Mer film att krama!

Tänkte följa upp tidigare post med lite mer info om hur det gick med filmkornen. Första försöket slutade i en liten oopsie, hade fel inställningar på input-filen så det brusade i 10 bildrutor, sen stod det still till nästa sekund påbörjades. Hmm, såg ut som en mpeg-2 encoder i desperat behov av semester hade gått över bilden. Alltså, tillbaka till compositorn och fixa felet och sen blev det perfekt.

Detalj, 500% förstoring.

Som det syns på bilden så är inställningarna väldigt subtila, det syns knappt att det finns filmkorn på bilden. Sitter man längre bak i salongen ser man det inte alls i de ljusa partierna, bara i de mörkare kan man ana det.

Varför då syssla med att lägga på filmkornen? Nu är jag ju partisk i det här fallet, men upplevelsen var ändå att bilden levde mycket mer med brus än utan brus. Speciellt när jag satte den på att loopa i två-tre minuter och man kunde inspektera den i lugn och ro i salongen upplevdes det behagligt att titta på.

I en tid då precis allt är/ska vara perfekt är det direkt kul att imitera en imperfektion som filmkorn faktiskt är. Om inte annat är det en fingervisning om var digitalbio har sitt ursprung. Ifrån filmens förlovade land.