Recension: Huset vid sjön

Huset vid sjön / The Lake House
Regi: Alejandro Agresti
Manus: David Auburn
Skådespelare: Keanu Reeves, Sandra Bullock, Christopher Plummer, Willeke Van Ammelrooy, Dylan Walsh, Shohreh Aghadashloo

Ända sedan jag såg trailern har jag tyckt att filmens grundidé verkat mycket intressant. Och håll med om att en brevlåda som separerar två personer inte i plats men tid, två år för att vara exakt, låter väldigt speciellt. Som tur är håller idén inte bara för stunden utan i hela 98 minuter.

Kate Forster är en ung läkare som får jobb på ett sjukhus i Chicago. Med ett förhållande som inte riktigt stämmer går hon mest omkring och väntar på att något bättre skall dyka upp runt hörnet. Hon flyttar ut från sitt vackert belägna hus vid en sjö för att bo i en lägenhet inne i stan istället. I brevlådan lägger hon ett brev till nästa hyresgäst där hon ber denne vidarebefordra eventuell post. Det är vintern 2006.

Alex Wyler är en frustrerad arkitekt, besviken på sin fars bristande engagemang för familjen. Nyligen hemkommen från ett par års vistelse på annan ort flyttar han in i ett hus vid en sjö. Det är tomt, dammigt och ingen har bott här på åratal. I brevlådan finner han brevet från Kate. Det är vintern 2004.

Det tar ett par brevväxlingar innan de båda konstaterar att brevlådan faktiskt fungerar och att de verkligen är åtskilda av två år. Undan för undan släpper de in varandra i sina liv genom breven.

Det här visade sig vara en mycket träffsäker film. Den mystiska brevlådan står inte alls i fokus utan människorna som finner varandra genom den. Och båda skådespelare – Keanu Reeves och Sandra Bullock – gör rollerna ytterst mänskliga. Deras personliga problem spelas ner till förmån för deras interaktion i breven. Vi i publiken lär känna dem samtidigt som de lär känna varandra, få detaljer dyker upp i förtid. Detta gör åtminstone för mig att filmen är njutbar som en riktigt bra bok. Jag försöker aldrig tänka i förväg själv, jag sitter heller aldrig och letar information, jag bara sitter och tar emot tacksamt när tid kommer.

Brevväxlingen börjar normalt men utvecklas snabbt till en konversation. Alex och Kates privatliv rullas upp samtidigt som vi hör dem prata med varandra. I vissa scener besöker de samma platser och ganska subtila specialeffekter skiljer dem åt i tid. Det är snyggt att se på och det skapar även en oväntad dynamik. Tid och rum sätts åtsidan för en stunds fantasi i vardagslivet. Min vilja att se dem tillsammans ”på riktigt” växer för varje scen. Jag inser att de är som gjorda för varandra men ödet vill visst annat och på så vis stegras spänningen.

Det blir än intressantare när Alex träffar Kate i hans nutid, då det är två år kvar innan Kate börjar deras brevväxling. Detta tillsammans med klippningen som tar oss fram och tillbaka mellan tiderna gör filmen till en liten orienteringsrunda för hjärnan också. Jag känner mig emellanåt lätt desorienterad, men på ett bra sätt. Samtidigt känner jag mig delaktig i handlingen i vissa speciella scener, när jag som tittare kan se hur saker och ting börjar hänga samman. Det känns aldrig som om filmen försöker lura tittaren med någon stor tvist, men själva avkodningen av vissa specifika händelser är nästan den största njutningen av filmkvällen. Och de sista minuterna är oerhört spännande och direkt engagerande.

Hela filmen var så engagerande faktiskt att jag inte gick ut för att rapportera ett fokusfel, och jag jobbar trots allt som biografmaskinist. Det ni!

Denna text postades även på dvdforum.nu.