycket. 400 kr i resekostnader (totalt tre timmar restid allt som allt), 312 DKK i biljetterna (vilket blir ca. 426 SEK),
304 kr i mat och kaffe. Men skulle jag göra om det? Med råge JA!

För jag gick nämligen förbi Imperial som råkar ligga på vägen mellan Köpenhamns huvudbangård och planetariet. Och vad får jag se på en reklamskylt. Jo, The 2:nd Annual 70mm Festival. Med filmer som Poltergeist, Patton, Hello Dolly!, Fame, The Abyss och Titanic. Ja jävlar. Tur att öronen fanns kvar annars hade mungiporna mötts i nacken. Gissa vad jag gör 26-30/4 2009?

onsdag, oktober 29, 2008

Något för Mike Rowe?

Jo, jag fick bytt projektorkolven i lördags. Orkade inte göra det innan dagen började men under Wall·E fick den lite av ett frispel, så det var hög tid. Så långt efter att jag slutat för dagen så dök jag upp igen, när den fått vila i en timme efter kvällens sista föreställning.

Öppna lamphus, plocka fram alla verktyg och skydd, samt stänga av strömmen till likriktarna: 10 min. Att få "monteringsverktyget" att passa på kolven: 30 min. Två små skåror på plaströret som jag använder ska passa på två pinnar som sitter längst in på lampan. Men ville de passa? Inte då. Fick hämta upp en ännu äldre kolv vi har liggade i förrådet för att få ett annat platsrör. Därefter ta ut kolven ur det röret och flytta den till det andra röret som jag försökt med ett tag. Så en stund där så låg en helt oskyddad kolv på skrivbordet tillsammans med telefon, tangetbord och datormus. En... udda syn.

Men rör nummer två fungerade mycket bättre, och tio minuter senare så var rubbet fixat, spegeln putsad, allt iskruvat som sig bör och därefter så var det dags för premiärtändningen, vilket alltid blir lite nervöst. Men se där, det blev ljus och endast lite efterjustering av fokus behövdes. Provkörde film därefter och ja, färgerna blev bättre de med.

Men så var det affären med den vandrande drivremmen. Efter tekniskt konsultation så drog jag fram reservremmen som jag har haft liggande i två år. Den nya, hel och ren, låg i en plastpåse. Den gamla, lätt sliten men inte speciellt oljig, satt i maskinen som rullat mycket. Väldigt mycket eftersom den är lika gammal som maskinen, alltså 12 år.

Det blev lite Déjà Vu... för ville den komma loss? Nej, den ville fortsätta rulla ett tag, och det tog några minuter av rullande för att få av den från motoraxeln. Sen är det rena pusslet för att få ut den från projektorhuset även när den är lös. Ernemann 15 är väldigt kompakta maskiner, med väldigt lite utrymme att stoppa reservdelarna i helt enkelt. Men det gick mycket lättare att få på den nya remmen, och i ett slag blev maskinen mycket tystare också. En trevlig bonus.

Men det bästa är ändå att man inte behöver bry sig om hur man placerar remmen, eftersom motorn driver bländaren direkt som i sin tur driver resten av maskineriet som malteserkors och in och utmatning av film från projektorn. Så man behöver aldrig bry sig om att eventuellt få bländardragning när man byter remmar. Underbar konstruktion!

Men du milde vad man blev smutsig av remmen. Krävde ett par sessioner med tvål och vatten innan man kunde riva biljetter igen.

fredag, oktober 24, 2008

Det börjar bli mycket nu...

Varför... har man sådana dagar där man bara vill dra täcket över huvudet igen och somna om.

Dagen bjöd på det klassiska ljudet av en rem som skrapar emot bländaren... precis när Mamma Mia! akt 1 är laddad och det är filmstart om ett par minuter. För att därefter fortsätta med att en skruv i filmbanan var så lös att den håll på att trilla ut helt, och givetivs satt den där för att hålla ett litet glasblock på plats. Och den ska helt inte bli lös under normal drift. Och ni vill inte veta vad jag upptäckt mer för fel på projektor 1... okej då: ljudläsaren börjar få samma fel som på projektor 2, dock inte lika kraftigt.

Lägg därtill att jag är överbelamrad med filmer, både upp- och nerspolade. Jag får fan inte plats i maskinrummet längre. Jag lovar, det är så belamrat med lådor och skit nu att jag snart tar till kvasten! Dessutom får jag en film till så har jag slut på filmhjul. Och gissa vad? Den filmen kommer på torsdag eftermiddag... *suck*

Och slutligen så stressar man så mycket mellan föreställningarna (8-10 minuter mellan filmslut till att samma projektor ska vara laddad igen och reklamen rullar är riktigt tight), att man gör så korkade misstag som t.ex. att sätta upp ett hjul på projektorn för 1800 meter. Och sedan ladda ett hjul som har 2100 meter film på sig. Och sedan upptäcka misstaget för sent när det är 3-4 min kvar till skiftet. Det var inte roligt att flytta hjulet från projektorn till spolbordet efteråt. Men inget hamnade på golvet, tack och lov.

Jag skulle spolat upp Nim och den hemliga ön ikväll så att den är klar till 12-föreställningen imorgon. Jag skulle bytat projektorkolv tidigt imorgon eftersom nu är kolven i projektor 1 uppe i 2602 timmar and counting. Men det ger jag fullständigt fan i. God natt!

fredag, oktober 10, 2008

Summer of Cinemascope

Noterar lite kuriosa idag. Vi har haft en otroligt lång streak med bara filmer i Cinemascope nu. Idag så hade Rallybrudar premiär, och då den är i Vidfilm så avslutades en liten epok.

Sist ut var nämligen Sex and the City som med sin sista föreställning hos oss den 10/7 och sitt format i Vidfilm lämnade fältet öppet för inte mindre än tio titlar på 218 föreställningar. Alla i just i Cinemascope. Objektivrevolvern på projektor 2 har haft en trevlig semester, minst sagt.

torsdag, oktober 09, 2008

Inte nu igen!

Jag är verkligen allergisk mot DTS Stereo. Detta hin håles ljudformat. Men det passar ju på en film som är så retro att den utspelar sig en tid då hifi på bio hette Westrex Recording System 6-track Magnetic Audio.

Givetvis så är Rallybrudar i just DTS Stereo och jag blev ju jätteglad när jag såg det. Inte. Man vet ju aldrig var man har de svenska filmerna, så det börjas på Dolby A. Men vaffan? Burkigt och trist ljud, med det felet att jag kan inte ens höra dialogen emellanåt. Dolby SR lät faktiskt bättre den här gången. Men då smyger sig även ett annat fel in; basen är så överdriven i vissa scener att jag undrar om baslådan ska dansa polka där på scenen...

Dessutom är mixen i filmen väldigt, väldigt låg. Det här är film nummer tre det här året jag kör på volyminställning 6,0 (mot "normalt" 4,5-5,0). Allt lägre än det ger en alldeles för tyst och otydlig dialog.

Suck, jag vill ha digtalljud... typ i förrgår...

söndag, oktober 05, 2008

The number of the Cinema

Eagle Eye, 2008-10-04, kl. 21:15 blev föreställning nr. 666 i år. Ironiskt nog så sammanfaller det med flera andra tekniska små detaljer. Som gårdagens upptäckt att surrounden är omkastad t.ex.

Mer allvarligt är att en rem i projektor 1 har börjat vandra och ibland lägger sig precis bredvid och skrapar emot bländaren. Inte alls bra, kräver teknikerbesök. När det nu kan ske...

Ännu värre, upptäckte att kolven i projektor 1 tänder dåligt. Och hoppsan, den är ju uppe i 2500 timmar. "Bara" 500-600 timmar för mycket. Ny kolv är beställd, men det innebär att jag måste göra det jag allra mest känner obehag inför... att byta ut den jäkeln. De är ju inte att leka med, de små 2000W-lamporna precis...

lördag, oktober 04, 2008

Ombytta kanaler

De senaste dagarna har jag uppmärksammat att ljudet i min salong har ändrat karaktär, om än så subtilt. Vet inte riktigt varför jag upplever det som förändrat, men det fattas liksom lite i ljudbilden. Detta trots att jag har rengjort ljudläsarna och kalibrerat med Dolby-tonen som vanligt. Vid ett tillfälle har även lite glapp i kontakten gjort att basen inte varit aktiv under reklamfilmen som den borde vara. Det var bara att springa ner med ficklampa och trycka in kontakten igen, ordentligt.

Nåväl, så länge inte skiten totalhavererar så fungerar det ju att köra på (vilket det iofs. redan gjort till hälften med en defekt ljudläsare i projektor 2, men ändå).

Men idag innan Wall·E ville jag bara vara på den säkra sidan och körde brustestet som finns inbyggt i Dolby CP650. När jag väl står i salongen och utsätter mina stackars öron för brus på referensnivå slår det mig plötsligt något helt annat. Kanalordningen på lådan är ju L, C, R, Rs, Ls? Men varför hör jag ljud från L, C, R, Ls och sist Rs?

Jomenvisst. Höger och vänster surround är ombytta. Och har så varit sedan installationen av den nya anläggningen för över ett år sedan. Gomiddag Yxskaft. Hur fan kunde jag missa det när det installerades, en jäkla tur Dolby SR har mono-surround...

torsdag, september 25, 2008

Tillökning

Spenderade gårkvällen med att spola upp Patrik 1,5 samtidigt som jag körde sista föreställningen av Arn - Riket vid vägens slut.

Vi fick Patrik 1,5 två veckor efter Sverigepremiären, inte illa. Men det första som slår mig är att filmlådan kommer direkt från lagret, och redan på tisdagen vilket är mycket tidigt för filmstart fredag. När man så öppnar lådan blir man än mer förvånad, filmkopian är ny, och inte tidigare körd någonstans (vad jag vet i alla fall).

Sen idag dimper det ner följande i inboxen:
Publiksuccén PATRIK 1,5 – nu på fler biografer

Efter första veckornas publikframgångar för Ella Lemhagens kritikerrosade film PATRIK 1,5 går den nu upp på ytterligare tio biografer och ligger då ute med 52 kopior.
Nya orter är: Alingsås, Borlänge, Kalmar, Karlskrona, Köping, Motala, Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla och Varberg.

(min kursivering).

Mycket trevligt, och jag ser att Ekorren också får en kopia att roa sig med där i Alingsås.

I övrigt får man hoppas att de lokala cineaster som frågat efter filmen en tid nu bemödar sig med att gå och se den också. Problemet har tidigare varit att det gått för lång tid mellan vågen av önskemål till att filmen dykt upp så de flesta glömt bort eller sett den någon annan stans under tiden. Vi får se...

lördag, september 20, 2008

Ghost in the Machine?

Är det något som jag inte tycker om så är det när maskinerna beter sig konstigt. Som idag, när det är ca 20 sekunder kvar innan eftertexterna på Barnhemmet ska börja. Vad händer? Jo, projektorn stannar! Bara sådär helt appropå. Det är andra kvällen som filmen rullar, men första gången som den stannar oförklarligt.

Däremot är det inte första gången filmen stannar mitt i, jag minns en serie föreställningar av Den lilla sjöjungfrun som repriserades när jag var rätt ny på jobbet. Vad som hände var att filmen stannade exakt på samma ställe varje föreställning. Vi blev inte kloka på varför, men när vi helt sonika tog bort en bit film, ca 20 bildrutor, så fungerade allt felfritt.

Men att ta till så drastiska metoder på en annars hel och ren kopia gör jag inte, speciellt inte när det ligger så nära slutet. Men återigen till mysteriet. Jag hittar inget på filmen som kan orsaka stopp. Inget kladd, inga skador, inga skarvar eller annat mög. Och än märkligare, jag hittar inga repor orsakade av svänghjulet framför ljudläsaren. Eftersom hjulet är tungt och ska hålla filmen i en konstant hastighet förbi ljudläsaren så stannar det inte i första taget. Så när filmen stannar så snurrar det vidare en stund och orsakar små repor. Men av dessa finner jag inte ett spår! Det är precis som om stoppet aldrig hänt.

Så nu sitter jag här, med 40 minuter film framför mig för att se om skiten händer igen. Lika bra att veta innan jag kör filmen igen imorgon kväll.

tisdag, september 16, 2008

Panik i bygget

Jaha... då var vi där igen, fast värre. Inte en utan två filmer utgår från helgens schema då någon klantat sig. Men gissa vem som får städa upp skiten (ta bort föreställningar, ringa till kunder som bokat och i ilfart ändra programmet - tack och lov kan jag fjärrstyra bions datorer hemmifrån)? Å andra sidan gör jag hellre det själv eftersom jag nu råkar kunna systemet utifrån och in.

Men det är så jäkla onödigt att bolagen inte kan hålla reda på hur många kopior de har till sitt förfogande, och mer viktigt att de faktiskt var bokade på olika ställen. Eller att det första tecknet på att något är fel är att man får en filmsättningsorder som innehåller en annan film än den man fått bekräftad att man ska spela på fredag. Öhhh... liksom hur länge har ni vetat att filmen inte skulle nå oss?

Nej, nu ska jag återgå till att låta fingrarna glöda över programsättningen i kassaprogrammet igen.

lördag, september 13, 2008

Mamma Mia! - vilken film!

Idag körde jag föreställning nummer 60 av Mamma Mia!. Imorgon kör jag nr. 61. och på torsdag nr. 62. Den har sedan länge tillbaka slagit ett oerhört svårslaget rekord, bästa långköraren någonsin i Trelleborg. Tidigt stod det klart att det rör sig om en film i Titanic-kaliber, så internt har vi hela tiden jämfört med James Camerons mästerverk från 1997, som på vårkanten 1998 drog stora skaror till bion.


Diagrammet (skapat med pChart och data från mitt eget BioData-statistiksystem baserat på MySQL och PHP - okej, nog med skryt nu) visar hur Mamma Mia! kört chickenrace med Titanic och där Titanic gick på ett isberg vid 5910 besök och 44 föreställningar, så fortsätter Mamma Mia! att sjunga, däremot inte på sista versen.

Intresseklubben kanske också vill anteckna att Titanic blev dock omsprungen redan förra året, med Shrek den tredje som rullade hela 46 gånger, dock till betydligt färre besökare givetvis. Annars tar Mamma Mia! priset för bästa utsålda hus, hela fem(!) gånger har vi nått kapacitetstaket 201 besök. Innan frosten är god två med tre utsålda föreställningar.

Annars är det fortfarande en rolig film att köra. Sing-along i maskinrummet förekommer ofta, speciellt när man annars inte har något att göra mer än att ladda film. Det brukar bli att ta ton till Money, Money, Money när man står och spolar tillbaka första hjulet och laddar nästa hjul. Jag brukar faktiskt bli klar med det innan låten är slut och den ligger ändå först på akt 2. Sedan blir det allsång igen till Chiquitia när hjul två spolas tillbaka.

Kopian är finfin fortfarande, med reservation för vanligt "regn" (repor som gör att det ser ut som det regnar) precis i slutet av akt 1 trots försiktighetsåtgärder. Akt 2 som också rullar separat ser bättre ut och resten av filmen är som sagt finemang. Sen är det samma trailers som rullat hela tiden (Angus, Thongs and Full-Frontal Snoggings och Madagascar 2) plus min Dolby SR-trailer Perspectives. Och slutligen samma volyminställning hela vägen sedan premiären den 11/7; 6.0 (förhandsvisningen gick på 5.9).

Tillägg 2008-09-15: Jomenvisst. Det blir en föreställning nr. 63, 64 och 65 också! Sanslöst roligt!
Tillägg 2008-09-22: Jajamensan. Det blir en föreställning nr. 66, 67, 68 och 69 också! Makalöst!

torsdag, september 11, 2008

Operation Fix It: Hörslinga

Då var det dags att börja göra ett och annat. Det här med ombyggnaden har återigen fastnat i ett dödläge, men vad kunde man egentligen förvänta sig. Så då inleder jag härmed operation "Fix It" eller vad man nu ska kalla den. Sådant som måste åtgärdas, och det helst i förrgår.

Först ut är: hörslingan.

Under sommaren har det kommit en hel del kunder som frågat om den fungerar, vartill de dessvärre alltid fått ett nekande svar. Den berömda sista droppen kom när två föräldrar på två föreställningar i rad till Wall·E frågade efter hörslinga. Problemet är inte att den är ur funktion , utan p.g.a. hur den fungerar som den är avstängd.

Nere på scenen står en s.k. slingförstärkare som driver själva hörslingan. Men där finns också tre mikrofoner utspridda på scenen, två mellan duk och högtalare fast ett par meter högre upp, och en sitter i orkesterdiket. Ljudet de tar upp går till en PA-förstärkare som matar det vidare till slingförstärkaren som som i sin tur förser eventuella hörapparater med ljudet. Det innebär alltså att allt ljud som fångas upp hörs, och det blir p.g.a. mikrofonernas placering en riktig soppa med ljud. Dessutom finns en limiter i systemet som effektivt klipper av ljud som understiger en viss nivå. Så under tysta dialogfilmer så stänger förstärkaren av sig då den inte får någon signal. Därtill är det just mikrofoner som tar upp ljudet, så sitter Olle på rad 2 och hostar så hör även Bertil på rad 14 det via sin hörapparat. Guuud så genomtänkt system.

Men så var det ju, när lokalen renoverades sist var teatern allt man hade för ögonen. Att det från början och även efteråt skulle vara en bio som huvudverksamhet i lokalen det glömdes liksom bort. Och nu över 11 år senare så används teaterscenen knappt alls. Men hörslingan är ändå anpassad för live teater. Väldigt irriterande. För att åter bekanta mig med systemet så slog jag på det för första gången på länge, och laddade vår övervakningsenhet till slingan, samt lyssnade på delar av Arn - Riket vid vägens slut, bara för att ha en koll på hur det låter. Och jag säger då det. Fy fan. Det gick över huvud taget inte att höra dialogen för andra ljudeffekter, och skarpt och jävligt var ljudet också. Det var värre än jag mindes det som.

Nu är det så att Dolby har tänkt på det här, och även vår gamla CP65 har en utgång för hörslingor, så även vår nya CP650. Eftersom jag har tjatat förr på att vi måste få igång vår hörslinga som det är tänkt utan att det hänt speciellt mycket så får man ju ta saken i egna händer.

Sagt och gjort. Jag har tittat i specifikationerna för CP650 vad gäller H/I utgången på baksidan. En trevlig liten sak med RCA-kontakt, 200mV signal. I andra änden finns en UniVox 650 (nej, jag skojar inte - samma modellnummer som ljudprocessorn - rätt läckert) med trenne XLR-ingångar och en himla massa inställningsmöjligheter för signalerna enligt en installationsmanual jag hittade på nätet. Därtill så har jag kollat upp hur jag måste dra kabeln, och det blir en mindre skärseld må jag lova. Igenom maskinrummsväggen på befintlig kabelstege, genom en nödugångspassage i taket, ner genom en ränna in till en ny kabelstege som löper längs ventilationen på vänstersidan i salongen. Det krävs där att "locket" på ventilationstrumman tas av hela vägen (20 meter) och därefter måste vi in genom en servicelucka, klättra tre meter bakom väggen för att trä kabeln igenom ett hål ut på ytterligare en kabelstege ut på scenen innan vi efter ett par meter igen kan dra ner den till golvnivå där ett apparatskåp står med alla ljudutrustning för scenen finns.

Kontakter finns eller går att skaffa på valfri butik som säljer sådant, kabeln kunde vara av ganska simpel typ enligt uppgift, så det enda större besväret är att dra sladden och givetivs ställa in nivåer och inställningar på slingförstärkaren. Och då kära vänner tänker jag ställa in den så det låter bra för filmljud. Inget annat.

Så om det är någon där ute med mera erfarenhet av att koppla ihop en CP650 med en Univox 650 så får ni gärna höra av er. Det är trots allt mitt första försök att fixa ljud till hörslinga, samt att all efterforskning har fått göras på egen hand med manualer som referens.

söndag, september 07, 2008

Att åka över bron för en film

Den här veckan hade Pixars senaste mästerverk Wall-E premiär i Sverige. Dock så hade jag redan sett den, fast i Danmark.



Jag struntar faktiskt i vad prognoser och målgrupper heter, om en film från en så stor producent som Pixar blir nedvärderad till att endast visas i sex kopior i originalversion i landet (på premiären utspridda i Umeå, Uppsala, Stockholm - 2 kopior, Göteborg och Lund) blir jag smått sur. Att upprepa den fenomenala känslan av Ratatouille på Royal i Malmö kunde man alltså glömma...

Så det blev att åka buss till Malmö, tåg över Öresund, hoppa av på Kastrup, ta Metron och stiga av i Fredriksberg. Mitt i smeten men ändå avsides i Köpenhamn. Och besöka den relativt nyöppnade Falkoner Biografen. Föreställning 16:30, salong 5 (av 5), beläget i källarplan. Hmmm... Och därtill se digitalprojektorns uppstart på duken... nja, roligare kan vi väl ha det? Förfilmen Presto avslöjade också lite mer än väntat, som hur svårt det är att lägga skärpan rätt i vissa salonger, bilden var skarp i ovan- och underkanten men inte i mitten. Aj aj. Däremot justerade maskinisten skärpan när huvudfilmen startade och la vikten vid mitten av bilden, och eftersom jag inte läser text så gjorde det inget att texten därmed blev det suddigaste jag annars sett på länge...

Men trots allt var duken lika stor som "hemma" och med ett kanonljud därtill så var ju magin komplett. Faktum är att Wall-E i mitt tycke är det absolut bästa Pixar har gjort, någonsin. Så fantastiskt snygg, så underbart berättad och så perfekt att man häpnar, och med ens var resan värd varenda sekund.

Dagen efter så provkörde jag akt 1 av en av de svenskdubbade kopiorna. Visst fanns magin där, även om det nu pratades nått obskyrt språk där på duken... usch. Och dagen efter det så spolade jag upp hela min kopia av filmen, färdig bara minuterna innan premiären dessutom.

Men jag säger då det. När man får hantera något som är så perfekt på alla sätt och vis, kryper verkligen yrkesstoltheten fram igen. Jag blir så obeskrivligt glad av att köra Wall-E, mer så än att (fortfarande) få köra Mamma Mia!.

Det enda jag tycker är synd är att jag egentligen vill köra filmen på en högre volym, sekvensen där Wall-E åker iväg ut i rymden bör nämligen spelas så att musiken av Thomas Newman ges den pondus och karaktär den ska ha, dock blir det lite i överkant för målgruppen med barn. Synd, de vet inte vad de går miste om...

söndag, augusti 24, 2008

A (working) day in the life...

Av någon konstig anledning fick jag för mig att logga hela dagens händelser. Vet inte varför jag fick den känslan att det kunde vara bra att göra, men det visade sig snart varför...

  • 11:55 - Anländer till bion, har då varit uppe i cirka en timme. Påbörjar direkt rengöring av ljudläsarna, då jag anar att dolby-nivåerna inte riktigt stämmer på dem.

  • 12:02 - Startar intrimmningen genom att ta ut säkringarna för lamphuset till projektor 2 och kör slingan Dolby Cat. 69T först i projektor 2 och sedan projektor 1 medans ljudprocessorn får tugga på signalen en stund. Kommer på mig själv med att sakna tiden då jag fick skruva på små skruvar i vår gamla CP65:a istället för att låta en dator räkna ut nivåerna själv. Nostalgi.

  • 12:14 - Putsar fönsterna till salongen eftersom jag upptäckte sent igårkväll att någon med flottiga fingrar klafsat på rutan framför projektor 1. Hur man nu kan nå dit upp (jag måste ha stege/stå på stolarna på rad 15 för att nå dit).

  • 12:25 - Inser att städningen av salongen inte var av högsta kvalitet direkt, hela golvet måste våttorkas igen. Alla fjorton rader!

  • 12:52 - Städningen klar, släpper in till Kung Fu Panda.
  • .
  • 12:54 - Startar reklamen...

  • 12:57 - ...och nödstoppar skiten igen. Visar sig att scalern har större problem än vanligt. Stänger ridån igen och meddelar publiken att jag bara väntar in lite innan start av filmen.

  • 12:59 - Startar föreställningen - trodde jag ja, missade att programmera om automatiken för en bypass av reklamen. Pinsamt men det gick att rädda genom att skifta in lite senare bara.

  • 13:03 - Filmen är igång.

  • 13:41 - Första skiftet i filmen sker, projektor 2 rullar nu med akt 3 av filmen.

  • 13:46 - Projektor 1 är färdigladdad med sista hjulet av filmen.

  • 13:54 - Skifte nummer två, projektor 1 kör igen med akt 4 och 5 av Kung Fu Panda.

  • 13:58 - Projektor 2 redan laddad och klar med akt 3 av Star Wars: The Clone Wars. Här är vi effektiva...

  • 14:25 - Eftertexterna tar vid på Kung Fu Panda och publiken vandrar ut. Eftersom alla har gått ut stänger vi dörrarna och jag tar mig friheten att slå tillbaka bildformatet till vidfilm redan nu (Panda är i Cinemascope annars), så att jag kan i lugn och ro dra dukmasken rätt redan nu när filmen rullar (jag har ett YouTube-klipp på gång som visar hur/varför jag måste göra det). Givetvis har folk glömt saker och kommer in igen, är rätt pedantisk med bildformat så jag ogillar att köra "fel" format när kunder kan se på.

  • 14:35 - Eftertexterna helt slut på Pandan. Öppnar ridån igen eftersom jag har mer att göra.

  • 14:40 - Startar och kör test av bild/ljud på digitalreklamen så att jag kan se om scalern håller måttet. Efter att ha valt rätt in och utgång på den så fungerar allt perfekt. Den fem minuter långa testfilmen körs helt felfritt. Samtidigt laddar jag projektor 1 med första hjulet av Star Wars.

  • 14:45 - Ljud och bildtest är klart. Kassan är upptagen med kunder så jag hinner ta två telefonsamtal i maskinrummet (har tillgång till kassaprogrammet även där så jag kan boka och svara på frågor).

  • 14:49 - Påbörjar insläppet till Star Wars.

  • 14:53 - Reklamstart...

  • 14:56 - ...och nödstopp igen. Visar sig att scalern är verkligen kass nu. 10 sekunder bild gör att den startar om sig själv vilket tar 20-30 sekunder innan den visar någon bild igen och sedan börjar allt om. Jävla förbannade skit. Misstänker starkt att det är bastu-temperaturerna i maskinrummet som slitit på den.

  • 14:59 - Startar 35mm direkt, nu med korrekt programmering av automatiken.

  • 15:02 - Filmen igång och jag ringer reklamsupporten, som lovar att skynda på processen med ny scaler. Den är redan felanmäld för fel på nätaggregatet så nu är det än mer angeläget. Speciellt nu som nästa månad ska trailers också ta steget över till den digitala domänen (visserligen bara de svenska bolagen än så länge). Men ändå.

  • 15:39 - Dagens höjdpunkt. Får samtal från den maskinist som skulle kört nästa två föreställningar. Han är sjuk. Kan knappt hålla mig för skratt (allvarligt!). Efteråt trodde kassan det var nått fel på mig så mycket som jag skrattade. Det är ju så typiskt så det är komiskt.

  • 15:40 - Första skiftet i Star Wars. Projektor 2 kör gladeligen på i 18 minuter på akt 3.

  • 15:45 - Projektor 1 är klar med akt 4 och 5 av Star Wars.

  • 15:59 - Skifte igen.

  • 16:03 - Projektor 2 nu laddad och klar med akt 2 av Mamma Mia!. Effektiviteten når nya höjder...

  • 16:34 - Eftertexterna börjar på Star Wars. Samma sak, när alla är ute slår jag om till vidfilm igen. Den här gången har ingen glömt något av värde kvar i salongen. Så jag kan dra i dukmasken i lugn och ro, dock med sänkt volym på filmen. Kung Fu Panda kan jag stå en meter ifrån fronthögtalarna utan problem, för musiken är så underbar, men Star Wars är lite värre.

  • 16:42 - Eftertexterna är slut och det sedvanliga tillbakaspolandet tar vid.

  • 16:46 - Projektor 1 återigen laddad, fast nu med Mamma Mia! akt 1. Automatiken omställd för start av 35mm direkt som tidigare.

  • 16:47 - Städningen klar och insläppet börjar till Mamma Mia!.

  • 17:04 - Startar föreställningen lite efter utsatt tid då fler står kvar i kassan till kiosken. Och så har jag bara två trailers framför filmen.

  • 17:06 - Mamma Mia! är igång. Och jag anar att min intuition om nivåerna på ljudet stämmer, för det låter... bättre den här kvällen.

  • 17:22 - Första skiftet äger redan rum.

  • 17:28 - Projektor 1 är klar och laddad med mastodonthjulet med akt 3 till 6 av Mamma Mia! (1 timme 17 minuter).

  • 17:38 - Nästa skifte...

  • 17:45 - Lyssar i salongen på Lay All Your Love On Me eftersom det är min referenslåt i filmen. Och bas och ljudtryck är tillbaka på sina normala nivåer. Jäklar vilket tryck jag får på volym 6.0. Den senaste veckan har det varit lägre ljudtryck även om volymen har varit densamma. Och det har trillat in ett par klagomål under veckan också, att vi kört filmen för tyst!

  • 18:50 - Eftertexterna på Mamma Mia! tar vid. Men här är folk så glada att sitta kvar och lyssna så jag varken kan eller vill slå om till VF redan nu.

  • 18:55 - Mamma Mia! slut för dagen.

  • 19:11 - Båda projektorerna är omladdade med Arn - riket vid vägens slut, varav första hjulet är väldigt packat med hela 1 timme, 15 minuter. Nästa bara 15 minuter. Har även märkt sista hjulet med egenhändigt skapad CF-märkning så nästa maskinist som nu ska köra Arn kan ladda filmen rätt. Arn har nämligen sladdar av ISO-typ (nedräkning med 24 bilder per nummer), istället för SMPTE-typ (nedräkning med 16 bilder per nummer). Andra filmer med ISO-sladd har haft en CF-märkning (vet inte vad det står för, jag gissar på Control Frame) exakt där jag har räknat ut att man ska ställa filmen.

  • 19:21 - Näste maskinist (nej, inte den som var sjuk utan en annan stackare som jag fick ringa in) släpper in till Arn.

  • 19:28 - Filmen börjar rulla med lite trailers först ut.

  • 19:33 - Arn är igång. Hjälper till att få ut lite försäljarrapporter ur skrivaren, den är lite bångstyrig ibland.

  • 19:51 - Packar ihop för att dra mig hemåt.

  • 20:23 - Äntligen sitter man på cykeln och tar den lååånga vägen hem. Den som jag alltid tar numera för att motionera samtidigt som den tar mig via hamnen hemåt. Alltid kul att se färjorna som anlöper Trelleborg. Längtar redan tillbaka att åka till Tyskland igen. Kommer på mig med att planera minisemestrar genom dagskryssningar.

  • 20:33 - Hemma igen.

  • 20:41 - Äter middag. Det första jag har ätit idag, förutom en halv hamburgare som en i kassan inte orkade äta upp, och varför slänga bra mat? Jag som inte ätit innan kunde inte säga nej. Just det ja, det blev en hel del popcorn också, men det blir det alltid.



Ja, se där. En helt vanlig dag i mitt liv... typ.

Slutligen lite datortips: Man kan använda vanliga Anteckningar i Windows 2000/XP som loggbok. Starta ett tomt dokument och tryck på F5 så får du en tidsstämpel inklistrad automatiskt. Så den gamla Pentium 3-datorn i maskinrummet fick mycket att göra idag, köra kassaprogrammets databaser, telefonbokningen och min logg. Men den klagar nog inte.

fredag, augusti 22, 2008

Och så var stället i tidningen igen...

Jag låter artikeln tala för sig själv, för jag har inte ork att skriva mycket själv för tillfället.



Allt jag säger är: lösning nära? Fan trot'...

Och nej, vi har faktiskt kvar Mamma Mia! fortfarande. Det gick att pussla in den och Arn på en och samma duk.

fredag, augusti 08, 2008

Nu är måttet rågat!

Under sommaren har jag inte skrivit så mycket på bloggen, det har mest blivit små inhopp när lite mera exotiska saker hänt, och oftast då inte något som handlat om film eller jobbet som sådant. Orsaken stavas mer eller mindre utmattning.

För det första har jag inte haft semester på ett och ett halvt år. Och det börjar ta ut sin rätt när alla andra tar ut sin semester och flyr fältet till höger och vänster. Juni månad i år har jag mer eller mindre kört samtliga föreställningar vi visade helt själv. Och det var inte lite med alla storfilmer som låg då. Juli har fortsatt i exakt samma anda... Då sticker det direkt i ögonen när man som i mitt fall inte ens kan ta en enda ledig dag nu i augusti för en Tysklandsresa utan att det måste planeras in absurdum långt i förväg. Jag blir inte ens tillfrågad om jag vill ta någon semester. Nej, alla förutsätter att jag kan jobba precis alltid.

För det andra har man en arbetsplats som trots övertagandet av ett större företag för två år sedan, med utökad filmvisning som följd, fortfarande är hopplöst fast i en förlegad syn på jobbtiderna. Förr var biografen grön, och körde därefter: fem kvällar i veckan, en föreställning per kväll. Nu har vi varit en röd biograf (SFI-avgiftspliktig) i nästan två år och kör alla dagar i veckan, minst två föreställningar - ofta fler än så - men kassapersonalen jobbar ändå "bara" mellan timmen före föreställningsstart och tills dess att filmen har startat. Jaha? Det innebär att många av dem springer så fort att eftersläntrare som kommer fem minuter efter utsatt starttid har jag fått sälja biljetter till, trots att jag då är vaktmästare och maskinist med fullt upp när filmen ska starta.

Idag inträffade också en incident av rang (och den direkta orsaken till den här urladdningen på bloggen) och jag har sällan blivit så förbannad som idag. Ponera själv att du har fullt upp och ber någon som sålt till 16:30-föreställningen ta över och sälja och svara i telefon för kunder som strömmar in till nästa förställning 18:30, och får till svar att "jag börjar inte jobba förrän 17:30"... jaha? Och sedan inte lyfter på sin feta röv och gör ett dyft. Och som sedan dessutom går iväg från bion utan att meddela mig som gått tillbaka till maskinrummet för att ta hand om ett av två skiften i filmen! Det kom kunder från gatan men som vände efter en stund igen eftersom ingen kom och hjälpte dem i kassan, jag hade ju ingen aning om att kassapersonalen hade flygit sin kos! Värre var att kassan var ju kvar, helt obevakad. Och det rimmar ju fan så illa med tanke på inbrottet för ett tag sedan.

Så jag gjorde det som vi egentligen inte ska göra: låsa dörren och högaktningsfullt skita i alla telefonsamtal, för då ville jag bara hantera filmen och var annars så obeskrivligt arg att jag omöjligt kunnat hantera folk i övrigt. Ett under att jag ens kunde ladda hjul tre av Kung Fu Panda för den delen heller... Sen ringde jag inte ett, utan två samtal. Till föreståndaren och sedan till VD:n i Stockholm. Och det utlovades liv i luckan, vilket verkligen behövs nu.

Måste tillägga att min kritik givetvis inte gäller alla som jobbar i kassan, flera har jag haft otroligt roligt med under sommaren, och lärt känna än mer nu än under alla år tidigare som vi jobbat tillsammans.

För det tredje förvärras situationen av att jag har en projektor med defekt ljudläsare. Projektor 2 har, som senaste teknikern konstaterade, troligen en sprucken glasstav i läsaren. Vilket ger spökfrekvenser och distorsion, tillräckligt för att förstöra kanalseparationen och att dialogen ska spricka och låta vass. Nu är hela anläggningen hjälpligt korrigerad för felet, och tack och lov låter musikalen Mamma Mia! ändå bra på den projektorn, men enda sedan Indiana Jones och kristalldödskallens rike kör jag alla filmer på tre hjul, även om de går in på två. Jag kör helt enkelt så lite som möjligt på projektor 2, och det är alltid bara en akt. The Happening och Kung Fu Panda delar rekordet på endast 12 minuter på den enskilda akten. I Mamma Mia!s fall kör jag akt 1 och 2 på var sin maskin och slutligen resten av filmen på den hela projektorn igen. Kunderna märker inte av det (förutom de som hör bra), och i gengäld är jag fast i maskinrummet mycket mer än vad jag egentligen känner för. Och så krockar det totalt med punkt två ovan. Ni förstår...

För det fjärde är det ju förbannat kul att jobba kväll efter kväll i en bastu. Nej jag skojar inte. Luftfuktigheten för närvarande och temperaturen i maskinrummet gör att det är en bastu jag jobbar i. 43 grader varje jävla kväll när alla filmer är körda. De sista timmarna går det inte att gå upp till filmen utan att det svider i kinderna och man känner hur ögonen blir ansträngda. Svetten formligen rinner av en också, och så toppas allt av att man får en varning för att slutstegen kan lägga av i den extrema värmen. Och här sitter jag med en musikal och tung action i The Dark Knight. Det är ju väldigt tysta filmer vi pratar om, eller hur? Vår portabla AC går ju bara att köra mellan förställningarna då dörren är öppen och vi har någonstans att leda ut värmen.

Nu har man äntligen lovat att göra något åt ljudläsaren (men herregud liksom, den gick sönder förra våren, ny beställdes i januari i år och först nu till hösten ska den dyka upp), och ventilationen har man också sagt sig vilja åtgärda så fort som möjligt, men å andra sidan tror jag på det först när det händer något. Jag har en åtgärdslista med punkter som sträcker sig tillbaka över ett år, och det händer inte ett dugg på flera av punkterna.

För det femte är det ju jättekul att dyka upp dagen efter en ytterst välbesökt föreställning av Mamma Mia! och finna salongen i exakt samma skick som kvällen innan, dvs. helt ostädad. Och det är 60 minuter till filmstart. Eller för den delen att städpersonal har mage att inte dyka upp mellan två föreställningar som de ska, för jag har ju all tid i världen att städa efter 140 kunder på Kung Fu Panda, och det innan en fullbokad föreställning av Mamma Mia!, där jag ska ladda om två projektorer, bråka med vår dukmask och städa... på bara 15 minuter? Och som ni kanske anar, har det inte hänt en gång... utan ett flertal. Sommaren har varit full av många och långa samtal till föreståndaren må jag säga...

Och slutligen - och nu blir det lite mera privat - är det tröttsamt att vara singel. Sommaren har varit full av romantiska komedier och det har emellanåt varit jobbigt att ta alla smällar till höger och vänster med jobbet, utan att ha någon där hemma som väntar på en, eller för den delen, någon att se en bra film med. Speciellt när de många romantiska filmerna konstant påmint en om vad man går miste om. Visserligen ser jag alla filmer vi får tillsammans med min andre maskinist, men straight som han är blir det inte riktigt samma sak. Det ska däremot sägas att utan honom hade jag absolut gått under isen för länge sedan.

Jag besökte ett medium förra hösten som sa att det skulle dyka upp någon i min närhet, och nyligen upprepades budskapet när andra i familjen besökte samma medium. Jag är bara rädd att jag i min enskildhet har gått in för mycket i jobbet och slutar se mig omkring, att jag kört på i samma gamla hjulspår för länge för att ens kunna väja när jag kanske skulle ha gjort det. Min personliga inställning till saker och ting är att allt har en mening, och allt som hänt har garanterat en mening i det långa loppet. Jag är bara så orolig för att jag förstört för mig själv genom att inte kunna ta det lugnt och sakta ner någon gång, trots att jag vet att mitt råd till mig själv skulle vara att tagga ner och låta saker och ting lösa sig själva.

Frågan jag har ställt mig själv också är hur länge och hur mycket jag orkar stå ut med. Och svaret är att jag vet inte. Jag har ingen aning om när jag eventuellt går in i den berömda väggen, eller om jag kommer att ta mig ur ytterligare en svacka i tillvaron. Det som talar för ett positivt slut på sagan är att dagens incident inte slutade med att jag känner mig uppgiven eller trött, utan snarare enormt agiterad, med ett tydligt sikte på att nu jävlar ska jag ändra på saker och ting.

Men det är inte, och har inte varit, helt nattsvart. Det finns små glädjeämnen, och mer roliga saker runt hörnet, både i livet och på bloggen. Men det sparar jag till en annan dag, för nu har jag suttit kvar på bion i över en timme extra och putsat fönsterna mellan maskinrum och salong. Nu får det räcka för idag.

torsdag, juli 31, 2008

Ett, tu, tre....

...så går det åt helvete.

Det här bloggen har på sista tiden mindre handlat om att köra film, utan mer åt diverse haverier. Ocn nu så har ett till inträffat. Vår scaler bråkar, router bråkade, och nu har ta mig fan läskmaskinen också havererat. Tre gånger!

Förra veckan slutade den nämligen att fungera och luktade bränt. Det "fixades" nästan omedelbart och servicekillen hittade tre fel på den; termostaten, fläkten och någonting till som jag glömt. Men maskinen fungerade bara i tio minuter från det att den skulle fungera igen. Och han fick återkomma två dagar senare och begrep ingenting. Därtill bytte han mer saker i den och maskinen var mer eller mindre totalt servad som han utryckte det.

Snabbspola till idag. Då det åter luktar bränt och sedan säger *poff*, gnistor slår ut från maskinen och säkringen löser ut (och drar med sig kassadatorn). Just lyckat mitt i försäljningen till Kung Fu Panda.

Vilket omen. Tre elektriska saker på kort tid, och den tredje grejen går sönder inte en, utan tre gånger till råga på allt.

Tillägg: Det kom en tekniker igår 4/8 och tittade på den. Men han mer eller mindre dödföklarade maskinen när han fick höra symptomen. Så nu är en ny maskin på väg. Jippi!

tisdag, juli 22, 2008

Väck inte nattdjuret...

Ugh! Jag är definitivt ett nattdjur. Inte nog med att man alltid jobbar sen eftermiddag och kvällar/nätter. Att går ur sängen innan kl. 12:00 anser jag är ogudaktigt tidigt.

Så att bli väckt redan kvart i tio av Stockholmskontoret var ju väldigt roande... och än bättre blir det när hela nätverkstrafiken på bion ligger nere, därav ärendet.

Snabbt en kopp kaffe och sedan fick man sätta fart till jobbet igen. Och där kommer nästa konstighet. För vad är det med våra elektriska saker nuförtiden, först scalern och nu routern som har problem med strömförsörjningen. Visade sig vara nätadaptern som inte längre kunde hålla spänningen uppe, vilket fick till följd att VPN-tunneln till huvudkontoret låg nere. Och det samtidigt som telefonen går varm med folk som vill boka till Mamma Mia!. Jättekul.

Nåväl, det löste sig med en annan adapter som fungerade. Men vad ska man göra nu när man ändå är uppe så här "tidigt"... tur att jag bara ska köra halva kvällen, annars lär jag nog somna i maskinrummet.

fredag, juli 18, 2008

...nähä, där gick den åt helvete igen.

Jodå, säg den lycka som varar. Scalern är alltså kass. På riktigt.

Visar sig nu att den är defekt så till vida att den inte vill starta upp som den ska. Stand-by dioden tänder kort och släcks sedan, och därefter är den död. Det enda knep jag fick att prova av supporten var att dra ut sladden och låta den vara strömlös ett tag för att sedan prova igen. Och det är är det blir så smått lustigt.

För projektorn, scalern och skärmarna till reklamdatornerna sitter på ett eget grenuttag med strömbrytare, just för att jag ska kunna slå av strömmen helt till dessa saker över natten och dagarna när de ändå inte behövs.

Och om scalern är strömlös över ungefär 16 timmar varje dag och sedan inte vill starta så vad gör väl en 30-60-120 minuter till innan man trycker in sladden... mycket uppenbarligen, för ibland går den igång, ibland inte. Så nu sitter den där på ett annat uttag och är alltid igång eller i stand-by läge. Varken speciellt miljömedvetet eller bra. Men enda sättet för den jäkla burken att fungera dagligen.

Givetvis är den felanmäld, men hur lång tid det tar innan den åker på service, det vette fan...