Att stava som en kratta

Jag gillar Firefox som webbläsare. Och när jag uppgraderade till version 2 upptäckte jag att det finns ordlistor så att man kan rätstva... öh, rättstava, sina texter man skriver i formulär. Bra för bloggen och för forumsinlägg.

Men den svenska ordlistan är inte kompatibel med Firefox 2 så den får ligga inaktiverad tillsvidare. Istället blir den engelska ordlistan galen över min svenska och föreslår så konstiga saker som visas ovan... men vilken humor det blir av det ibland.

Cyckeltur

Efter att ha stått i ett förråd i två års tid, kostade en komplett "renovering" av cykeln 790 kr efter vilket två nya däck och slangar, en ny sadel och belysning ingick. Och vilken trevlig frihet man får efteråt. Nu går det mycket snabbare att ta sig till och från bion varje dag, samt det går mycket enklare att ta sig till och från den nämraste livsmedelsbutiken när chips-suget blir för stort...

Idag provade jag att ta mig runt mer eller mindre halva staden på så mycket cykelbanor som möjligt, vilket för det första var mycket jobbigt. Det märktes att jag är mycket otränad. Långa, långa raksträckor längs nybyggda vägar i utkanterna av industriområden var särskilt jobbiga eftersom de är så inbjudande till att trampa på. Dock orkade jag oftast bara till hälften innan jag fick växla ner igen och snigla mig fram ett tag. Vet inte om jag ska skylla på konditionen eller motvinden...

Däremot fann jag en motivation att fortsätta ta timmeslånga turer när andan faller på, för det var skitkul att se ens egen hemstad från ett ganska nytt perspektiv. Jag återsåg det område i vilket jag delade ut reklam för en herrans massa år sedan. Inte mycket nytt där. Jag såg hur vackert havet ser ut när solen gått ner och ett mysigt dis vandrat in och beslöjat gatubelysningen. Jag såg hur magnifik staden såg ut på avstånd med all sin belysning och havet på min ena sida. Det var lätt att bli poetisk. Och framför allt fick jag en del trevliga bilduppslag tills nästa gång då jag kan ta kameran med också.

Och så fick man se en T44 in action, vilket alltid är trevligt när man står bredvid spåret och både hör och känner mullret från dessa diselelektriska lok. En "miljöskada" från den tiden jag pendlade till Lund via buss och just tåg.

Kort sagt en mycket trevlig tur, och jag ser fram emot att fortsätta träna mig på detta vis. Jag är definitivt inte en gym- eller sportpersonlighet, så det är kul att jag hittat något som fakiskt kan fungera för mig.

Men nu ska jag genast käka upp de förlorade kalorierna. Chips och en James Bond på dvd ska det bli samtidigt som mina stackars knän ska få vila ett tag...

0,3076%

0,3076% av alla besökare i Sverige som i helgen såg Casino Royale valde att se filmen på min bio. Kan tyckas en otroligt låg siffra i procent men faktum är att filmen ligger ganska högt över vårt normala publiksnitt för varje föreställning. En succé med andra ord.

Dock ligger vi i lä om man tittar på antal besökare i snitt per bio, då ligger vi på ca 40% av snittet. Men det beror delvis på att den körs flera gånger per dag i de större multiplexen. Jag har bara kört den fem gånger på tre dagar.

Totalt hjärnsläpp

Letade efter en skiva nyligen. Kunde inte hitta den bland mina andra skivor i hyllan. Hur jag än letade var jag tydligen av med soundtracket till I, Robot av Marco Beltrami.

Så slog det mig slutligen, har jag ens köpt skivan? Bäst att kontrollera detta, så det söktes och det kollades i alla sparade orderbekräftelser i mailboxen och online hos alla butiker jag köpt CD-skivor från.

Nej, inte ett spår av någon beställning. Hoppsan! Blev att lägga in en riktig beställning på den. Undrar bara hur fanken jag kunde vara så övertygad om att jag redan hade skivan?

My name is... well, you know my name.

Så var den igång. Den nattliga premiären av filmhöstens kanske mest efterlängtade film, Casino Royale.

Det kvittar hur mycket erfarenhet jag faktiskt har av att köra film, premiärer av den här magnituden är alltid lite spännande och en viss nervositet lyckas alltid hitta tillbaka. Vilket på sitt sätt är bra eftersom man då oftast skärper till sig och försöker prestera det där lilla extra.

Som nu då, startade föreställningen exakt 00:03 så att alla trailers skulle hinna klart innan klockan var sju minuter över midnatt (de var 3:34 långa totalt). Den sista halvminuten gick åt till min egen Dolby Temple trailer för ljudets skull. Och se, en Sverigepremiär på exakt utsatt tid.

Tomhet efter filmerna

Den här posten skulle egentligen postats för nästan precis en vecka sedan, men låg kvar som draft ett tag då jag inte fick tid att skriva färdigt det. Istället för att kasta det så låter jag det fylla min - förhoppningsvis tillfälliga - skrivkramp.

Efter att gradvis ha trappat upp antalet visningar och filmer under hösten så är det en mycket märklig känsla som infinner sig när samtliga filmer den här filmveckan avslutas till förmån för två nya premiärer på fredag och en extra matinéfilm på söndag.

Alla filmer, två vuxenfilmer och fem matinéfilmer, utgår och är nerspolade i sina transportlådor. Alla elva stora filmhjul med total kapacitet på 23000 meter - eller 13 timmar, 58 minuter och 24 sekunder - gapar tomma. Där filmlådorna stod syns nu bara golvyta och en och annan dammråtta.

Känns som på den tiden vi hade sommarstängt. Men nu blir det bara två dagars vila istället för två månader. Lokalen används till teater onsdag och torsdag och så rullar det på redan på fredag igen.

Remembrance Day

You never knew me
as you grew up on that farm
watched the clouds roll by
dreamed of life and love.

You never knew me
when you swore to fight
and kissed your last goodbye
to those who waved and cried.

You never knew me
when they stormed in,
shards of dark metal
quivering as they cut.

You never knew me
as you huddled in the grime
cold and so alone
wishing for the sun.

You never knew me
baker that you were
carpenter or farmer
not a soldier born.

You never knew me
but you cried out for freedom
and defied the coming dark
even as you fell.

And as I kneel by your cross
I realize that I never knew you
but I know you did this for me
even though you never knew me.

J.D. Frazer

Idag är det Remembrance Day (Wikipedias artikel), något att komma ihåg bland alla krigsfilmer i dvdhyllan och alla faktaböcker om de två världskrigen i bokhyllan. Vem som faktiskt gjorde något så att du och jag inte behöver göra detsamma.

The Omen Curse

Som jag tidigare nämnt så har jag sett The Omen (1976), Damien: The Omen II (1978), The Final Conflict (Omen III - 1981) samt även TV-filmen Omen IV: The Awakening. Även 2006-års remake skall ses vid tillfälle, men eftersom jag är rätt mätt på Omen just nu får den vänta lite.

Så filmerna ligger på skrivbordet och väntar på att jag ska mata in alla uppgifter om dem i min egen dvd-databas. Tror ni inte att fotodatabasen för Picasa2 blir korrupt och måste byggas om? Picasa2 har körts felfritt i 1,5 år på datorn och även om jag lyckats krascha programmet ett antal gånger har databasen aldrig dykt. Och sista gången jag körde programmet stängdes det ner korrekt.

Sammanträffande eller förbannelse? Skiter i vilket, det är bara jobbigt för det tar tid att bygga om 130 MB databas (programmet har kört i 45 minuter nu och bara lyckats återställa ca 33 Mb)...

Ave Soundtrackus!

Jerry Goldsmith vann en Oscar för sitt score till The Omen (1976), men i mina öron är det bara den filmens huvudtema (Ave Satani) som är i närheten av hans musik till The Final Conflict: Omen III (1981). Men även Damien: The Omen II har sina mysiga stunder med en märkligt oortodox mix av elektroniska ljud och avantgardistisk orkestrering.

Eftersom filmernas soundtrack är så underbart presenterade på CD av Varèse Sarabande är jag väl bekant med musiken sedan flera år tillbaka. Just från Omen III är det Main Title och The Hunt som verkligen står ut från resten av alla andra soundtracks (även om Goldsmith kopierade rätt mycket från The Hunt för att lägga i Camel Race från The Mummy).

Men filmerna däremot har varit osedda, bortsett från originalfilmen på TV för en herrans massa år sedan. Tills nu då. Omen 1, 2 och 3 sedda på lika många dagar. Och det är verkligen musiken som får filmerna att lyfta, flyga en tur och slutligen smyga upp bakom dig och skrämma skiten ur dig. Eller fylla dig med vördnad tillsammans med bibelcitaten bland eftertexterna.

Det har utan tvekan varit högtidsstunder tillsammans med min favoritkompositör. Jaså, tittade jag på filmer samtidigt? Det märkte jag knappt...

Ordning och reda

Det hör till varje professionellt maskinrum och seriösa maskinister att märka upp alla filmer tydligt så att alla som jobbar där lätt kan hitta rätt film i tid. Ofta är filmernas egen identifieringsinformation ett par varv in på filmhjulet så man måste alltid sätta en bit tejp ytterst och skriva på denna vilken film det är, och annan viktig information som bild/ljudformat.

Däremot inte sagt att man aldrig får ha lite kul ändå. Just nu har jag t.ex. filmer märkta som Kaninfilmen, Fet katt x 2 och King Kong Jr..

Den första heter egentligen Ville och Vilda kanin och "Kaninfilmen" var helt enkelt en förkortning. De två feta katterna är egentligen Gustaf 2 och "The Son of Kong" är ingen mindre än Nicke Nyfiken - filmen innehåller faktiskt även en King Kong referens. Hur kul som helst.

Men det roligaste jag har läst på en film var inte min egen skapelse, utan följde med Robert Redfords Mannen som kunde tala med hästar, där det kort och gott stod "Mannen som gör det med hästar..."

Månadens bild, november 2006

"Anyone Out There?"
Canon EOS 350D, EF 17-4mm f/4L USM

Glömde bort månadsskiftet och publicerar bilden nu istället. Ett enkelt försök till s.k. Light Painting, där man med öppen slutare målar objekt med ljus. I det här fallet en parabolantenn som jag lyst på med ficklampa, samtidigt som månen lyst upp ett par moln på himmlen. Allt medan stjärnorna lyser klart bredvid.

Bilden har 30 sekunders slutartid men jag köpte under månaden som gick en fjärrutlösare så jag kan ta ännu längre exponeringar. Testade den snabbt i köket med en slutartid på över 4 minuter och en väldigt liten bländare (f/22) i nästan kompakt mörker och resultatet var väldigt spännande. Ska absolut testa mer av den här fotograferingstekniken.

Arbetsnarkoman?

Jag trodde Halloween redan hade varit, men när jag såg arbetsschemat för imorgon första gången så var det rena rama Fredagen den 13:e. Sju föreställningar med en total arbetstid på över 14 timmar i sträck.

Vi är för närvarande tre personer som kan köra film på bion. Jag är den ende som inte har något annat jobb så jag kan allt som oftast köra dagtid under t.ex. skollov. Men jag hade ärligt talat väntat mig mer än ett vagt "Eh... nej, det blir svårt..." om varför ingen annan kunde ta och köra kvällstiderna.

Jag har förstått genom att jämföra med andra ställen att jag har väldigt bra betalt, men någon måtta får det nog allt vara. Jag har dessutom jobbat omkring tio timmar per dag sedan i söndags, lägg därtill skolfilmer förra veckan med allt vad det innebar. Så 14 timmar på ett bräde? Tack, men nej Tack!

Glädjande nog så kommer det en person till som jag ska lära upp som maskinist vilket absolut behövs. Inte bara när det är lov utan för vad som väntar biografen runt hörnet med fler salonger, som är under planering.

Hur gick det nu med arbetsschemat då? Jo, jag lyckades få ner mina tider till endast 9,5 timme istället.

Pedant

Kom på mig själv häromdagen med hur seriöst jag tar maskinistyrket egentligen.

Det var nämligen så att jag städade lite i salongen samtidigt som de ca. tio minuter långa eftertexterna av Nicke Nyfiken rullade. Ungefär 45 sekunder från slutet flög en cementskarv^* förbi ljudläsaren i projektorn vilket vid analogt ljud alltid ger ett ganska högljutt knäpp i ljudet.

Utan att tänka fixade jag problemet direkt när jag spolade tillbaka kopian några minuter senare. Det var först när allt var gjort som jag reflekterade över att jag faktiskt fixat ett problem som högst troligen inte någon skulle ha lagt märke till, eftersom eftertexterna är så extremt långa. Vilka barn sitter kvar och glor på text i tio minuter?

^*) En cementskarv är en äldre typ av skarvning av film, där man istället för som idag med tejp, skrapar av en bit av emulsionen på båda ändarna. Därefter limmar man ihop dem med s.k. cement. Dessa skarvar är alltid delvis genomskinliga.

Eftersom analogt filmljud av idag läses optiskt ger en genomskinlig skarv full modulation, vilket oftast ter sig som ett kraftigt knäpp eller pop i det vanliga ljudet. Av just den anledningen fixar jag alltid cementskarvar genom att byta ut dem mot tejpskarvar eller med en finspetsig märkpenna försiktigt målar skarven mörkblått i ljudspåret.

Dagens citat - bitchin'...

Jag är nog en Miranda. Jag kände igen en del...

En besökare som precis sett Djävulen bär Prada.

Intressant att någon faktiskt identifierar sig med Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, som är filmhöstens absolut största bitch - karaktären då alltså.

Själv identifierar jag mig nog mera med karaktären Nigel som är smärtsamt medveten om hur mycket privatliv han gett upp till förmån för att avancera på jobbet.