Nu är måttet rågat!

Under sommaren har jag inte skrivit så mycket på bloggen, det har mest blivit små inhopp när lite mera exotiska saker hänt, och oftast då inte något som handlat om film eller jobbet som sådant. Orsaken stavas mer eller mindre utmattning.

För det första har jag inte haft semester på ett och ett halvt år. Och det börjar ta ut sin rätt när alla andra tar ut sin semester och flyr fältet till höger och vänster. Juni månad i år har jag mer eller mindre kört samtliga föreställningar vi visade helt själv. Och det var inte lite med alla storfilmer som låg då. Juli har fortsatt i exakt samma anda... Då sticker det direkt i ögonen när man som i mitt fall inte ens kan ta en enda ledig dag nu i augusti för en Tysklandsresa utan att det måste planeras in absurdum långt i förväg. Jag blir inte ens tillfrågad om jag vill ta någon semester. Nej, alla förutsätter att jag kan jobba precis alltid.

För det andra har man en arbetsplats som trots övertagandet av ett större företag för två år sedan, med utökad filmvisning som följd, fortfarande är hopplöst fast i en förlegad syn på jobbtiderna. Förr var biografen grön, och körde därefter: fem kvällar i veckan, en föreställning per kväll. Nu har vi varit en röd biograf (SFI-avgiftspliktig) i nästan två år och kör alla dagar i veckan, minst två föreställningar - ofta fler än så - men kassapersonalen jobbar ändå "bara" mellan timmen före föreställningsstart och tills dess att filmen har startat. Jaha? Det innebär att många av dem springer så fort att eftersläntrare som kommer fem minuter efter utsatt starttid har jag fått sälja biljetter till, trots att jag då är vaktmästare och maskinist med fullt upp när filmen ska starta.

Idag inträffade också en incident av rang (och den direkta orsaken till den här urladdningen på bloggen) och jag har sällan blivit så förbannad som idag. Ponera själv att du har fullt upp och ber någon som sålt till 16:30-föreställningen ta över och sälja och svara i telefon för kunder som strömmar in till nästa förställning 18:30, och får till svar att "jag börjar inte jobba förrän 17:30"... jaha? Och sedan inte lyfter på sin feta röv och gör ett dyft. Och som sedan dessutom går iväg från bion utan att meddela mig som gått tillbaka till maskinrummet för att ta hand om ett av två skiften i filmen! Det kom kunder från gatan men som vände efter en stund igen eftersom ingen kom och hjälpte dem i kassan, jag hade ju ingen aning om att kassapersonalen hade flygit sin kos! Värre var att kassan var ju kvar, helt obevakad. Och det rimmar ju fan så illa med tanke på inbrottet för ett tag sedan.

Så jag gjorde det som vi egentligen inte ska göra: låsa dörren och högaktningsfullt skita i alla telefonsamtal, för då ville jag bara hantera filmen och var annars så obeskrivligt arg att jag omöjligt kunnat hantera folk i övrigt. Ett under att jag ens kunde ladda hjul tre av Kung Fu Panda för den delen heller... Sen ringde jag inte ett, utan två samtal. Till föreståndaren och sedan till VD:n i Stockholm. Och det utlovades liv i luckan, vilket verkligen behövs nu.

Måste tillägga att min kritik givetvis inte gäller alla som jobbar i kassan, flera har jag haft otroligt roligt med under sommaren, och lärt känna än mer nu än under alla år tidigare som vi jobbat tillsammans.

För det tredje förvärras situationen av att jag har en projektor med defekt ljudläsare. Projektor 2 har, som senaste teknikern konstaterade, troligen en sprucken glasstav i läsaren. Vilket ger spökfrekvenser och distorsion, tillräckligt för att förstöra kanalseparationen och att dialogen ska spricka och låta vass. Nu är hela anläggningen hjälpligt korrigerad för felet, och tack och lov låter musikalen Mamma Mia! ändå bra på den projektorn, men enda sedan Indiana Jones och kristalldödskallens rike kör jag alla filmer på tre hjul, även om de går in på två. Jag kör helt enkelt så lite som möjligt på projektor 2, och det är alltid bara en akt. The Happening och Kung Fu Panda delar rekordet på endast 12 minuter på den enskilda akten. I Mamma Mia!s fall kör jag akt 1 och 2 på var sin maskin och slutligen resten av filmen på den hela projektorn igen. Kunderna märker inte av det (förutom de som hör bra), och i gengäld är jag fast i maskinrummet mycket mer än vad jag egentligen känner för. Och så krockar det totalt med punkt två ovan. Ni förstår...

För det fjärde är det ju förbannat kul att jobba kväll efter kväll i en bastu. Nej jag skojar inte. Luftfuktigheten för närvarande och temperaturen i maskinrummet gör att det är en bastu jag jobbar i. 43 grader varje jävla kväll när alla filmer är körda. De sista timmarna går det inte att gå upp till filmen utan att det svider i kinderna och man känner hur ögonen blir ansträngda. Svetten formligen rinner av en också, och så toppas allt av att man får en varning för att slutstegen kan lägga av i den extrema värmen. Och här sitter jag med en musikal och tung action i The Dark Knight. Det är ju väldigt tysta filmer vi pratar om, eller hur? Vår portabla AC går ju bara att köra mellan förställningarna då dörren är öppen och vi har någonstans att leda ut värmen.

Nu har man äntligen lovat att göra något åt ljudläsaren (men herregud liksom, den gick sönder förra våren, ny beställdes i januari i år och först nu till hösten ska den dyka upp), och ventilationen har man också sagt sig vilja åtgärda så fort som möjligt, men å andra sidan tror jag på det först när det händer något. Jag har en åtgärdslista med punkter som sträcker sig tillbaka över ett år, och det händer inte ett dugg på flera av punkterna.

För det femte är det ju jättekul att dyka upp dagen efter en ytterst välbesökt föreställning av Mamma Mia! och finna salongen i exakt samma skick som kvällen innan, dvs. helt ostädad. Och det är 60 minuter till filmstart. Eller för den delen att städpersonal har mage att inte dyka upp mellan två föreställningar som de ska, för jag har ju all tid i världen att städa efter 140 kunder på Kung Fu Panda, och det innan en fullbokad föreställning av Mamma Mia!, där jag ska ladda om två projektorer, bråka med vår dukmask och städa... på bara 15 minuter? Och som ni kanske anar, har det inte hänt en gång... utan ett flertal. Sommaren har varit full av många och långa samtal till föreståndaren må jag säga...

Och slutligen - och nu blir det lite mera privat - är det tröttsamt att vara singel. Sommaren har varit full av romantiska komedier och det har emellanåt varit jobbigt att ta alla smällar till höger och vänster med jobbet, utan att ha någon där hemma som väntar på en, eller för den delen, någon att se en bra film med. Speciellt när de många romantiska filmerna konstant påmint en om vad man går miste om. Visserligen ser jag alla filmer vi får tillsammans med min andre maskinist, men straight som han är blir det inte riktigt samma sak. Det ska däremot sägas att utan honom hade jag absolut gått under isen för länge sedan.

Jag besökte ett medium förra hösten som sa att det skulle dyka upp någon i min närhet, och nyligen upprepades budskapet när andra i familjen besökte samma medium. Jag är bara rädd att jag i min enskildhet har gått in för mycket i jobbet och slutar se mig omkring, att jag kört på i samma gamla hjulspår för länge för att ens kunna väja när jag kanske skulle ha gjort det. Min personliga inställning till saker och ting är att allt har en mening, och allt som hänt har garanterat en mening i det långa loppet. Jag är bara så orolig för att jag förstört för mig själv genom att inte kunna ta det lugnt och sakta ner någon gång, trots att jag vet att mitt råd till mig själv skulle vara att tagga ner och låta saker och ting lösa sig själva.

Frågan jag har ställt mig själv också är hur länge och hur mycket jag orkar stå ut med. Och svaret är att jag vet inte. Jag har ingen aning om när jag eventuellt går in i den berömda väggen, eller om jag kommer att ta mig ur ytterligare en svacka i tillvaron. Det som talar för ett positivt slut på sagan är att dagens incident inte slutade med att jag känner mig uppgiven eller trött, utan snarare enormt agiterad, med ett tydligt sikte på att nu jävlar ska jag ändra på saker och ting.

Men det är inte, och har inte varit, helt nattsvart. Det finns små glädjeämnen, och mer roliga saker runt hörnet, både i livet och på bloggen. Men det sparar jag till en annan dag, för nu har jag suttit kvar på bion i över en timme extra och putsat fönsterna mellan maskinrum och salong. Nu får det räcka för idag.