Kom på mig själv häromdagen med hur seriöst jag tar maskinistyrket egentligen.
Det var nämligen så att jag städade lite i salongen samtidigt som de ca. tio minuter långa eftertexterna av Nicke Nyfiken rullade. Ungefär 45 sekunder från slutet flög en cementskarv* förbi ljudläsaren i projektorn vilket vid analogt ljud alltid ger ett ganska högljutt knäpp i ljudet.
Utan att tänka fixade jag problemet direkt när jag spolade tillbaka kopian några minuter senare. Det var först när allt var gjort som jag reflekterade över att jag faktiskt fixat ett problem som högst troligen inte någon skulle ha lagt märke till, eftersom eftertexterna är så extremt långa. Vilka barn sitter kvar och glor på text i tio minuter?
*) En cementskarv är en äldre typ av skarvning av film, där man istället för som idag med tejp, skrapar av en bit av emulsionen på båda ändarna. Därefter limmar man ihop dem med s.k. cement. Dessa skarvar är alltid delvis genomskinliga.
Eftersom analogt filmljud av idag läses optiskt ger en genomskinlig skarv full modulation, vilket oftast ter sig som ett kraftigt knäpp eller pop i det vanliga ljudet. Av just den anledningen fixar jag alltid cementskarvar genom att byta ut dem mot tejpskarvar eller med en finspetsig märkpenna försiktigt målar skarven mörkblått i ljudspåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar