Är mer eller mindre precis hemkommen från en mycket trevlig helg spenderad i Stockholm. Det var möte för medarbetare på dvdforum.nu och givetvis inträffar en singularitet av rang när man samlar 18 filmnördar på en och samma plats (vilket i detta fallet var redaktionen för en filmtidning). Det var kort sagt hur trevligt som helst, speciellt när man äntligen får se folk i verkligheten som man annars bara har chattat med tidigare.
Men för egen del var det även dags för lite bio-sightseeing. Middagen på lördagskvällen inmundigades på en restaurang bredvid Grand på Sveavägen, denna Anders Sandrews sjunde biograf från 1933. Jag passade även på att studera Skandias foajé, detta kulturpalats på Drottninggatan från 1923. Det är så trevligt att se att biografen drivs fortfarande trots en hel del turer de senaste åren. Tyvärr gick Göta Kanal 2 där just nu, en film jag redan sett, annars hade en biljett suttit fint vill jag lova.
Passade även på att ta pendeltåget till Sollentuna för att titta in på Sollentuna Bio, eftersom det är "huvudbiografen" för min egen bios ägare. Dessutom är det alltid kul att få titta in i främmande maskinrum. Men det är tekniknörden i mig som talar då.
Allt som allt var helgen mycket rolig. Tack till C.J. och tipset på Kozel-öl! Tack till Alex för sällskapet på nattbussen upp. Roligt att du kunde sova, det kunde inte jag så därmed sattes nytt personbästa, drygt 38 timmar i (mer eller mindre) vaket tillstånd.
måndag, januari 29, 2007
torsdag, januari 25, 2007
Trög start
Vaknade av mobiltelefonen idag. Helt okänt nummer och uppringaren pratar dessutom norska. Lite väl mycket för en nyvaken hjärna att hantera, men det hela klarnade lite när ord som Kino och digital nämdes, för då började detaljerna trilla på plats.
Det var helt enkelt hårdvaruleverantören som ville ha lite kompletterande uppgifter inför installationen av mediaservern och digitalprojektorn. Se där, en trög start blev lite roligare... tills jag inser att en del av uppgifterna de vill ha faktiskt skrevs ner på den tekniska förundersökningen vi fick i december. Vart tog de vägen då?
Det var helt enkelt hårdvaruleverantören som ville ha lite kompletterande uppgifter inför installationen av mediaservern och digitalprojektorn. Se där, en trög start blev lite roligare... tills jag inser att en del av uppgifterna de vill ha faktiskt skrevs ner på den tekniska förundersökningen vi fick i december. Vart tog de vägen då?
tisdag, januari 23, 2007
Dags för ett jublieum
Idag är en mycket speciell dag. Inte för att detta är min 100:e blogpost (vilket det är på pricken), utan för att min arbetsplats fyller hela 70 år idag.
Lördagen den 23 Januari 1937 öppnade Grand för allmänheten med Edvard Persson-filmen Söder om landsvägen. Då fanns det redan tre andra biografer här i Trelleborg, och fler skulle det bli. Totalt har staden haft hela nio biografer fördelade på olika tidsåldrar. Och idag finns bara Grand kvar, som i så många andra mindre städer. Denna brokiga lilla historia är tänkt att publiceras på bions hemsida senare. Tyvärr blev det inget officiellt firande idag, det kommer först om ett par veckor men då med lite större besked.
Jag känner mig både privilegierad och lätt frustrerad över att jobba med film på en singelbiograf. Det är jättekul att ha en ganska stor salong att ta hand om, men samtidigt är det jobbigt att hela tiden gå miste om fler filmer då vi har just bara en salong. Det ligger i planeringen att få till minst en salong till genom en om- och tillbyggnad (lokala cineaster behöver inte oroas, den stora salongen kommer inte att styckas av eller något liknande).
Det som gör åldern 70 så spektakulär är just detta faktum, att biografen har överlevt så länge med bara en salong på en mindre ort. Visst har bion varit en hårsmån från att läggas ner helt, senast för bara två år sedan, men ändå. Det mesta av detta "mirakel" kan definitivt tillskrivas alla entusiaster, både i maskinrummet och publiken, som ställt upp efter de att de stora kommersiella krafterna gav upp i början av 1980-talet.
Och vilka filmer visades idag då, 70 år efter invigningen? Jo, Rosa - The Movie och The Departed.
Lördagen den 23 Januari 1937 öppnade Grand för allmänheten med Edvard Persson-filmen Söder om landsvägen. Då fanns det redan tre andra biografer här i Trelleborg, och fler skulle det bli. Totalt har staden haft hela nio biografer fördelade på olika tidsåldrar. Och idag finns bara Grand kvar, som i så många andra mindre städer. Denna brokiga lilla historia är tänkt att publiceras på bions hemsida senare. Tyvärr blev det inget officiellt firande idag, det kommer först om ett par veckor men då med lite större besked.
Jag känner mig både privilegierad och lätt frustrerad över att jobba med film på en singelbiograf. Det är jättekul att ha en ganska stor salong att ta hand om, men samtidigt är det jobbigt att hela tiden gå miste om fler filmer då vi har just bara en salong. Det ligger i planeringen att få till minst en salong till genom en om- och tillbyggnad (lokala cineaster behöver inte oroas, den stora salongen kommer inte att styckas av eller något liknande).
Det som gör åldern 70 så spektakulär är just detta faktum, att biografen har överlevt så länge med bara en salong på en mindre ort. Visst har bion varit en hårsmån från att läggas ner helt, senast för bara två år sedan, men ändå. Det mesta av detta "mirakel" kan definitivt tillskrivas alla entusiaster, både i maskinrummet och publiken, som ställt upp efter de att de stora kommersiella krafterna gav upp i början av 1980-talet.
Och vilka filmer visades idag då, 70 år efter invigningen? Jo, Rosa - The Movie och The Departed.
söndag, januari 21, 2007
Dagens citat - rysligt värre...
Ja, det var en rysare...
En kille i tioårsåldern efter att ha sett Rosa - The Movie. Och jag som trodde det var en romantisk dramakomedi med målgrupp barn i nedre tonåren...
torsdag, januari 18, 2007
Fler musikaliska mästare
Efter gårdagens (eller rättare sagt gårnattens) inlägg om James Newton Howard, skrivet mest i euforin av att höra ett fantastiskt soundtrack, känner jag att, i samma känsla av upprymdhet, måste jag beskriva hela min relation till fler av dagens mästare inom konsten av filmmusik.
Denna natt bjuder på en osedvanligt stor arbetsuppgift att koda om en hel Super VideoCD från 4:3 format till 16:9 Widescreen, då biografens foajé-TV lagt av. Den nu tio år gamla CRT-burken skall bytas ut på fredag mot en ny modern platt sak i widescreenformat vilket givetvis betyder att jag, som ensam sköter biografens reklam i form av trailers på denna TV, har rätt mycket att stå i tills på fredag. Det är en sak med filmer som har sitt ursprungsformat (OAR) i 1.33:1, men om jag får skapa material själv för dumburken så blir det i Widescreen, tackar som frågar. Mitt favoritformat är ju inte Cinemascope (2:35:1) för inget.
Men istället för James Newton Howard har jag detta natt tagit fram ett par av Hans Zimmers bästa soundtracks. Istället för Howards svepande och underfundiga melodislingor har Zimmer ofta en rejäl matta av ljud, orkestrerade till perfektion för att leverera en kanonad av ljudenergi riktade rakt mot dina bräckliga nervbanor mellan öra och hjärna.
Gladiator, Crimson Tide, Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, The Last Samuarai, King Arthur. Alla bär de herr Zimmers signum: maffigt värre. Perfekt musik när man behöver de där extra små adrenalinkickarna framför datorn och den förbannade deadlinen som hägrar...
Men inte nog med det, om vi gräver lite djupare hittar vi en Hans Zimmer som levererar underbart vackra och känslosamma scores också. Hannibal är ett lysande exempel på ett samling stycken som nästan helt övertygar att man lyssnar på en opera. Det är musikaliskt underbart och nästan lite perverst som han själv utrycker det i dokumentären på Hannibal-dvd:n. Tittar vi på den nästan helt okända I'll do anything visar Zimmer upp en mjuk och lekfull sida istället, helt olik den från hans energiska och kraftigt slagverksberoende arbeten.
Men om vi tittar på de andra nutida mästarna så är min personliga favorit ändå Thomas Newman. Denne man har skapat några av de absolut mest perfekta soundtrack du någonsin kan få äran att lyssna på. Hans stil benämns ofta som minimalistisk, och i likhet med Philip Glass, så presterar hans orkestrering en otrolig bedrift genom att låta mycket större än den orkester han använder.
Det finns något it Newmans musik som verkligen tilltalar mig. När han kör minimalismen fullt ut som i In the Bedroom är musiken otroligt hemsökt, den vibrerar av en underliggande längtan av att brisera, och endast genom en aktiv lyssning kan man få uppleva detta. The Green Mile, American Beauty, Erin Brockovich, Red Corner och Josh and S.A.M. är proppfulla av detta "sound".
Men det är inte förrän mästaren tar hjäp av en full orkester som hans fulla potential avslöjar sig i Meet Joe Black. Detta absolut enastående soundtrack står fullständigt obesegrat i min skivhylla som den enda skiva som rör mig till tårar varenda gång jag lyssnar på finalen, That Next Place. Det finns helt enkelt inget vackrare att lyssna på med eller utan filmbilderna.
Mästaren av att kopiera sig själv finner vi i James Horner som i så skilda scores som Apollo 13, Troy och Enemy at the Gates finner samma fem-noters "motiv" om och om igen. Men det gör inget, eftersom han också kan uppvisa en otrolig begåvning i The Bicentennial Man / 200årsmannen och Aliens som båda framstår som hans mest genomarbetade och finurliga verk.
Just Bicentennial Man lyckas genom sin begåvade och energiska inledning som spelas upp tillsammans med monteringen av den robot som visar "defekten" av att ha en egen vilja. Resten av robotens livsresa i 200 år får vi till ett traditonellt Horner-ackompanjemang men när så hela resan är avslutad presterar Horners musik en perfekt bas till vilken ingen mindre än Celine Dion valt att skänka sin gudsförgätna stämma i Then You Look at Mee. Samma bedrift levererar han på det smått mirakelbetonade Troy som skrevs på så kort tid som 15 dagar (eller däromkring) och ändå har en fantastisk duett med Josh Groban och Tanja Tzarovska som slutlåt Remember (som rullar under eftertexterna).
Jerry Goldsmith brukade väldigt ofta visa sin styrka med starkt elektroniskt influerade stycken, och ett av hans bästa är helt inspelad med synthezisers, med Goldsmith själv vid klaviaturet, nämligen Alien Nation. Synd bara att musiken refuserades av de ansvariga för filmproduktionen. Tack Varèse Sarabande för att ni valde att släppa hans annars outgivna musik på CD för entusiasterna. Jag är er evigt tacksam.
Jerry Goldsmith levererade under sin levnadstid mästerverk på mästerverk och utvecklade i mitt tycke en fenomenal känsla för att kunna blanda elektronisk och orkestral musik utan att balansen dem emellan gick förlorad. Han kunde helt enkelt skriva traditionell musik som spelades på moderna instrument. När man lyssnar på Zimmers moderna synth-mattor hör man hur han är starkt influerad av Goldsmith men ändå inte vågar gå lika långt som Goldsmith gjorde i t.ex. Runaway eller Gremlins och Gremlins 2.
John Wiliams har som jag antydde i tidigare inlägg en viss förmåga att leverera konsertliknande upplevelser. Och just Saving Private Ryan och The Patriot lider lite av att första och sista stycket är ett och detsamma som en inramning, eller "bookend". Då tycker jag bättre om Williams när han är lekfull och presterar stycken liknande de i Home Alone 2 där han till och med har en helt egen julvisa (Merry Christmas) att stolt spela upp för oss. Men han kan också vara lågmäld och spela på nästan enbart undertoner som i A.I., Close Encounters och Jaws.
Jag har svårt att avgöra om jag tycker bäst om lekfulle eller allvarsamme Williams, men faktum är att hans flört med den elektroniska sidan är inte är att leka med, vilket avlöjas i Heartbeeps. Just där förenas Williams annars storslagna orkester med den enkelhet och råstyrka som ett snyggt elektroniskt score kan bjuda på. En Williams gone Goldsmith, helt enkelt.
Förutom nu omskrivna kompositörer finns det en uppsjö av andra personer som jag har lyssnat på och som också förtjänar ett omnämnande, som Alfred och Randy Newman, Klaus Badelt, Danny Elfman, David Arnold, Howard Shore (Lord of the Rings-trilogin!) Marco Beltrami, Elliot Goldenthal, John Ottman, Alex North, Elmer Bernstein, John Powell, Alan Silvestri och Jon Brion. Men jag känner att detta inlägg är långt tillräckligt och natten börjar ta ut sin rätt. God Natt!
Denna natt bjuder på en osedvanligt stor arbetsuppgift att koda om en hel Super VideoCD från 4:3 format till 16:9 Widescreen, då biografens foajé-TV lagt av. Den nu tio år gamla CRT-burken skall bytas ut på fredag mot en ny modern platt sak i widescreenformat vilket givetvis betyder att jag, som ensam sköter biografens reklam i form av trailers på denna TV, har rätt mycket att stå i tills på fredag. Det är en sak med filmer som har sitt ursprungsformat (OAR) i 1.33:1, men om jag får skapa material själv för dumburken så blir det i Widescreen, tackar som frågar. Mitt favoritformat är ju inte Cinemascope (2:35:1) för inget.
Men istället för James Newton Howard har jag detta natt tagit fram ett par av Hans Zimmers bästa soundtracks. Istället för Howards svepande och underfundiga melodislingor har Zimmer ofta en rejäl matta av ljud, orkestrerade till perfektion för att leverera en kanonad av ljudenergi riktade rakt mot dina bräckliga nervbanor mellan öra och hjärna.
Gladiator, Crimson Tide, Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, The Last Samuarai, King Arthur. Alla bär de herr Zimmers signum: maffigt värre. Perfekt musik när man behöver de där extra små adrenalinkickarna framför datorn och den förbannade deadlinen som hägrar...
Men inte nog med det, om vi gräver lite djupare hittar vi en Hans Zimmer som levererar underbart vackra och känslosamma scores också. Hannibal är ett lysande exempel på ett samling stycken som nästan helt övertygar att man lyssnar på en opera. Det är musikaliskt underbart och nästan lite perverst som han själv utrycker det i dokumentären på Hannibal-dvd:n. Tittar vi på den nästan helt okända I'll do anything visar Zimmer upp en mjuk och lekfull sida istället, helt olik den från hans energiska och kraftigt slagverksberoende arbeten.
Men om vi tittar på de andra nutida mästarna så är min personliga favorit ändå Thomas Newman. Denne man har skapat några av de absolut mest perfekta soundtrack du någonsin kan få äran att lyssna på. Hans stil benämns ofta som minimalistisk, och i likhet med Philip Glass, så presterar hans orkestrering en otrolig bedrift genom att låta mycket större än den orkester han använder.
Det finns något it Newmans musik som verkligen tilltalar mig. När han kör minimalismen fullt ut som i In the Bedroom är musiken otroligt hemsökt, den vibrerar av en underliggande längtan av att brisera, och endast genom en aktiv lyssning kan man få uppleva detta. The Green Mile, American Beauty, Erin Brockovich, Red Corner och Josh and S.A.M. är proppfulla av detta "sound".
Men det är inte förrän mästaren tar hjäp av en full orkester som hans fulla potential avslöjar sig i Meet Joe Black. Detta absolut enastående soundtrack står fullständigt obesegrat i min skivhylla som den enda skiva som rör mig till tårar varenda gång jag lyssnar på finalen, That Next Place. Det finns helt enkelt inget vackrare att lyssna på med eller utan filmbilderna.
Mästaren av att kopiera sig själv finner vi i James Horner som i så skilda scores som Apollo 13, Troy och Enemy at the Gates finner samma fem-noters "motiv" om och om igen. Men det gör inget, eftersom han också kan uppvisa en otrolig begåvning i The Bicentennial Man / 200årsmannen och Aliens som båda framstår som hans mest genomarbetade och finurliga verk.
Just Bicentennial Man lyckas genom sin begåvade och energiska inledning som spelas upp tillsammans med monteringen av den robot som visar "defekten" av att ha en egen vilja. Resten av robotens livsresa i 200 år får vi till ett traditonellt Horner-ackompanjemang men när så hela resan är avslutad presterar Horners musik en perfekt bas till vilken ingen mindre än Celine Dion valt att skänka sin gudsförgätna stämma i Then You Look at Mee. Samma bedrift levererar han på det smått mirakelbetonade Troy som skrevs på så kort tid som 15 dagar (eller däromkring) och ändå har en fantastisk duett med Josh Groban och Tanja Tzarovska som slutlåt Remember (som rullar under eftertexterna).
Jerry Goldsmith brukade väldigt ofta visa sin styrka med starkt elektroniskt influerade stycken, och ett av hans bästa är helt inspelad med synthezisers, med Goldsmith själv vid klaviaturet, nämligen Alien Nation. Synd bara att musiken refuserades av de ansvariga för filmproduktionen. Tack Varèse Sarabande för att ni valde att släppa hans annars outgivna musik på CD för entusiasterna. Jag är er evigt tacksam.
Jerry Goldsmith levererade under sin levnadstid mästerverk på mästerverk och utvecklade i mitt tycke en fenomenal känsla för att kunna blanda elektronisk och orkestral musik utan att balansen dem emellan gick förlorad. Han kunde helt enkelt skriva traditionell musik som spelades på moderna instrument. När man lyssnar på Zimmers moderna synth-mattor hör man hur han är starkt influerad av Goldsmith men ändå inte vågar gå lika långt som Goldsmith gjorde i t.ex. Runaway eller Gremlins och Gremlins 2.
John Wiliams har som jag antydde i tidigare inlägg en viss förmåga att leverera konsertliknande upplevelser. Och just Saving Private Ryan och The Patriot lider lite av att första och sista stycket är ett och detsamma som en inramning, eller "bookend". Då tycker jag bättre om Williams när han är lekfull och presterar stycken liknande de i Home Alone 2 där han till och med har en helt egen julvisa (Merry Christmas) att stolt spela upp för oss. Men han kan också vara lågmäld och spela på nästan enbart undertoner som i A.I., Close Encounters och Jaws.
Jag har svårt att avgöra om jag tycker bäst om lekfulle eller allvarsamme Williams, men faktum är att hans flört med den elektroniska sidan är inte är att leka med, vilket avlöjas i Heartbeeps. Just där förenas Williams annars storslagna orkester med den enkelhet och råstyrka som ett snyggt elektroniskt score kan bjuda på. En Williams gone Goldsmith, helt enkelt.
Förutom nu omskrivna kompositörer finns det en uppsjö av andra personer som jag har lyssnat på och som också förtjänar ett omnämnande, som Alfred och Randy Newman, Klaus Badelt, Danny Elfman, David Arnold, Howard Shore (Lord of the Rings-trilogin!) Marco Beltrami, Elliot Goldenthal, John Ottman, Alex North, Elmer Bernstein, John Powell, Alan Silvestri och Jon Brion. Men jag känner att detta inlägg är långt tillräckligt och natten börjar ta ut sin rätt. God Natt!
onsdag, januari 17, 2007
Effektiv marknadsföring
Det kom ett stort, platt paket från 20th Century Fox i samband med premiären av Eragon. I det fanns tre halvstora standees - reklamskyltar i kartong - för Natt på museet. Eftersom en trailer för sagda film låg taggad på Eragon så var det naturligt att sätta ut en av dessa standees i foajén. Vid tidpunkten hade vi dock inget besked på om filmen skulle ha premiär även hos oss.
Det beskedet kom för bara några dagar sedan. Så då tog jag ett av de två kvarvarande skyltarna, tryckte upp små hål i ovansidan och hängde upp den snyggt i ett av skyltfönstren, och placerade ut tre spotlights på golvet framför. Så gjorde vi nämligen när vi fick en ganska stor banner för Da Vincikoden och med lampornas hjälp syns reklamen långt ut på gatan.
Och beviset på att affischbilden för Natt på museet, samt placering av skylten och ljussättningen av densamma, fungerar kom inom 20 minuter från det att skylten var ditsatt. Då kom det kunder in som ville förhandsboka biljetter till filmen.
Det beskedet kom för bara några dagar sedan. Så då tog jag ett av de två kvarvarande skyltarna, tryckte upp små hål i ovansidan och hängde upp den snyggt i ett av skyltfönstren, och placerade ut tre spotlights på golvet framför. Så gjorde vi nämligen när vi fick en ganska stor banner för Da Vincikoden och med lampornas hjälp syns reklamen långt ut på gatan.
Och beviset på att affischbilden för Natt på museet, samt placering av skylten och ljussättningen av densamma, fungerar kom inom 20 minuter från det att skylten var ditsatt. Då kom det kunder in som ville förhandsboka biljetter till filmen.
James Newton Howard - ett musikaliskt geni!
Inom filmmusiken anses för det mesta John Williams och Jerry Goldsmith tillhöra den absoluta eliten. Och med all rätt, deras musik bräcker så gott som allt annat inom alla musikstilar i mitt tycke. Idag skrivs heller ingen klassisk musik som på Mozarts tid, den musikstilen är i stället reserverat filmen.
Men sedan den dagen jag såg Djävulens advokat för första gången på en förhandsvisning i Malmö så har ett annat namn legat ganska ofta i CD-spelaren, nämligen James Newton Howard.
Denne man kan verkligen skriva filmmusik. Från just det mörka och spännande i Djävulens advokat, till det storslagna Atlantis till det stillsamma och emotionella The Saint of Fort Washington slutar han aldrig att ge musiken en unik prägel.
Att lyssna på Jerry Goldsmiths musik är ofta intressant, med fina musikaliska teman och bra användning av synthesizers, men det kan också bli lite väl komplicerat emellanåt. John Williams är ofta mycket bra men kräver en aktiv lyssning då hans musik ligger mycket nära rena rama konsertupplevelser. James Newton Howard ligger däremot mycket bättre till för musik som fungerar även utan filmbilderna.
Oavsett om det är en action eller ren saga som beskrivs är hans teman lätta och starka, ofta gör de en ganska upprymd också. Det är kanske ingen slump att han skrivit musik till alla M. Night Shyamalans filmer än så länge.
Men framför allt fungerar musiken även som stimulans så här sent på natten. När flitens lampa lyser bredvid datorbordet och viktig php- och databaskod skall skrivas så flyger fingrarna fram över tangentbordet lika lätt som Peter Pan gör till herr Howards musik i filmen från 2005.
Men sedan den dagen jag såg Djävulens advokat för första gången på en förhandsvisning i Malmö så har ett annat namn legat ganska ofta i CD-spelaren, nämligen James Newton Howard.
Denne man kan verkligen skriva filmmusik. Från just det mörka och spännande i Djävulens advokat, till det storslagna Atlantis till det stillsamma och emotionella The Saint of Fort Washington slutar han aldrig att ge musiken en unik prägel.
Att lyssna på Jerry Goldsmiths musik är ofta intressant, med fina musikaliska teman och bra användning av synthesizers, men det kan också bli lite väl komplicerat emellanåt. John Williams är ofta mycket bra men kräver en aktiv lyssning då hans musik ligger mycket nära rena rama konsertupplevelser. James Newton Howard ligger däremot mycket bättre till för musik som fungerar även utan filmbilderna.
Oavsett om det är en action eller ren saga som beskrivs är hans teman lätta och starka, ofta gör de en ganska upprymd också. Det är kanske ingen slump att han skrivit musik till alla M. Night Shyamalans filmer än så länge.
Men framför allt fungerar musiken även som stimulans så här sent på natten. När flitens lampa lyser bredvid datorbordet och viktig php- och databaskod skall skrivas så flyger fingrarna fram över tangentbordet lika lätt som Peter Pan gör till herr Howards musik i filmen från 2005.
tisdag, januari 09, 2007
Är man filmnörd så är man
Såg en bil med registreringsnummer OCP idag. Ni vet, Omni Consumer Products, företaget med storhetsvansinne som skapar RoboCop i filmen med samma namn...
Embraer ERJ 145
Det här med flygplan är lite intressant.
Jag är inte direkt flygrädd, däremot känner jag ett visst obehag för att faktiskt ge mig upp i luften. Finns det andra alternativ som buss och tåg tar jag dem istället. Lyckades övertala resesällskapet att vi skulle ta båten från Göteborg till Newcastle för två år sedan istället för flyget. Tur var väl det, eftersom båtlinjen lades ner förra året.
Situationen blir väl heller inte bättre av att jag gärna tittar på Mayday som TV4 visar då och då. Nu senast om den alldeles horribla incidenten med United Airlines Flight 811. Nu skedde detta 1989 så jag hoppas verkligen att den tekniska säkerheten har förbättrats sedan dess (speciellt eftersom just det programmet även tog upp problemet med flygbolagens balansgång mellan profit och säkerhet).
Men så, in på arenan kom Embraer ERJ 145.
En ERJ-145, här under inflygning till Edinburgh Airport.
Väldigt litet plan med bara 50/49 platser i standardutförande. Det är så litet att det inte kan angöra en vanlig gate med landgång, utan på Kastrup får man vackert gå ombord på en buss som kör ut till planet på plattan. Därefter är det bara att vandra upp för planets egen trappa och försöka trycka in sig i kabinen.
När man väl tryckt in jackan i utrymmet för handbagage, lagt kameraväskan under sätet framför sig så kanske känslan av sardinburk lagt sig något (iofs. återkommer den känslan när man väl ska ta på sig jackan igen, det är definitivt inte det lättaste ombord på den här flygplansmodellen vill jag lova).
Mitt obehag till trots så hamnade jag på utresan givetvis bredvid nödutgången över vingen. Med speciella instruktioner enkom för den som sitter där till på köpet. Det blev till att läsa säkerhetsinstruktionerna både en och två gånger. Och sedan en gång till under taxifärden ut mot startbanan. Just in case...
Men här slutar olustkänslorna. Av någon orsak kändes resan mycket mindre obehaglig än flygturerna till och från Paris förra våren, då i ett betydligt större Airbus-plan. Det var något med den lilla storleken, den kompakta modellen som också gav intrycket av att man var närmare tekniken. Det var inte så stort och oöverblickbart längre.
Till saken kanske även hör skräckfilmen Final Destination, en av få filmer som fått mig att må fysiskt illa i biosalongen. Det faktum att vi bordade planet från marken och inte via en landgång (som i filmen) kan ha påverkat mig också. Det var inte krångligare än att ta bussen eller tåget för den delen.
Jag är inte direkt flygrädd, däremot känner jag ett visst obehag för att faktiskt ge mig upp i luften. Finns det andra alternativ som buss och tåg tar jag dem istället. Lyckades övertala resesällskapet att vi skulle ta båten från Göteborg till Newcastle för två år sedan istället för flyget. Tur var väl det, eftersom båtlinjen lades ner förra året.
Situationen blir väl heller inte bättre av att jag gärna tittar på Mayday som TV4 visar då och då. Nu senast om den alldeles horribla incidenten med United Airlines Flight 811. Nu skedde detta 1989 så jag hoppas verkligen att den tekniska säkerheten har förbättrats sedan dess (speciellt eftersom just det programmet även tog upp problemet med flygbolagens balansgång mellan profit och säkerhet).
Men så, in på arenan kom Embraer ERJ 145.
En ERJ-145, här under inflygning till Edinburgh Airport.
Väldigt litet plan med bara 50/49 platser i standardutförande. Det är så litet att det inte kan angöra en vanlig gate med landgång, utan på Kastrup får man vackert gå ombord på en buss som kör ut till planet på plattan. Därefter är det bara att vandra upp för planets egen trappa och försöka trycka in sig i kabinen.
När man väl tryckt in jackan i utrymmet för handbagage, lagt kameraväskan under sätet framför sig så kanske känslan av sardinburk lagt sig något (iofs. återkommer den känslan när man väl ska ta på sig jackan igen, det är definitivt inte det lättaste ombord på den här flygplansmodellen vill jag lova).
Mitt obehag till trots så hamnade jag på utresan givetvis bredvid nödutgången över vingen. Med speciella instruktioner enkom för den som sitter där till på köpet. Det blev till att läsa säkerhetsinstruktionerna både en och två gånger. Och sedan en gång till under taxifärden ut mot startbanan. Just in case...
Men här slutar olustkänslorna. Av någon orsak kändes resan mycket mindre obehaglig än flygturerna till och från Paris förra våren, då i ett betydligt större Airbus-plan. Det var något med den lilla storleken, den kompakta modellen som också gav intrycket av att man var närmare tekniken. Det var inte så stort och oöverblickbart längre.
Till saken kanske även hör skräckfilmen Final Destination, en av få filmer som fått mig att må fysiskt illa i biosalongen. Det faktum att vi bordade planet från marken och inte via en landgång (som i filmen) kan ha påverkat mig också. Det var inte krångligare än att ta bussen eller tåget för den delen.
måndag, januari 08, 2007
Scotland... without subtitles
Julhelgen är alltid mycket intensiv, julfilmer brukar dra mycket folk och så även i år. Så efter två dagars visningar av Göta Kanal 2, Happy Feet och Övergödd braständare med vingar, så bar det av på semester.
Onsdag 27/12 blev det så bil till Malmö Svågertorp, tåg över Öresundsbron till Kastrup, flyg till Edinburgh och därefter hyrbil till Burntisland. Väl där inkvarterades sällskapet hos släktingar. Syftet med resan var dels att träffa en del av släktingarna som bor i Skottland men även att ta det väldigt lugnt. Och lugnt blev det. En dag gjordes inget mer än stilla socialt umgänge. En annan körde vi ner till The Borders och byn Morebattle och Teapot Street no less...
Men det gavs även tid att shoppa lite, och bland andra engelsmän och turister i Edinburgh hittade jag en finfin tröja för £38 (rea från £55), Cars på dvd (£15.99, ingen rea på Disneytitlar hos HMV) och en trevlig mössa. Det blev även del SMS-trafik till och från Sverige för att höra så att allt gick bra på bion.
Själva nyårsafton var ett kapitel för sig. Omväxlande väder hela dagen, för att på eftermiddagen tillta i vindstyrka så pass mycket att regnet trycktes in genom badrumsfönstret. Stormluckorna innanför fönstren fick stängas och utomhus dansade soptunnorna. Kvällen gick mest åt ett roligt och härligt satiriskt program på TV om de 50 mest omskrivna kändisarna i Storbritannien. Önskar bara svensk TV vågade vara lika satirisk. Och lagom till midnatt gick det att gå utomhus igen för att skåda fyrverkerierna över Edinburgh.
Digitalkameran gick varm emellanåt. Fyllde mina minneskort till bredden med 2 GB data fördelat på drygt 250 bilder (RAW-kvalitet på de flesta). Många dubbletter eftersom jag inte ville förlora några bilder på dålig skärpa och andra små misstag. Det infann sig rätt många olika tillfällen att fotografera det mest åtkomliga motivet; Edinburgh på andra sidan Firth of Forth. Det blev inte många nattbilder även om jag hade stativet med mig, eftersom blåsten utomhus förhindrade stabil fotografering många gånger.
Men här klickade även något annat. Inte för att jag var deppig innan jag reste, långt ifrån. Men lugnet, utlandsvistelsen, tid till reflektion och en del andra detaljer gjorde resan till den mest intressanta på länge för egen del. Den person som satt på planet hem var definitivt inte densamma som på utresan. Jag mådde bra, bättre än bäst kändes det som, och i efterhand har jag konstaterat att självförtroendet fått sig en ordentlig knuff uppåt.
Exakt varför kan jag inte svara på. Möjligen var det allt jag kunde bevisa för mig själv, jag tog bra bilder på löpande band, att jag lyckats lära upp en ny maskinist som klarade av föreställningarna hemmavid utan problem, att jag klarat av flygresan utan problem (något för en annan blogpost) och kanske det faktum att jag insåg att jag faktiskt skulle kunna klara av mina små privata nyårslöften.
Kort sagt, jag fann mig själv på något sätt där borta i Skottland. Och jag vet nu vilken väg jag vill vandra en tid framöver.
Ifall någon inte förstod skämtet: Övergödd braständare med vingar = Eragon
Onsdag 27/12 blev det så bil till Malmö Svågertorp, tåg över Öresundsbron till Kastrup, flyg till Edinburgh och därefter hyrbil till Burntisland. Väl där inkvarterades sällskapet hos släktingar. Syftet med resan var dels att träffa en del av släktingarna som bor i Skottland men även att ta det väldigt lugnt. Och lugnt blev det. En dag gjordes inget mer än stilla socialt umgänge. En annan körde vi ner till The Borders och byn Morebattle och Teapot Street no less...
Men det gavs även tid att shoppa lite, och bland andra engelsmän och turister i Edinburgh hittade jag en finfin tröja för £38 (rea från £55), Cars på dvd (£15.99, ingen rea på Disneytitlar hos HMV) och en trevlig mössa. Det blev även del SMS-trafik till och från Sverige för att höra så att allt gick bra på bion.Själva nyårsafton var ett kapitel för sig. Omväxlande väder hela dagen, för att på eftermiddagen tillta i vindstyrka så pass mycket att regnet trycktes in genom badrumsfönstret. Stormluckorna innanför fönstren fick stängas och utomhus dansade soptunnorna. Kvällen gick mest åt ett roligt och härligt satiriskt program på TV om de 50 mest omskrivna kändisarna i Storbritannien. Önskar bara svensk TV vågade vara lika satirisk. Och lagom till midnatt gick det att gå utomhus igen för att skåda fyrverkerierna över Edinburgh.
Digitalkameran gick varm emellanåt. Fyllde mina minneskort till bredden med 2 GB data fördelat på drygt 250 bilder (RAW-kvalitet på de flesta). Många dubbletter eftersom jag inte ville förlora några bilder på dålig skärpa och andra små misstag. Det infann sig rätt många olika tillfällen att fotografera det mest åtkomliga motivet; Edinburgh på andra sidan Firth of Forth. Det blev inte många nattbilder även om jag hade stativet med mig, eftersom blåsten utomhus förhindrade stabil fotografering många gånger.Men här klickade även något annat. Inte för att jag var deppig innan jag reste, långt ifrån. Men lugnet, utlandsvistelsen, tid till reflektion och en del andra detaljer gjorde resan till den mest intressanta på länge för egen del. Den person som satt på planet hem var definitivt inte densamma som på utresan. Jag mådde bra, bättre än bäst kändes det som, och i efterhand har jag konstaterat att självförtroendet fått sig en ordentlig knuff uppåt.
Exakt varför kan jag inte svara på. Möjligen var det allt jag kunde bevisa för mig själv, jag tog bra bilder på löpande band, att jag lyckats lära upp en ny maskinist som klarade av föreställningarna hemmavid utan problem, att jag klarat av flygresan utan problem (något för en annan blogpost) och kanske det faktum att jag insåg att jag faktiskt skulle kunna klara av mina små privata nyårslöften.
Kort sagt, jag fann mig själv på något sätt där borta i Skottland. Och jag vet nu vilken väg jag vill vandra en tid framöver.
Ifall någon inte förstod skämtet: Övergödd braständare med vingar = Eragon
söndag, januari 07, 2007
Sedda biofilmer 2006
Det är ju ett nytt år så det är dags att summera 2006, och vad passar väl bättre än att lista de filmer man sett på bio?
- Into the Blue
- Ryktet går...
- Brokeback Mountain
- V för Vendetta
- IMAX: Magnificent Desolation
- Da Vinci-koden
- X-Men: The Last Stand
- Inside Man
- Poseidon
- The Omen
- IMAX: Coral Reef Adventure
- Pirates of the Caribbean: Död mans kista
- Superman Returns
- Offside
- Huset vid sjön
- Bilar
- John Tucker Must Die
- Hotet inifrån
- Lady in the Water
- Click
- Djävulen bär Prada
- Casino Royale
- Shortbus
- Paris Je'Taime
- Göta Kanal 2 - Kanalkampen och slutligen...
- Night at the Museum
onsdag, januari 03, 2007
Månadens bild, januari 2007
Trädet och den annalkande stormen
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4L USM
Nyårsafton i Burntisland, Skottland. Här kunde man bara ana hur vädret skulle utveckla sig under kvällen. Stormluckorna fick stängas innanför fönstren och det var problem att tända elden i den öppna spisen. Regnet tryckte sig in genom badrumsfönstret, men på det hela taget en mycket trevlig kväll. Lagom till midnatt gick det faktiskt att gå utomhus igen för att se lite fyrverkeri över Edinburgh, som ligger på andra sidan Firth of Forth från Burntisland räknat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)