En lite längre cykeltur

Nu är det snart en månad sedan jag fick min cykel fixad. Och vad har jag åstadkommit tro...

• Cykeldatorns odometer stannade idag på hela 70,3 km. Det blir i snitt 2,5 km/dag vilket i sig är mycket bra eftersom det "bara" är 870 meter mellan hemmet och bion.
• Maxhastigheten jag har nått är än så länge 33,6 km/h. Tror inte jag är i taget att slå det än. Dels för att det var ruggigt fort (har ingen cykelhjälm) och dels för att jag blev så trött efteråt. Snitthastigheten ligger på mer trevliga 14,9 km/h men marschhastigheten ligger på omkring 22 km/h.
• Problemen med knäna som jag trodde var relaterat till cyklingen är istället resultatet av att jag står så mycket på jobbet. Nu när jag snart är inne på mitt nionde år tar visst lederna ut sin rätt. Jag står upp när jag jobbar med filmen och projektorerna, står i insläppet, kiosken eller städar. Det har helt enkelt kommit krypandes och gjorde entré med riktiga uttalade smärtor samtidigt som jag annars fick den trevliga idén med att börja cykla igen. Fan.
  

Appropå skräckfilmer...

Hittade den här serien på hårddisken idag. Hittade den ursprungligen på Arizona Daily Wildcat för en tid sedan.

Och orsaken till att jag letat upp en studenttidning från andra sidan jorden beror just på serier. Jag följde en serie där dagligen för några år sedan, ända tills tecknaren flyttade till San Francisco.

Rariteter

Dagen har varit mycket speciell, minst sagt. Jag har nämligen inspekterat och kört en riktig raritet för det lokala museet.

Det började när AV-Centralen här i staden valde att skicka gamla filmer till museet eftersom de inte längre behövde hålla film i lager, nuförtiden är all undervisningsfilm digital på dvd.

Och i de många små lådorna och filmburkarna fanns mycket intressanta saker. Två av dem öppnade vi dock aldrig, de stank av sönderfallen nitrat och var bortom all räddning. Men flera av de andra burkarna visade sig innehålla nästan perfekt bevarade kameranegativ från 1930 och 40-talet. Andra innehåll perfekta kopior av samma negativ, och av att döma på själva bildkvaliteten var det finkorniga positiv, och inte releasekopior för direkt visning. Rent arkivmaterial alltså. Dessutom var samtliga av dessa kortfilmer i stumfilmsformat, alltså de saknade helt ljudspår. Vilka underbara små filmpärlor!

På flera av filmerna stod det klart och tydligt Nitrate Film. Trots detta var rullarna i otroligt bra kondition och jag misstänker att det kan röra sig om säkerhetskopior men eftersom jag inte ville testa detta - dvs. klippa bort en bildruta och under kontrollerade förhållanden utomhus försöka sätta eld på den - nöjde vi oss med att studera filmerna på spolbordet. Ingen av rullarna kom i närheten av projektorn.

Förutom en. Porten mot kontinenten - Trelleborg av Sandrews Filmataljéer från 1958. Gjord på triacetat-filmbas och därför säker för en visning. Bildformatet är Normalbild (1.37:1) vilket jag kan installera på under fem minuter numera när jag lärt mig handgreppen.

Tyvärr hade filmen inte förvarats korrekt och bilden var fullständigt blekt, endast en helt röd bild återstod, med spår av blått i vissa enstaka sekvenser. Trots det var den mycket välbevarad och med ytterst få repor. Ljudet var det inte mycket med heller, traditionell mono men det lät bra och utan brus och knaster vilket återigen berodde på kopians strålande kondition. Den ska nästan absolut skickas till ett labb för att föras över till dvd innan kopian ska skickas till långtidsförvaring.

Angående nitratfilm: Fram till 1950-talet gjordes film traditionellt på en filmbas som innehöll nitrat. Men den var fruktansvärt eldfarlig. Idag byggs inte maskinrum för att klara att hålla inne en nitratbrand vilket gör att jag i mitt moderna maskinrum överhuvudtaget inte får lov att visa sådan film. Från 50-talet och framåt gjordes filmen istället på "säkerhetsfilm" av triacetat, kort och gott acetatfilm. Numera är filmen istället av polyester.

Väldigt logiskt

Det här med 1:a och 2:a klass vet vi ju vad det innebär. 1:a klass har oftast mer service, komfort etc. än 2:a klass och dras därmed med en högre prislapp.

Döm om min förvåning när jag skulle boka tågbiljett från Stockholm ner till Malmö i slutet av Januari när "Just nu"-priset på 1:a kl. faktiskt var 90 kr billigare än 2:a kl. Det behövdes inte många hjärnceller för att besluta om vilken klass jag ville åka med...

Men å andra sidan lär hemresan vara belöningen för sjäva ditresan. Då kommer jag nämligen att sitta på en buss från 22-tiden på kvällen i Malmö med ankomst 06:25 i Stockholm morgonen efter...

Så passande...

...med tanke på att jag älskar filmen Paris, Je t'aime, har varit i Paris och vill lära mig franska.

Your Inner European is French!

Smart and sophisticated. You have the best of everything - at least, *you* think so.

Who's Your Inner European?

Och så var det det här med att föregå med gott exempel...

Hade en specialvisning av Gustaf 2 för en idrottsförening idag. Bra filmval eftersom det var allt från knattar till A-lagspelare i publiken. Och själva föreställningen gick bra. Jag körde filmen även på det traditionella sättet med akt för akt, alltså projektorskifte ungefär var 15-20:e minut.

Men efteråt upptäcktes en mycket mindre trevlig sak. På golvet fanns massor av snusprillor. Vad folk utsätter sitt tandkött för struntar jag personligen i, men jag förstår inte vad de vuxna i publiken tänker på när man bara spottar ut sitt snus direkt på golvet. Det finns faktiskt papperskorgar.

Men än mer irriterande blev det när vi inspekterade just papperskorgarna. Överallt ölburkar. Och inte vanlig lättöl inte, nej, alla burkar var starköl! De äldsta ungdomarna satt alltså och drack öl under en matinéföreställning. Väldigt moget, för att inte tala om sådana fina signaler de skickade till knattespelarna i samma publik... NOT!

End of the line

Sådär, nu har jag tagit emot den sista reklamjournalen.

Nej, det är inte så att reklam skall sluta visas framför filmerna, utan att Sverige står inför ett litet teknikskifte. Samma som Norge har gjort före oss. Reklamen skall från årsskiftet vara digital, och inte komma på 35mm-journaler.

Det som talar för att det kommer bli en bra övergång är att digital reklam laddas ner via bredband automatiskt, ingen postgång av filmer till och från bion behövs. Man kan välja typ av reklam för vilken typ av film det är man ska visa, och så det övriga; inget slitage på vare sig bild och ljud.

Det som talar emot övergången på just min bio är att formuläret för undersökningen av de tekniska förutsättningarna skulle varit inskickad senast den 28 juli. Av någon anledning dök dessa upp först idag för mig att se över. Samt att mediaservern är en rejäl koloss som vi inte utan vidare kan dra in i maskinrummet. Var vi ska ställa den får bli en väl bevarad hemlighet, annars lär många lyfta både ett och ett annat ögonbryn (nej, det är inte på taket, källaren, salongen eller städskrubben... men nästan).

Vi lär absolut inte få något installerat i tid ändå, så efter den 28/12 blir det bara trailers och huvudfilm på duken. Åtminstonde tills mediaserver och digitalprojektor är installerade.

Paris, Je T'aime - älskade stad

En ledig dag måste givetvis firas. Vad bättre då än att en biografmaskinist går på bio? Såg både Shortbus (tack till sällskapet!) och Paris, Je T'aime och likt en god liten kaptialstark konsument köpte jag soundtracket till Shortbus i närmaste skivbutik (vilket råkade vara eminenta Folk å Rock). Dessutom inhandlades en dubbelskiva med Harold Faltermeyers Greatest Hits, så nu har jag äntligen synthklassikern "Alex F" i skivsamlingen. Men det är en annan historia. Nu hade jag tänkt att ta en utflytkt till Paris...


Paris, Je T'aime
Regi: Olivier Assayas, Gérard Depardieu, Gurinder Chadha, Sylvain Chomet, Ethan och Joel Coen, Isabel Coixet, Wes Craven, Alfonso Cuarón, Christopher Doyle, Richard LaGravenese, Vincenzo Natali, Alexander Payne, Bruno Podalydès, Walter Salles, Oliver Schmitz, Nobuhiro Suwa, Daniela Thomas, Tom Tykwer och Gus Van Sant.
Skådespelare: Bruno Podalydès, Leïla Bekhti, Cyril Descours, Marianne Faithfull, Elias McConnell, Gaspard Ulliel, Steve Buscemi, Axel Kiener, Catalina Sandino Moreno, Sergio Castellitto, Emilie Ohana, Miranda Richardson, Leonor Watling, Juliette Binoche, Willem Dafoe, Paul Putner, Sara Martins, Nick Nolte, Ludivine Sagnier, Lionel Dray, Maggie Gyllenhaal, Seydou Boro, Aïssa Maïga, Fanny Ardant, Bob Hoskins, Wes Craven, Olga Kurylenko, Elijah Wood, Emily Mortimer, Alexander Payne, Natalie Portman, Gérard Depardieu, Ben Gazzara, Gena Rowlands

Paris är kärlekens stad sägs det. Jag borde veta eftersom jag var där i våras. Och även om jag inte kom därifrån med en livspartner så lämnade jag staden med 682 digitalbilder på kamerans minneskort och en svårslagen förälskelse i just staden Paris.

Genom 18 små kortfilmer regisserade av minst lika många regissörer, alla på temat kärlek i Paris, målas en fantastisk mångfacetterad bild av staden up. Metrón, Parkerna, Eiffeltornet, cetrum/förorterna och inte minst de mängder av människor som bor här.

Det skall erkännas att det tog ett litet tag att komma in i episodfilmens uppbyggnad. Själva formen av korta och lösrykta historier paketerad som en ny helhet strider så mot det sätt man är van vid att se film att det tog emot lita att greppa helheten. Men när jag väl kommit över Steve Buscemis äventyr på Metróstationen Tuileries gick det inte längre att stå emot den inneboende charmen av berättelserna.

En stort plus är blandningen av historier som berättas. Det är ömsom roligt, ömsom politiskt, och två av filmerna är starkt gripande drama om kärlek och död. Mixen blir komplett när Wes Craven levererar en skräckinspirerad film där Elijah Wood vampyrhånglar. Och allt detta levereras alltså i skuggan av Eiffeltornet. Kan det bli bättre?

Utöver detta väver filmerna in en stor mänsklighet i alla karaktärer, som trots sina korta uppträdanden är långt ifrån platta eller underspelade diton. Inget känns heller lämnat åt slumpen och slutligen visar det sig hur en del av berättelserna hänger samman. Det enda jag personligen håller emot filmen är att man inte direkt avslutade den absolut gulligaste delen, Le Marais / Maraiskvartern av Gus van Sant, då den var som upplagd för det i mitt tycke.

Jag kan heller inte låta bli att få Cinq fois deux / Kärlek tur och retur i åtanke, då den också delvis utspelar sig i Paris och är episodiskt uppbyggd. Men Paris Je T'aime är strået vassare eftersom den lever upp fortare med sina karaktärer och berättelser. Den andas kärlek, starka känslor och en väcker i mig en lust att själv finna kärleken. Och känslan jag får av den avslutande 14th arrondissement / 14:e arrondissementet är exakt densamma som jag fick personligen av att gå omkring på Paris gator. Paris är en kärlekens stad, och hittar du ingen där, så hittar staden dig, och du staden.

Colan i mattan...

Och nu är det dags för en liten saga.

Det var en gång en biograf som stod att byggas om, från sliten lokal som knappt hade förändrats sedan invigningen för över 70 år sedan, skulle det nu bli stiligt och rent. Nu var det så att lokalen samtidigt byggdes om för att bli teaterlokal, och då tyckte ett speciellt kummunalråd att det inte var lämpligt med stolar som hade mugghållare - något som många andra biografer har. Nej, stilrent skulle det vara.

Nu var det bara så att lokalen utnyttjades till över 95% av tiden till bio. Och biobesökare älskar ju läsk och popcorn, över allt annat. Och även till de teaterstycken och revyer som sattes upp såldes det läsk och popcorn. Men var skulle man ställa sina muggar frågade sig besökarna. På golvet blev det logiska svaret.

Och lika logiskt som självklart hände det att man sparkade eller slog ut läsken när man fumlade efter muggen där i mörkret. Och det hände ofta. Mycket ofta. Städvagnen med vatten, golvmopp och rengöringsmedel av en kraftig typ rullade sig varm många gånger efter en föreställning.

Som sig bör lutade även golvet i salongen för att ge god sikt för de flesta (som nu inte råkade hamna bakom en Yeti). Enkel fysik sade att vätska på ett sådant golv rinner nedåt. Och längst ner i salongen framför scenkanten fanns inte det fina, platta golvet, utan en fin, blå och mjuk heltäckningsmatta.

Klart som korvspad sade maskinisten som upptäckte till sin fasa vad som hände med mattan... den var inte längre fint blå utan svart som natten. Och där kunde vår saga ha slutat, men inte då.

Nej, återigen har jag fått rycka ut med en till hälften fungerande mattvätt och akutstäda en heltäckningsmatta. Den senaste veckan har varit ganska intensiv, rena rama Niagarafallet vissa tider, så nu vart mattan så där mörk och grumlig igen. Och allt för att någon inte ville ha stolar som var ändamålsenliga, utan bara snygga. Tillåt mig sucka djupt.

Så efter kvällens föreställning fick jag stanna kvar. Vatten och mattvättsmedel i skurhinken, levang att ösa och skura med och så mattvätten att suga upp vattnet med igen. Och jag säger då det, hade det inte varit för lukten så hade man kunnat servera det uppsugna vattnet igen som ren cola, så svart var det!

Månadens bild, december 2006

Juldekorerad spiraltrappa
Canon EOS 350D, EF 17-40mm f/4L USM

Istället för julgran i år så dekorerades stommen till en spiraltrappa med grönt och ljus. Nu har man ordentligt ledjus i trappan kvällstid.

Lång slutartid, 300 sekunder på f/16 krävdes för att fånga endast slingans små ljus i ett annars helt mörkt rum. Den lilla bländaren har gjort att ljusen också ser ut som stjärnor.