Drömjobbet?

Många som är intresserade av film, och en hel del biobesökare man pratar med, nämner allt som oftast att just biografmaskinist måste vara ett drömjobb. Som argument ges nästan alltid att man ju får se mycket film. Det stämmer, som biografmaskinist får jag se alla filmer som min biograf visar, om jag vill. Gratis, dessutom. Men det ligger mycket mer bakom jobbet än vad många anar.

När alla andra slutar sina jobb för dagen, börjar jag mitt. Det blir många sena kvällar ensam i ett litet, trångt, varmt och bullrigt rum tillsammans med ett par tusen meter plastremsa. På de flesta ställen har man bra ventilation, men inte i mitt maskinrum. Utblåsluften från lamphusen går rakt ut i rummet och temperaturen under sommaren kan, efter några föreställningar, ligga på en bra bit över 30 grader.

De projektorer jag arbetar med är oerhört bra, men de är inte precis tysta av sig. Medelvärdet ligger på ca 76 dB(C) i maskinrummet. Klart under gränsvärden för skadligt buller men icke desto mindre är ljudet enerverande då det är ett konstant, mjukt smatter, och ovanpå detta kontrollvolymen på filmljudet i salongen. Så när King Kong vrålar på duken gör han det även hos mig (annars blir jag nervös och börjar felsöka ljudanläggningen), tillsammans med mina maskiner.

Film distribueras för det mesta - till mångas förvåning - fortfarande på analog film. En långfilm kommer i form av ett par tusen meter plastremsor som väger sina duktiga kilon. Vi pratar alltså om tunga lyft så gott som dagligen. Trailers kommer i små askar och varje vecka är det ett par sessioner med klipp och klistra tillsammans med reklamjournalen för att få ihop hela programmet.

Trots allt slit har jag stått ut i över åtta år på samma jobb. Vecka ut och vecka in förutom vissa semestrar och kortvariga sjukdomstillfällen. Man kan ju undra vad jag finner värt att stanna kvar för. Svaret finner man i tidsperioden 8-9 år sedan.

Med en sliten och nergången lokal biograf var filmupplevelser sällsynta. Det var inte att det inte gick bra film, det var bara det att filmerna kom långt efter premiärerna eller sällan som man ville gå iväg. Så en decemberdag åkte jag till en annan, större ort för en matinéföreställning av Ringaren i Notre Dame. Eftersom det var första biobesöket på flera år vid tillfället fick jag en riktig aha-upplevelse då den relativt stora bilden tillsammans med surroundljudet grep tag på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Kort tid därefter i februari öppnade återigen den lokala biografen efter en omfattande renovering. Och vi pratar skillnad som natt och dag. Helt plötsligt fanns samma möjlighet till upplevelse som jag haft i december i princip runt hörnet. Premiärfilmen var 101 Dalmatiner. Men det var inte förrän jag på rent infall även gick på den första kvällsfilmen, Sleepers, som sker och ting började ändras på riktigt. Jag blev rörd - över filmens innehåll, och över upplevelsen. En drygt sju meter bred bild och ordentligt surroundljud hade fått mig att på allvar se en berättelse på ett sätt jag inte hade haft för avsikt.

Vid tillfället gick jag på gymnasiet och som en del andra - misstänker jag - hade jag det inte allt för lätt. Det blev från den dagen i februari ett stående inslag att avsluta skolveckan med en film på fredag kväll. Ett sätt att glömma bort det tråkiga och koncentrera mig på något annat en stund. Och det fungerade. I ett helt år gick jag på bio så det stod härliga till. På elva månader såg jag över 50 filmer. Många flera gånger.

Så kom då den dagen i januari då jag frågade chefen direkt om jag skulle kunna få börja jobba på bion. Enormt nervös som jag var kommer jag inte ihåg vad jag sa, eller exakt hur han reagerade. Men faktum är att Starship Trooopers var den sista film jag såg som besökare. Fredagen därpå stod jag i maskinrummet istället och tittade på när Svensson, Svensson - Filmen gick för fulla hus.

För mig är det mer än en kul grej. Det handlar om att ge något tillbaka. Både till den bio som gav mig så mycket, men också till dem som så väl behöver en bra filmupplevelse. Det är därför jag har stått ut i åtta år med att spola upp och ner film, fixa med reklamen, ställa in skärpan, putsa objektiven, justera ljudet och riva biljetter. På kuppen har jag skapat mig ett enormt intresse för tekniken bakom kulisserna, lärt mig mer om film och fått se otaliga rullar.

Ja, jag har hittat mitt drömjobb.