Fler musikaliska mästare

Efter gårdagens (eller rättare sagt gårnattens) inlägg om James Newton Howard, skrivet mest i euforin av att höra ett fantastiskt soundtrack, känner jag att, i samma känsla av upprymdhet, måste jag beskriva hela min relation till fler av dagens mästare inom konsten av filmmusik.

Denna natt bjuder på en osedvanligt stor arbetsuppgift att koda om en hel Super VideoCD från 4:3 format till 16:9 Widescreen, då biografens foajé-TV lagt av. Den nu tio år gamla CRT-burken skall bytas ut på fredag mot en ny modern platt sak i widescreenformat vilket givetvis betyder att jag, som ensam sköter biografens reklam i form av trailers på denna TV, har rätt mycket att stå i tills på fredag. Det är en sak med filmer som har sitt ursprungsformat (OAR) i 1.33:1, men om jag får skapa material själv för dumburken så blir det i Widescreen, tackar som frågar. Mitt favoritformat är ju inte Cinemascope (2:35:1) för inget.

Men istället för James Newton Howard har jag detta natt tagit fram ett par av Hans Zimmers bästa soundtracks. Istället för Howards svepande och underfundiga melodislingor har Zimmer ofta en rejäl matta av ljud, orkestrerade till perfektion för att leverera en kanonad av ljudenergi riktade rakt mot dina bräckliga nervbanor mellan öra och hjärna.

Gladiator, Crimson Tide, Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, The Last Samuarai, King Arthur. Alla bär de herr Zimmers signum: maffigt värre. Perfekt musik när man behöver de där extra små adrenalinkickarna framför datorn och den förbannade deadlinen som hägrar...

Men inte nog med det, om vi gräver lite djupare hittar vi en Hans Zimmer som levererar underbart vackra och känslosamma scores också. Hannibal är ett lysande exempel på ett samling stycken som nästan helt övertygar att man lyssnar på en opera. Det är musikaliskt underbart och nästan lite perverst som han själv utrycker det i dokumentären på Hannibal-dvd:n. Tittar vi på den nästan helt okända I'll do anything visar Zimmer upp en mjuk och lekfull sida istället, helt olik den från hans energiska och kraftigt slagverksberoende arbeten.

Men om vi tittar på de andra nutida mästarna så är min personliga favorit ändå Thomas Newman. Denne man har skapat några av de absolut mest perfekta soundtrack du någonsin kan få äran att lyssna på. Hans stil benämns ofta som minimalistisk, och i likhet med Philip Glass, så presterar hans orkestrering en otrolig bedrift genom att låta mycket större än den orkester han använder.

Det finns något it Newmans musik som verkligen tilltalar mig. När han kör minimalismen fullt ut som i In the Bedroom är musiken otroligt hemsökt, den vibrerar av en underliggande längtan av att brisera, och endast genom en aktiv lyssning kan man få uppleva detta. The Green Mile, American Beauty, Erin Brockovich, Red Corner och Josh and S.A.M. är proppfulla av detta "sound".

Men det är inte förrän mästaren tar hjäp av en full orkester som hans fulla potential avslöjar sig i Meet Joe Black. Detta absolut enastående soundtrack står fullständigt obesegrat i min skivhylla som den enda skiva som rör mig till tårar varenda gång jag lyssnar på finalen, That Next Place. Det finns helt enkelt inget vackrare att lyssna på med eller utan filmbilderna.

Mästaren av att kopiera sig själv finner vi i James Horner som i så skilda scores som Apollo 13, Troy och Enemy at the Gates finner samma fem-noters "motiv" om och om igen. Men det gör inget, eftersom han också kan uppvisa en otrolig begåvning i The Bicentennial Man / 200årsmannen och Aliens som båda framstår som hans mest genomarbetade och finurliga verk.

Just Bicentennial Man lyckas genom sin begåvade och energiska inledning som spelas upp tillsammans med monteringen av den robot som visar "defekten" av att ha en egen vilja. Resten av robotens livsresa i 200 år får vi till ett traditonellt Horner-ackompanjemang men när så hela resan är avslutad presterar Horners musik en perfekt bas till vilken ingen mindre än Celine Dion valt att skänka sin gudsförgätna stämma i Then You Look at Mee. Samma bedrift levererar han på det smått mirakelbetonade Troy som skrevs på så kort tid som 15 dagar (eller däromkring) och ändå har en fantastisk duett med Josh Groban och Tanja Tzarovska som slutlåt Remember (som rullar under eftertexterna).

Jerry Goldsmith brukade väldigt ofta visa sin styrka med starkt elektroniskt influerade stycken, och ett av hans bästa är helt inspelad med synthezisers, med Goldsmith själv vid klaviaturet, nämligen Alien Nation. Synd bara att musiken refuserades av de ansvariga för filmproduktionen. Tack Varèse Sarabande för att ni valde att släppa hans annars outgivna musik på CD för entusiasterna. Jag är er evigt tacksam.

Jerry Goldsmith levererade under sin levnadstid mästerverk på mästerverk och utvecklade i mitt tycke en fenomenal känsla för att kunna blanda elektronisk och orkestral musik utan att balansen dem emellan gick förlorad. Han kunde helt enkelt skriva traditionell musik som spelades på moderna instrument. När man lyssnar på Zimmers moderna synth-mattor hör man hur han är starkt influerad av Goldsmith men ändå inte vågar gå lika långt som Goldsmith gjorde i t.ex. Runaway eller Gremlins och Gremlins 2.

John Wiliams har som jag antydde i tidigare inlägg en viss förmåga att leverera konsertliknande upplevelser. Och just Saving Private Ryan och The Patriot lider lite av att första och sista stycket är ett och detsamma som en inramning, eller "bookend". Då tycker jag bättre om Williams när han är lekfull och presterar stycken liknande de i Home Alone 2 där han till och med har en helt egen julvisa (Merry Christmas) att stolt spela upp för oss. Men han kan också vara lågmäld och spela på nästan enbart undertoner som i A.I., Close Encounters och Jaws.

Jag har svårt att avgöra om jag tycker bäst om lekfulle eller allvarsamme Williams, men faktum är att hans flört med den elektroniska sidan är inte är att leka med, vilket avlöjas i Heartbeeps. Just där förenas Williams annars storslagna orkester med den enkelhet och råstyrka som ett snyggt elektroniskt score kan bjuda på. En Williams gone Goldsmith, helt enkelt.

Förutom nu omskrivna kompositörer finns det en uppsjö av andra personer som jag har lyssnat på och som också förtjänar ett omnämnande, som Alfred och Randy Newman, Klaus Badelt, Danny Elfman, David Arnold, Howard Shore (Lord of the Rings-trilogin!) Marco Beltrami, Elliot Goldenthal, John Ottman, Alex North, Elmer Bernstein, John Powell, Alan Silvestri och Jon Brion. Men jag känner att detta inlägg är långt tillräckligt och natten börjar ta ut sin rätt. God Natt!