Månadens bild, januari 2008

Departure
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4L USM

Inte mycket fotograferande utanför bion den här månaden, så arkivet får öppnas igen. Den här bilden kanske inte säger så mycket, förutom att för mig är ljuset och färgerna helt underbara här nere i underjorden.

Platsen har faktiskt filmanknytning. Det är på den här stationen Inspector Gesberg sitter och väntar på The Roller Skater och stiger på tåget samtidigt och griper honom strax därpå. Filmen är Luc Bessons fantastiska Subway och stationen är Concorde, i Paris Metró.

Hela veckan i Paris för två år sedan var emellanåt som att gå igenom filmkulisser. Hittade två ställen till i Metron som använts i just Subway och faktiskt även stationen Cité vars trappor upp till gatunivå snyggt används i The Bourne Identity med Richard Chamberlain från 1988.

Givetvis tittades det runt lite där Amelie från Montmartre också delvis spelades in. Men just Metron har jag inte sett så mycket på bild så därför väljer jag denna bilden istället för något mera "tursitvykortsaktigt".

Ute och cyklar... not!

Och så har vi det här med oförutsedda utgifter... Visserligen planerade jag redan för att skaffa ny cykel till våren, men lagen om alltings jävlighet slog till igår och satte käppar i hjulet (bildligt talat) på cykeln. Jag har ingen framdrivning alls eller ens fotbroms kvar. Pedalerna går bara runt och runt och jag kommer ingen vart. Lägg därtill två ekror som gått av på kort tid, ett skevt bakhjul och växlar som inte vill som jag vill. Eftersom åbäket är 19 år gammalt så blir det en ny istället för reparation.

Då jag ganska ofta far som ett jehu mellan hemmet och bion (idag har jag varit på jobb tre gånger under dagen) så måste jag göra en raid på sparkontot och i en cykelaffär redan imorgon.

If it's not broken, don't fix it...

Varför kan man som regel räkna med att efter ett besök av servicetekniker så är det något annat som strular än det som teknikern kom för att fixa?

Förra våren var ett rent rutinbesök för kontroll av maskinerna och inställningarna för ljudet. Föreställningen efteråt så låg ljudläsaren och läste perforeringen. Idag var det dags igen, den här gången för att undersöka den där ljudläsaren lite närmare eftersom den gett oss en del problem under hösten.



Inte speciellt kul besked, antingen är lasern kass eller så har en glasstav till fotocellen spruckit och ger ljud som får ljudprocessorn att spöka till det i kanalseparationen. Ny läsare? Nja, eftersom en Ernemann SR-D basement reader redan är beställd så vill man vänta till den dyker upp, då vi dessutom måste göra en helt ny kalibrering av salongen. Fram tills dess så var det bara att lappa ihop systemet efter bästa förmåga. Exakt hur det gick till kan jag ju berätta, but then I would have to kill you... eller nått.

Ja, och vad hände efter att teknikern åkt iväg till nästa ort. Jo, det börjar brusa i vänster surround. Tack och lov var det bara något som slutsteget satt i halsen över, för det försvann efter en omstart av systemet.

Ironi

Sedan slutet av December ligger det en speciell reklam/informationsfilm sist i reklamblocket. Ett litet servicemeddelande från "huvudrollsinnehavaren" i Kung Fu Panda som uppmanar publiken att lugna sig, inte prata och framförallt inte använda mobilerna. Rätt rolig liten film faktiskt. Det händer rätt ofta att mobiler dyker upp under tiden den visas och blir avstängda.

Jag brukar alltid se till att stå i salongen vid ingången för att se att 35mm-projektorn tar över som den ska efter digitalreklamen. Men ungefär tio sekunder efter herr Panda proklamerat "Ni är asgrymma... fast inte du, som SMS:ar. Jag har koll på dig du...", så ringer en mobiltelefon. Gissa vems? Jo min. Ooops. Glömt att slå över till ljudlöst som jag brukar.

Antik installation

Idag gjordes en lite annorlunda installation på bion. Den gamla Ernemann V projektorn som står utställd i foajén fick sitt lamphus utbytt. Det som satt på plats var från 1979 och användes ända fram till 1996 då bion byggdes om helt med nya maskiner som följd. I det satt fortfarande en 1 kW Xenon-kolv kvar.

Numera sitter där ett äldre lamphus, men tillika ett original Ernemann dito. Det saknas bara en liten tratt som ska sitta mellan lamphuset och själva projektorn. På tal är även att sätta dit en ljudläsare igen då den tidigare blev såld som reserdel.

I övrigt levererades fler surroundhögtalare, samt en fullständigt enorm subwoofer, dock helt nya (till skillnad från lamphuset alltså). Det var en mindre pers att bära den tillsammans med två andra personer 30-40 meter från lastbilen till lämplig förvaringsplats, då vi inte hade någon vagn till hjälp. Den ska installeras om ca. två veckor är det tänkt, vilket behövs för dagens baslåda är rätt trött. Precis som mina armar...

10 år

Så länge har jag nu jobbat som biografmaskinist. 10 hela år idag.

Fredagen den 16/1, 1998 spenderade jag kvällen i maskinrummet med Svensson, Svensson - Filmen. Idag, lustigt nog på exakt samma klockslag, körde jag American Gangster.

Vad har man åstadkommit på dessa år då?

Rent praktiskt har jag styrt upp presentationen av filmerna något. Före min tid kördes filmerna slut i projektorn utan vare sig att ridån drogs eller projektorn skiftade ur. Säger bara Ugh! I nuläget har jag nog maximerat komplexiteten i hur det går att programmera vår befintliga automation. Allt utom salongsbelysningen. Av någon märklig anledning är den fortfarande helt manuell (men snart blir det ändring på den punkten).

Har man gjort några misstag då? Oja! Värsta pinsamheten måste vara när en så gott som fullsatt salong ser på Saving Private Ryan och invasionen i Normande precis är igång. Jag får problem med den andra projektorn och filmen fastnar i en avtagningsarm. För att få loss den måste jag slå av strömmen till projektorn. Men tyvärr delar båda projektorerna - mig ovetandes - samma säkring och det säger bara *poff* och blir svart. Efter ett par sekunder så får jag igång filmen igen, och efteråt fick jag höra av en vän att någon lustigt nog uttalat sig med att "Oj, där sköt de nog maskinisten".

En av de mera udda minnena är att ha fått köra dagstagningar från Så vit som en snö för fotografen och några till ur produktionsteamet. Eftersom de dök upp samma dag som vi hade världspremiären av End of Days minns jag deras kommentar så tydligt. Att budgeten för enbart slutscenen i den filmen måste ha motsvarat hela deras produktionsbudget. Säger en hel del.

Annars har jag fått också fått fingra på en 35mm kopia av Ben-Hur. Oklart om det var en origialkopia från 1959 eller av senare årgång, men klart var att den var rejält gammal och sliten. En ren ära att ha haft filmen i mitt maskinrum med tanke på hur fantastisk den filmen är. Underbart.

Jag har räknat ut att jag måste ha laddat film långt över 10000 gånger på dessa år, fördelat på 528 visade filmer. Nice!

Konsten att ta det lugnt

Sist jag hade riktig semester var förra nyårshelgen som spenderades i Edinburgh. Sedan dess har jag velat återvända till Blackpool som jag besökte redan 2005, men av det blev det inget. Eftersom hösten i övrigt innebar en del jävelskap på och vid sidan av jobbet så har jag verkligen velat komma iväg någonstans, men icke.

Efter jul och nyårshelgen har jag helt enkelt gått ner i varv för att på sätt och vis "ladda batterierna" även om varje dag ändå innebär att jag måste iväg för att köra film. Därav så få texter på bloggen på sistonde.

När jag så tittar igenom en rad opublicerade bloggtexter finns här en samling riktigt syrliga inlägg skrivna i stundens hetta (som jag tack och lov väntat med tills jag återfått en viss kyla). Andra har jag inte vågat publicera då de rört privatlivet på ett sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig att jag skulle kunna skriva.

Till saken hör att jag inte brukar hålla koll på hur gammal jag är. Kalendern säger sedan några dagar tillbaka 29, men jag har hela tiden kännt mig som 25. Men under hösten har den siffran långsamt reviderats upp till kalendervärdet. Jag har kännt mig så trött och direkt gammal ibland. Jag har kört i samma hjulspår i ett bra antal år nu (imorgon ska ni få reda på exakt hur många), och att inte känna sig uppskattad för det jag gör för företaget och andra omkring mig är direkt slitsamt för själen. Allt har varit äta, sova, jobba. Mer eller mindre.

Men som sagt, något hände där kring mitten av Oktober. En för mig ny bekantskap dyker upp i den mest underbara person jag någonsin träffat. Enda problemet är att jag är min vana trogen och faller pladask för en straight kille. Så typiskt. Men inget ont som inte för något gott med sig. Vi är goda vänner ändå. Och tack vare honom har jag återupptäckt konsten att ta det lugnt med ren "slacking". Att cykla hem kl. 7 på morgonen ger också sitt lilla perspektiv på tillvaron.

Så det är glädje jag noterar att jag är 29, men återigen känner mig som 25.

A(r)nstormningen!

Ja, premiärsugna var ni, Trelleborgare.

315 personer såg premiären av Arn - Tempelriddaren (kapacitetstak 402 för de två föreställningarna). Faktum är att Arn gått bäst sedan Hälsoresan av alla filmer som haft premiär på juldagen. Tillsammans med just Hälsoresan är Arn också de enda filmer som kommit över 1000 besök under december månad, med juldagspremiär.

Det är för övrigt inte första gången lokaltidningen "går på bio". För två år sedan var det lite mera stillsamt då King Kong visades, och även jag fastnade på bild. (Huga, vilken frisyr jag hade då, varning för extremrufs. Numera kör jag ju med korta, sköna, 9 mm.)